Det hände sig vid sextiden på kvällen den 10 februari när jag som bäst höll på att röja undan den snö som fallit under de senaste dagarna.

Det hade således börjat skymma och man kunde urskilja en klar stjärnhimmel samt en klart strålande ”stjärna” i söder – planeten Venus, till storlek ungefär som Tellus. Efter några timmars idogt skyfflande började man känna av en viss trötthet och det blev tid att avsluta dagens arbete. När jag vänder blicken mot skogen utmed stigen så får jag se ett kraftigt gulaktigt ljussken som fyller öppningen och det är uppskattningsvis på drygt två kilometers avstånd.

Ljuset är gulaktigt mot det röda och skiftar i intensitet när jag betraktar ”fenomenet” och undrar förstås vad det kan vara för något. Det kanske är en skogsmaskin eller så har de tänt lyset till elljusspåret men jag började tvivla och tankarna for över allt annat märkligt som fantasin kunde uppbringa.

Jag rusade efter kikaren som fanns inne i stugan och riktade okularet mot ljuset, snabbt blev jag varse om att det märkliga ljuset kom från vår måne som börjat sin uppåtgående vandring ovan horisonten. Skenet var så fantastiskt vackert att de här måste förevigas tänkte jag och hämtade kameran från bilen, men som mången gång förr blev det inga foton för batterierna hade blivit för svaga.  Synd – men bilden hade för alltid fastnat på näthinnan och jag blivit en erfarenhet rikare.

Naturen är i sig en enorm källa till upplevelser och inspiration.

På hemvägen kunde jag från bilen se hur månen relativt snabbt förflyttade sig uppåt och reflekterande ett vackert och varierade sken beroende på dimman och de moln som bildats i förgrunden för det hade blivit rejält kallare. Jag kunde inte släppa taget om månen för de var något speciellt som fascinerade mig denna kväll när jag styrde färden vidare österut utmed E:4an.

-Roffan-

Rapport från Los Christianos, ett litet brev till er där hemma.
Vi har nu varit här i två veckor och vi kan inte klaga i höst heller – mellan 26-29+ hela tiden. Visserligen har det blåst kraftigt i några dagar men det är nästan skönt när det är som varmast .

Här har varit förvånansvärt lite folk, tycker vi, men i helgen såg ut att vara som det brukar igen. Kan bero på allhelgonahelgen eller halloween, då barnen är skollediga och hela familjen kan ta sig en höstsemester.

Lågkonjunkturen har börjat märkas även här. Affärer slår igen, går i konkurs, byter ägare eller inriktning. Restaurangen drar ner på personal, sänker till och med priserna och lockar folk med billig öl.  Läste en tidning att antalet mäklarfirmor reducerats med cirka 40 procent i hela arkipelagen. Priserna på lägenheter står än så länge still, åtminstone i centralorterna, medan prisnedsättningarna märks när du kommer utanför ”smeten ”. Byggverksamheten har i princip upphört helt och hållet.

Första veckan hann vi faktiskt med ganska mycket . Post, och bankärenden, städade, fixade tider hos sjukgymnasten m.m. Kom igång med träningen förra veckan. Träffade också en assistent som började jobba vecka två, hon är finska och har nu jobbat en vecka.

Hur får man då tiden att gå? Det har jag nog skrivit om tidigare men det tål att upprepas. För det första, mycket av det som behöver göras kan skötas via nätet. När det gäller kontakter så har vi e- posten. Numera behöver du inte ens ha egna program för att kunna sköta ett företag. Brukar lyssna på lokalradion, läsa Corren och andra tidningar via nätet. Ringer gör vi via Skype, sms:ar osv., möjligheterna är många.

Allt som ska göras på plats tar däremot tid, Man förflyttar sig till fots (nåja, åtminstone en) och ibland får man gå tillbaka en eller två gånger för att få med sig allt som behövs. Men jag vill ändå säga att byråkratin har minskat och minskar ständigt även här.

