för tillfället.
krävs det kanske att man …
både bogserar upp mig lite försiktigt och även drar i orden. Då kanske jag snart …
i sakta mak rultar mig fram. Men efter ett tag gör ett litet försök …
till ett Stina Lundberg hopp.
Men en sådan här livlighet …
kommer nog kanske inte att upplevas hos mig, jag är ju inte fem år fortfarande.
Det här livet känns också ganska långt borta …
Men kanske att jag snart kan se fram mot ett försiktigt stilla …
guppande liv.
Kategori | Fredagsfoto –liv | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna kommer du garanterat att få en salig blandning om vad som är livet för många just nu.
Eftersom jag nu legat pall (eller mer soffa) utan ett liv under en hel vecka så är väl det här mer ett kollage av ”tyck synd om mitt nuvarande liv”. Därför är fotona också en repris av ett flertal gamla foton och inlägg från en tidigare period – då jag hade ett liv.
Det livligaste jag gjort under veckan var gårdagens läkarbesök och nu är jag också en pillerknarkare under några dagar. I morse har jag stoppat i mig nio stycken tabletter och druckit 15 ml medicin, så det borde inom en snar framtid finnas lite Stina Lundberg (Dabrowski återigen) hopp hos mig.
Men … sånt är livet och jag som alla andra hade ju önskat att linjen var lite mer jämt upp än den här berg- och dalbanan som vi varit nu under en tid och min förkylning är egentligen en promillepetitess i sammanhanget. Jag bli en som en man i ibland, beror kanske på att jag är sambo med en man som är som en kvinna – han klagar nästan aldrig över sitt onda och när han gör det så vet jag att han har ont, riktigt ont.
En sak som jag ler över är att min egen outfit på alla bilder jag visat på bloggen inte tillhör de vanliga man ser på bloggar – nya kläder, snygga frisyrer och smink som sitter som gjutet i ansiktet. Nej, här är det rufsigt hår, kläder som verkar vara felanpassade och … ja du förstår. =) Borde snart kanske tänka om vad jag visar av mig själv, någon kan ju tro … Får väl besöka någon butik med de senaste i skogsmode. Men en sak är säker att några högklackade i skogen kommer aldrig att förevisas här, även om jag mötte några sådana en gång för många år sedan på en kortare fjällvandring i Abisko.
Det här är en syn som jag själv längtar efter:
Hahaha, inte mycket bättre outfit men jag tänker mer på lättheten i densamma och färgerna (färgen) runt mig.
Måste faktiskt också gå bakåt till tiden då mina egna pojkar var i femårsåldern och tittade på – ”Fem myror är fler än fyra elefanter” (jag erkänner att jag också tittade och njöt) och säga att: -Två ska bort. De platsar inte i temat. Det är bild 3 och den sista som jag inte fotat själv, sambo och en god vän är skyldiga till dem. De ska alltså bort, bort, bort. Däremot har jag fotat hoppet helt själv genom självutlösningen, då var det liv i snabbheten.
Alltså, finns det hopp så finns det liv … eller var det tvärtom? =)



























