Bildgatan – Avsändare Margareta

för ett antal år sedan fick jag i Nikkaluokta, en dag fullspäckad med aktiviteter och spännande upplevelser. Ur mitt bildarkiv i veckan plockar jag fram några inskannade bilder. Det var tiden före både digitalkameran (i alla fall för mig) och innan mitt ”inte utan min kamera”, vilket gör att jag måste minnas det mest i mitt huvud. Det blev inte många foton tagna i alla fall inte om jag jämför med det antal jag skulle ha med mig hem idag.
-
Ett litet urval av resan, som förutom Nikkaluokta även innefattade dagar i Kiruna och Abisko. Här blir det Nikkaluokta och några av de  aktiviteter vi sysslade med under dagen. Ridningen på islandshästar finns inget foto ifrån, tyvärr. Nu var inte jag aktiv på hästryggen men trevligt ändå.
-
Första bilden är Anna Saari som driver turistföretaget Nikkaluokta Sarri AB. Anna berättade med stor inlevelse om den samiska kulturen och historien för oss och lämnade ingen oberörd med sin jojk i kapellet, en röst att njutas av.  Även den kände och tydligen ibland även provocerande konstnären Erling Johansson fanns på plats och målade av en av deltagarna, resultatet ser du på bilden. Vad vore ett fjällbesök utan grillning över öppen eld i en riktig grillkåta? Ingenting och självklart fick jag njuta av fjällfisk med god dryck. Den äldre mannen på bilden, Erik Krönmark även han en känd profil för någon, landshövding i Kalmar län under en period samt även försvarsminister, en mycket konservativ sådan, under en betydligt kortare period. Övriga ansikten och det viktigaste för mig, är killen som fixade med elden och grillningen. Den lilla tjejen mådde gott i brasans sken och ser längtansfullt på att fisken ska bli färdig, inte bara jag som njöt.

Kategori | fototema- Arkiverat - hos Bildgatan

Det var under denna resa jag första gången ”vandrade” i Abisko och min lust till fjällen väcktes. Jag har fortfarande inte varit på den där fjällvandringen som jag började drömma om då, men den kommer … kanske.
-
Avsändare Margareta som tänker att tjejen som guidade oss i Abisko var en 08:a som förälskat sig i Abisko och även någon man som var inblandad. Nu bodde hon där och guidade oss till en lite större kunskap om vårt eget län.

Ps. Men jag minns också 08:an som deltog i ljusrosa pumps på fjällutflykten och klagade på att det var stenigt och svårt att gå. Jag minns också mannen som sa att han frös om fötterna när han gick där barfota i öppna sandaler i september, förstår inte varför? Jag minns också 08:orna som klagade på det lilla centrumet i Kiruna hur fort det gick att gå igenom och hur litet shopping det var, klädshopping. Bor jag i Stockholm, visst känns Kiruna som drömmen för en klädshoppinghelg? Det är ungefär som när jag åker till Stockholm och blir besviken varje gång när jag inte hittar de fria vidderna, lugnet och den storslagna fjällnaturen.
-
Fast jag kan berätta att tillsammans med en arbetskamrat så gick vi vilse i Kiruna centrum när vi skulle ”hem” och sova efter Kiruna by night, i tunna nylonstrumpor och pumps … hmm.

-
Fler bilder som är framtagna ur arkivet hittar du om du följer länken här >>> i fototemat Arkiverat

är en stor avsaknad hos mig speciellt inomhus. Det där med att växter behöver näring har jag totalt missat men som tur finns det andra som vet och kan. Däremot hade jag under en period odlingar på min balkong som jag lyckades med och ett år riktigt bra.
-
Åtta sorters olika tomater växte och frodades under min ömma omvårdnad tillsammans med lite örter och kryddor.  Jag kan inte tala om hur jag gjorde, för det vet jag inte, men det var alldeles rött, svart, gult, grönt, orange och till och med randigt i stora klasar som bara blev fler och fler. Det var nästan så att man skulle kunna tro att jag testade genmanipulation med någon ny gröda som inte sett dagens ljus för första gången hos mig.
-
Den här bilden kanske inte ser ut som att jag berättar sanningen men så var det faktiskt och det här fotona är tyvärr det enda jag jag har för det fanns fler och det var före mitt digitala fotande och före jag överhuvudtaget kom på att det gick att fota annat än mänskliga varelser.