Det stora problemet här är faktiskt taxi som är väldigt noga med sina koncessioner. ”Vår” kommun är väldigt framåt när det gäller tillgänglighet. Kommunen har subventionerat fem taxibilar -  ”Taxi para todos” – som är anpassade. Priset är detsamma som för vilka taxiresor som helst. Problemet är att du bara kan åka inom kommunen, men däremot inte tillbaka. Det går bra att åka dit men däremot inte att bli hämtad från den kommunen. Då måste du nämligen ta en lokal taxi och de har in samma förnämliga taxibilar. I stället erbjuds du ett transportfordon med lösa ramper. Ni kan tänka er hur detta fungerar med en elmoped som bara har ett framhjul det vill säga det fungerar inte alls. Jag har påtalat detta för kommunens samordnare när det gäller den yttre miljön och trafiken. Hon har lovat att ta upp problematiken, det är viktigt i synnerhet när kommunen har varit med och finansierat dessa fordon. Taxirörelsen här på ön är stark och har mycket att säga till om.

I väntan på att något ska hända fortsätter vi med våra promenader…

För övrigt mår vi bara bra. Det är skönt att slippa frysa och framför allt att ta på sig strumpor och ytterkläder. Men som jag alltid sagt – Ingenting går upp mot den svenska sommaren. Den skulle jag inte vilja vara förutan – oavsett hur den blir.

Vi får ner några bekanta i november, två trevliga par som vi ser fram mot att hälsa välkomna att trivas tillsammans med oss.

Såg förresten i en ”kinesaffär” att julsakerna kommit fram. Julen är egentligen ingen stor högtid här i Spanien bortsett från juldagen förstås. Men traditioner ändras och kommersiellt är allting möjligt.

En trevlig höst allesammans och på återhörande. Utrikeskorren på Teneriffa genom Margareta G

Tidigare rapporter från utrikeskorren och mig själv när jag ”vikarierade” –  ”Varning för stinkande turister”, ”Vardagsbestyr även på Teneriffa”, ”Jag vikarierar nu som ”utrikeskorre på Teneriffa”, ”Från de färggrannaste till de …”, ”Vad är detta och vilka …”, ”Många är de …” , ”Det har fallit en skugga …”, ”Yippie, vi hann”,  ”Sista gryningen”,  ”Sista natten hos gänget”.

Jag fick en bild av hela gänget som jobbade den kvällen på Las Velas, det var inte oss de skålade för utan vid stängningsdags blev det ”Happy birthday to you” och en skål för Mike som skulle fyllde år dagen efter, Sveriges nationaldag, och var ledig den dagen. Nu hade vi tur och fick vara med och sjunga och skåla för honom samtidigt som det blev ett trevligt avslut på sista kvällen i Los Christianos.

Det kändes vemodigt och tråkigt att lämna Los Christianos när jag precis börjat lära känna lite av platsen och till och med trodde mig kunna hitta till några ställen alldeles själv, i alla fall ner till stranden.

Med mitt dåliga lokalsinne och en plats som jag kan jämföra med Kiruna. I Kiruna har jag gått vilse för många år sedan, det gick bara runt, runt, höga berg och djupa dalar, hela tiden var vi tillbaka på ruta ett hur vi än trodde att vi gått. Det var samma här, åt vilket håll jag än gick kunde jag komma tillbaka från något helt annat håll, det kändes i alla fall så, men då tillhör jag en av dem som har ett fruktansvärt dåligt sinne för att hitta. Jag som kartläsare, hm …

I Luleå är alla vägar och gator raka och absolut inga små kurvor, backar eller dalar bara rakt, spikrakt, och det märks, för det blåser alltid i Luleå, ingen liten, liten kurva som kan skydda mot vinden. Vatten på båda sidor om centrum, den stadsarkitekt som ritade och planerade Luleå centrum kan inte ha tänkt till ordentligt.

Fast jag körde riktigt vilse i pannkakan en gång i bostadsområdet där jag bor, när jag höll på att ta mitt körkort. Här är det lite mer backar, dalar och kurvor. Körskolläraren frågade mig lite försiktigt: – Får jag fråga dig en sak, är du verkligen ifrån Luleå? Frågan var befogad, för jag var verkligen kass på att hitta. Då kunde jag skylla på att jag aldrig kört bil tidigare utan bara åkt med i bil eller buss, jag tittade inte så mycket var jag var, utan åkte bara från en punkt till en annan. I dag har jag blivit bättre när jag åker bil, för nu ser jag hela tiden efter objekt att fota och då ser jag vägarna med andra ögon.  

I Los Christianos har jag också tittat efter objekt att fota, men inte alltid sett efter var jag satt ner mina fötter, mer litat och följt sambon som kan orten.  Det gör att jag inte alltid sett var vägarna svänger eller åt vilket vädersträck näsan pekat.  Nu så här någon dag hemma tror jag att jag förstått och kan riktningarna och hur det är uppbyggt. Jag får bilder i huvudet och då ser jag allt helt klart. Det tar ett tag för en del, att förstå.

Skulle man i alla fall gå vilse så finns det garanterat någon trevlig polis att fråga om rätt väg.

Det är inte som i Sverige med poliser sittande någonstans med administrativt arbete och ständiga indragningar. Här arbetar de ute på fältet och jag har garanterat sett lika många poliser på två veckor som jag sammanlagt sett i Sverige under flera år. Det känns tryggt och bra att veta att de finns någonstans i närheten. Det önskade jag att vi såg mer av här hemma också.

Margareta G som har fotat mycket och ger lite återblickar, blir lite sentimental, minns min tid som vikarierande utrikeskorrespondent på Teneriffa.  Det dyker upp en del här under en lång, lång tid eftersom mycket foton har det blivit, närmare bestämt ca åttatusen femhundra (8 500) foton. Jag vet att jag inte är riktigt … men alltid blir det något som går att använda i något sammanhang.

Sista fotot i gryningen i Los Christianos på Teneriffa när vi höll på att packa in väskorna i taxin för färd 10 mil norrut till flygplatsen i Santa Cruz. Det var ett irritationsmoment att de i sista stund flyttat vår hemresa från södra flygplatsen till den norra, ”några” mil längre och till en betydligt högre taxikostnad. Sista ordet är inte sagt ännu och denna ändring medförde också att vi fick tillbringa en extra natt i Stockholm, inget ont om Stockholm, men när du är på väg hem och resplanerna omkullkastas tvärt kan det kännas en aning onödigt, med tusenlappar ”kastade i sjön”.

I alla fall gick det mycket smärtfritt hem och vi är nu hemma och funderar på var den där värmen som alla pratat om tagit vägen? Mamma, son och vänner, hur har ni haft termometern, upp och ner?

Margareta G som redan har börjat vänja sig vid att jag faktiskt måste vara i Luleå nu och inte kvar i Los Christianos och Teneriffa, trots kylan här hemma. Jag får ha kvar drömmar och förhoppningar att det blir ett återseende.

hem till fotbolls EM. Inte en match behöver vi missa, inte ens invigningen. Visst hade vi tur?  Planet på bilden har ännu mer tur, för den får säkert vila och bli väl omskött nu under EM, Real Madrids egna flygplan. Den stod där på Madrids flygplats i godan ro när vi åkte ner. Jag såg den inte på tillbakavägen, därför misstänker jag att den står på någon mysig plats och blir omhändertagen av de bästa teknikerna, en riktig hälsokontroll och en riktig genomgång, så att fotbollsspelarna och ledarna kan känna sig riktigt säkra när de återkommer till sitt lag, Real Madrid. Några nedstämda, ledsna och riktigt förbannade medan någon kommer tillbaka som en riktig vinnare, med guld i blicken och ett minne som europamästare.

Vilka hejar jag på? Sverige, så klart eller är det så självklart? Bara för att jag är svensk behöver jag inte heja på Sverige, men det gör jag. Jag har inga förhoppningar och har inte satt fotbollsspelarna ovan molnen och gjort dem till något som jag faktiskt inte tror att de ska klara av. Varför har vi svenskar alltid gått till final och nästan fixat guldet klart innan mästerskapet ens påbörjats. Medias rubriker och innehållet i alla sportbilagor är egentligen en trevlig läsning, innan första avspark. Efter varje turnering är det den och den som ska halshuggas och kastas till gamarna. Det analyseras hit och dit om vad som gick fel, inget har gått fel utan bästa lag har vunnit och Sverige har såvitt jag vet aldrig vunnit ett stort mästerskap i fotboll.