Kategori | fototema- Arkiverat -  hos Bildgatan

Tomater kräver verkligen sitt vatten och jag kan fortfarande idag inte förstå hur jag lyckades så succeartat med detta när sambon (på den tiden särbon) hemma på sin balkong försökte sig på samma sak men misslyckades nära katastrofalt.
-
Avsändare Margareta som hoppas att jag kan lyckas lite åt det hållet i sommar i stugan med några små planteringar, kanske någon ny liten odling. För visst kommer det en sommar i år också?

PS Solrosen på bilden har inget med tomaterna att göra, den är inte ens på riktig utan något jag stuckit dit för att få en färgklick bland det gröna. Jag förstod nog inte och kunde inte ana vilken färgprakt det skulle komma ur de där plantorna.
-
Fler bilder som är framtagna ur arkivet hittar du om du följer länken här >>> i fototemat Arkiverat

för mycket länge sedan. Barnen jag burit i nio månader och födde var inte egna individer utan de tillhörde helt plötsligt landstinget.   I alla fall skulle jag kunna tro det när jag ser på bilderna från när storebror och lilleman föddes.

Kategori | fototema- Arkiverat

Det landsting som jag under senare år kritiserat en hel del, inte de personer som är anställda av organisationen utan det landsting som prioriterar fel och slösar bort vårdpengarna på andra oväsentligheter, skulle de få äga mina små? Aldrig och jag hatade att ha denna fruktansvärda utstyrsel på pojkarna än hur kort perioden var. Gud vad jag längtade att få åka hem. Min vistelse på BB var ingenting jag gillade och jag är glad för de som får barn i dag och inte behöver stanna längre än nödvändigt. Misstänker också att de inte behöver klä ut barnen i det där fruktansvärt fula ”tillhör landstinget”, hade ju kunnat märkas med lite mer finess. Jag riktigt ser hur söndertvättat det är och det skulle de små liven som är så rena och fina ha på sig.
-
Fotot som togs i maj 1985 är i alla fall ganska kul och väcker som vanligt minnen. Minnen över den stolta storebrodern när han för första gången får hålla i sin lillebror. Kolla in solbrännan på storebror, inget datorliv hade kommit in i den familjen. Jag har lagt gaussisk oskärpa på vänster  sida av fotot för att inte ta med den nyblivna pappan, vet ej om han skulle gilla det.
-
Avsändare Margareta som inte kommer ur mitt familjära arkiv och så får det bli ett tag.

PS Idag och just nu sitter min lilleman på planet till Thailand från Amsterdam med återresa bokad i mitten av maj. Vart tog åren vägen?

Fler bilder som är framtagna ur arkivet hittar du om du följer länken här >>> i fototemat Arkiverat

är en speciell dag för mig och i temat arkiverat plockar jag fram anledningen till den dagen. Det är syster yster som föddes för x antal år sedan och glädjen av henne och minnen kommer alltid fram den här dagen.

Kategori | fototema- Arkiverat

När jag ser fotot så tänker jag självklart på henne och ser även hur mycket 70-tal det är. Fåtöljen som fanns i hennes rum i vårt föräldrahem är också riktigt häftig idag. Orange är ju en färg som har kommit och gått, främst kommit tycker jag de senaste åren. Jag som inte är helt inne på vilka färger som kommer kan i alla fall läsa att det är färg vi ska inreda med i dagens helgbilaga.  Den fåtöljen hade varit kul att ha kvar nu med kanske lite omklädsel, men jag kan ana att det var kvalité och inte något som var trasigt när den en gång kastades, utan mer att det ansågs behövas köpas nytt till hemmet.

Avsändare Margareta som har haft ett litet problem med min domän, den går trögt, lägger inte ut det jag lägger ut så det blir lite tokigt här med tid och datum just nu, fast vem bryr sig.

och en önskan om lite mer utrymme, brukar jag ibland känna och har nog kommenterat det tidigare här på bloggen. Jag har alltid kommit ihåg att jag bott med stora och rymliga utrymmen. Det finns saker som förträngs någonstans, perioder i mitt liv jag inte kommer ihåg förrän jag öppnar och tittar i mina fotoarkiv. Då ploppar det upp och jag kommer inte ens ihåg problemen som faktiskt måste funnits under en tid av mitt liv. Att bo fyra personer med hund i en liten etta på 37 kvm, det är inget för dagens människor och jag tillhör ju dagens människa. Jag har i alla fall levt så under en period av tre månader. Inga riktiga sängar, madrasser på golvet med lånade sängkläder, det som blivit över för någon. Nästan allt lånat förutom kläderna vi hade på kroppen, fast kanske jag fick låna ett och annat klädesplagg av min dåvarande svägerska.
-

Kategori | fototema- Arkiverat

Detta är verkligen något som var arkiverat hos mig på både gott och ont för visst har jag präglats en del av den händelsen. När vi inte hade något utan var tvungen att nästan börja om från början. En hel del av våra tillhörigheter fanns kvar, men de var på sanering och vi fick under tre månader fixa det på bästa sätt. För oss var det en stor tragedi men om jag jämför med det som händer idag, på Haiti och andra platser i världen så är det en petitess som jag ser det idag. Dagen det hände var det en katastrof, men inte värre än att jag samtidigt kunde känna lycka över att vi alla levde och var välbehållna. Jag brukar skoja och säga att sporten räddade våra liv och till viss del är det sant. Hade inte min dåvarande man satt sig framför TV:n för att se på sport, istället för att gå och lägga sig hade det kanske inte slutat lika lyckligt som det trots allt gjorde. Vårt nyinköpta hus brann ner, eller heter det upp? Vi hade precis köpt ett ”nytt” hus i samma område som vi bott tidigare och jag hade eldat en del under veckan eftersom jag varit hemma med en sjuk lilleman. När maken kom hem efter att ha varit med sina hästar till Umeå så kom det någon kommentar om att, – varför har du inte öppnat spjället ordentligt? Det hade jag gjort men vi undersökte inte saken närmre. Det man inte ser tror man inte händer. Storebrors kompis mamma frågade honom när han kom hem var han varit när han luktade så mycket rök, inte heller det ledde till någon fundering över vad som pågick hemma hos oss.
-
När barnen började ropa att de inte kunde sova för att det stack i ögonen steg jag upp och fick se hur det kom rök ut ur fönsterkuporna på övervåningen, sedan gick allt snabbt och på tio minuter var hela huset övertänt. Vid brandundesökningen visade det sig senare att röret som var igenplombat och låg på kallvindan hade luckrats upp genom åren, mest troligt hade det legat och pyrt under hela veckan. Nåja slutet gott och allting gott men att jag bott trångbott tidigare ser vi i alla fall på de här bilderna som jag använder mig av i veckans arkiverat. Allt är relativt kan jag konstatera.
-
Avsändare Margareta som efter den här händelsen är mycket observant när det gäller brandlukt, kan känna den ibland trots att den inte finns och om jag luktar på böcker från den tiden så finns den fortfarande kvar. Jag kan inte komma ihåg att vi klagade eller på något annat sätt mådde dåligt av trångboddheten.

Däremot kan jag berätta att vårt nya hus byggdes upp med rekordfart. Jag och min svåger ritade och ritade och kommunen godkände våra ritningar på en gång, av två amatörer. Det enda vi fick ändra på var att vi blev tvungna att skriva förråd på  ett av sovrummen och vid besiktningen tyckte de att det var det snyggaste förråd de sett. =)

Fler arkiverade bilder hittar du om du följer länken här >>>

eller kanske mer någon gång i början av mitten i livet så hade jag väldigt roligt åt (även med) den här mannen, han som jag valt att porträttera i veckans arkiverat.

-
Att jag någonsin någongång skulle ligga så där i gräset med en kamera i hand för att kanske försöka fota en myra eller någon annan insekt. Never, det fanns inte någonstans i någon av mina dimensioner - skulle aldrig komma att ske, inte så länge jag själv kunde bestämma över mitt eget psyke. Fotot här är taget med glimten i ögat, för att jag tyckte det var så …
-
Att han älskade att leka och hade nära till skratt och humorn var stor, det hade inte med det här att göra. Leka det kunde han väl göra när han byggde sina modellplan, när han undervisade sina elever på ett bra sätt, när han verkligen lekte med pojkarna (och inte bara med dem). Ja, listan går att göras lång. Han hade alltid något roligt på gång som han provade på. Han var verkligen en man som levde upp till mitt nya talesätt – Glöm din ålder, var den du vill vara. Han och mamma tyckte till och med att det var roligt att hugga ved och det har jag fortfarande glädje av i stugan. Trots att det är snart är åtta år sedan han lämnade oss i stor sorg, men som ni förstår med ett ljust och härligt minne.
-
En liknande text har jag skrivit i ett tidigare inlägg, om hans passion. När jag hittade det här fotot som jag inte kom ihåg, då kändes det viktigt att ta fram att det funnits sådana här ”konstiga” människor i min närhet tidigare. Trots att vi inte har varken blodsband eller andra släktdrag, vad vi vet om i alla fall, börjar jag gräva så är vi alla släkt med varandra.

Han fotade, han scannade in bilderna och sedan lekte han med dem ganska friskt och gjorde roliga texter och tryck av dem. Det här är för länge sedan, i begynnelsen. =) Han var lite före sin tid. Var det någonting han gillade så var det att köpa nya tekniska leksaker. Jag kan inte skriva något annat än leksaker, för vi retade honom och jag var nog en av dem som retades mest. Det kunde handla om allt från att köpa en ny finnes på en skruvmejsel (om det finns sådana) till att åka och köpa en skjorta och komma hem med en ny bil. Det finns i alla fall mycket roligt och ”konstigt” att skriva om han som levde tillsammans med min mor i tjugofem år, han som jag kände längre än min egen far, han som mina barn älskade. Han som jag nu känner mig nästan som en kvinnlig kopia av, en mindre och svagare spegelbild på något konstigt sätt. Mina intressen idag avspeglar sig i mycket av det han passionerades för. Vedhuggning och en hel del annat låter jag fortfarande bli och överlåter till andra att tycka om.
-
Vad har hänt? Hur kunde det bli så här? Har jag tappat fotfästet i mitt psyke? Ligga, krypa och ibland klättra högt över vad min höjdrädsla tillåter - för att ta ett foto? Allt det där som inte ens skulle komma så långt som en tanke i min hjärna. Det gör jag nu? Till och med mer och oftare än vad Erling gjorde.
-
Fast, hade han fått uppleva den digitala utvecklingen så hade jag garanterat idag stått och dräglat över den där värstingkameran han hade haft. Han hade också gått flera kurser och han hade kunnat sin kamera till 100 %. Han hade älskat alla de här fotobloggarna och speciellt att få lära sig nya spännande saker hela tiden.
-
Avsändare Margareta som tror att jag kommer att få anledning att återkomma till Erling. Jag har en fundering över det enorma bildbibliotek som jag ärvt utav honom med diabilder, kanske en egen liten katgori. Så får det bli här framöver. Egentligen var det mamma som fick alla foton, ingen annan brydde sig om den skatten och nu har jag fått den av henne, så det kan bli. I rätta händer, för de kommer inte att kastas eller förstöras så länge jag andas och kan bestämma över mig själv. Nu har jag storebror, som jag tror skulle värna om bilderna, genom sitt eget intresse och kärleken till honom. Lillebror har inte intresset, men kanske blir det en förändring där också en dag. När han står med det som gäller i framtiden och ler åt det han sa åt sambon en gång: – Hur kan du stå ut med att vara med mamma utomlands i flera veckor, jag skulle inte klara det? Det handlade om mig och min kamera.

en chansen att vara riktigt nostalgisk och verkligen blicka bakåt. Det tror jag behövs ibland, att komma ihåg och minnas. Oftast är det för mig trevliga saker, men ibland kommer mindre trevliga händelser fram när jag plockar och tittar bland mina gamla foton. Några foton som ger de där mindre trevliga händelserna har också roliga minnen med sig, det gäller att skaka av sig det där otrevliga, fast jag kan bli riktigt ledsen av några.

-

Nu har jag ännu inte valt något av de fotona utan jag kör på så här i början med de foton som glädjer mig och ger mig de där minnena av att vara mamma till två helt fantastiska pojkar.

Nu vet jag inte vad lilleman säger när jag skriver gamla foton för jag tror, är ganska säker, att han inte vill känna att han är gammal. Det är han inte heller med betydligt äldre än vad han var på fotot som jag valt i veckan.

Kategori | fototema- Arkiverat

En lite obekväm ställning ser han ut att ha, inte lika glad som den stora kompisen bredvid bara en aning fundersam över vad mamma pysslar med. Varför har hon satt mig i den där konstiga stolen, inte speciellt skönt. Lite har de fått stå ut med när jag fotat ibland och ingen talan hade de heller, värre är det nu när jag tar fram kameran.

-

Varför valde jag det här fotot? Av två anledningar. Rättvis som jag försöker att vara så var det lillemans tur att vara med i arkiverat efter storebrors entré. I rätt ordning och allt, störst först. Anledning två var att det egentligen handlar om två personligheter. Storebror var alltid i farten, det skulle alltid ske saker kring honom och friluftsliv med fiske, bärplockning mm var något som han älskade. Lilleman däremot, han gillade det där myspyset med att kramas och bara vara. Han trivdes i hemmets lugna vrå. Trots att fotot kanske inte visar på den bekvämlighet han kände utan mysapan får istället vara föremål för det mjuka och närheten.

-

Hur ser det ut idag? Jag kan skriva att det inte riktigt stämmer nu förtiden, men trots allt så finns det lite kvar som kommer fram ibland när de kommer hem och sättet de pratar med sin ”gamla” mor på. Fast det här med hemmets lugna vrå, det ser jag aldrig röken av när han kommer ”hem”.

Avsändare Margareta som vissa veckor blir lite sen med mina inlägg i de olika temana men jag försöker åtminstone hänga på när tiden tillåter.

-

Fler foton som är framplockade ur arkivet hittar du i temat -Arkiverat – klicka på länken och följ med till mer foton som gömts och numer får komma fram i dagsljuset.

är namnet på det nya fototemat som naturefootstep öppnar upp för idag. Det gillar jag som har foton både digitalt, i alla album, i kistor (det är sant, inte helt begravda men en aning bortglömda) hur mycket som helst. De flesta fototeman vill ju helst att vi ska ha nya och färska bilder och de ska vara digitala. Det är bra men kul med den här möjligheten också. Jag har även ärvt ett enormt bibliotek av diabilder som jag någon gång vill börja titta på och scanna in, några av de fina bilderna i alla fall. De bilderna är inte tagna av mig själv som du förstår men jag funderar på att göra något av dem i alla fall.

Här har det varit mycket skriverier om den låga temperaturen, hur mycket jag fryser, hur mörkt det är och så vidare under en lång period nu. Samtidigt har jag tidigare skrivit en del om hur mycket jag tycker om vintern. De inläggen är inte alltid kompatibla med varandra, så jag förstår om ni funderar hur schizofren jag är. Därför valde jag det här fotot som mitt förta inlägg i både det nya fototemat ”Arkiverat” och i min nya kategori ”Ur bildarkivet”. Kanske att du förstår eller i alla fall ser glädjen att få vara ute en vacker vinterdag och bara njuta, alla dagar är tyvärr inte lika underbara och det är de dagarna jag skrivit om den sista tiden.

Kategori | fototema- Arkiverat

Två regler – bilden ska vara fotad av mig själv och ska ha legat till sig mer än ett år. Det här fotot uppfyller båda kraven och det sista med råge – för ungefär 25 år sedan var storebror så här lycklig och glad när han fick sitta med pimpeln och vänta på nappet som garanterat nästan alltid kom. Min första, trots namnet, har alltid varit en njutare av att vistas ute i skog och mark, numera är det mer sällsynt om det överhuvudtaget sker.

-

Att vara ute under sådana här former är helt ljuvligt och för mig var det kanske inte fisket som lockade mest, utan maten över öppen eld och lyckan för mig var (och är) fullkomlig. Nu har inte jag varit ute lika mycket med pimpeln som storebror. Det var min mor och Erling som tog med sig pojkarna på fisketurerna i första hand och storebror var den som verkligen älskade att vara med sina två läromästare. Lilleman har inte upptäckt fisket ordentligt förrän efter en halv dag i somras. Det var storebror som kunde vara hos mormor och Erling, all tid han fick möjlighet till, oavsett om det gällde vinter- eller sommarfiske, bärplockning eller något annat som lockade i naturen.

-

Avsändare Margareta som inte har pimplat de senaste åren, aldrig tillsammans med sambon men den tiden kommer säkert. Då får vi locka med storebror på lite frisk luft och han får chansen att ta fram den kunskap han fick del av i bardomsåren. Jag blir varm inombords när jag ser fotot och glädjen över livet han visar.

Trots att det är en bild i veckan som gäller för det nya fototemat har jag fått lusten till mitt eget bildarkiv och får se hur mycket jag själv kan nyttja det i framtiden – Ur bildarkivet – där kommer mina övriga inskannade arkivbilder att finnas i fortsättningen.