Däremot kommer jag ihåg fotbolls-VM -94, när grabbarna gav Sverige en bronsmedalj. Speciellt kommer jag ihåg låten ”När vi gräver guld i USA” som sjöngs av GES (Anders Glenmark, Tomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt) den utsågs till och med till årets låt 1994. Det kan vi kalla en lyckad kampsång för ett av våra landslag, annars brukar det mest vara gnäll och pessimistiska åsikter om alla ”kampsånger” för våra svenska idrottsmän. Ska jag vara riktigt ärlig så är den låten, den enda som jag just nu har i minnet förutom ”Nu tar vi dom” med Håkan Södergren i spetsen under hockey VM 1989. Det beror till stor del på just nämnda hockeyspelare, Håkan Södergren, som jag är ett stort fan av pga av hela hans härliga personlighet. Nu när jag kollade en länk till honom förstår jag varför, en bra årgång och född ett perfekt datum, boende i Oslo, har två söner. Det finns vissa likheter och kopplingar med någon som står mig väldigt, väldigt nära

Vem kan inte sjunga med i dessa två låtar, oavsett om idrottsintresset finns eller ej?

Efter denna låtparentes går jag vidare i mina fotbollstankar och funderar vem jag vill ska vinna EM, eftersom Sverige inte lär göra det, jag är inte pessimist utan realist, ”ingen” blir gladare än mig om jag har fel. Hade någon frågat mig för någon vecka sedan hade jag tveklöst sagt Italien, jag har alltid gillat Italienska fotbollslag. Vet inte varför, har aldrig ens varit i Italien. Nu skulle jag nog efter vår resa säga Spanien, för nu kommer det där personliga med i bilden. Jag har träffat och lärt känna några spanjorer som jag tagit till mitt hjärta och de är riktiga fotbollsfantaster, fast vilken spanjor är inte det? Därför säger jag: -Heja Spanien! Fast det kan hinna ändra sig under resans gång.

Jag vet att de också hejar på Real Madrid, där håller jag inte med dem. Barcelona är nog det av de två stora lagen i Spanien som jag gillar. Varför? Inte vet jag, men det smakar bättre i munnen och låter mysigare. Jag har inte ens någon aning om vilka fotbosllspelare som spelar i dessa lag, finns det någon svensk där, inte vet jag och inte bryr jag mig i det heller. Sedan tror jag att min son hejar på Barcelona, sambon gör nog det också och Birgitta och Tommy, vet jag.

Mycket fotboll kommer jag inte att se, någon match kanske, i alla fall delar av matcher. Jag såg idag målet som Tjeckien mot Schweiz. Nu har jag nyss sett att det står 0-0 mellan Portugal och Turkiet. Jag är inte helt borta

I alla fall så unnar jag alla dessa fotbollsentusiaster några veckors bra underhållning, förhoppningsvis. Skandaler och hulliganer betackar vi oss för detta EM och England är ett av de lag som jag aldrig gillat, det landet symobliserar allt vad fotbollshulliganer står för, vet inte varför. Det är inte mycket jag vet varför.

Tidigare har jag verkligen gillat all idrott, nästan, jag gör det fortfarande men ids inte sitta och titta på det något mer. Det är för litet tid på dygnet att hinna göra allt som kan vara av intresse, därför gäller det att prioritera och prioritera, hela tiden.

Margareta G som inte ser på fotboll alltför mycket de här veckorna men vet några som tittar, de jag redan nämnt tidigare samt även den äldre sonen och Sari, du har väl förberett dig i veckor så att konditionen och koncentrationen är på topp.

Ps. Jag tror inte att Åke flyttar in hos dig den här perioden, men kanske någon match ni kan se tillsammans.

igår kväll ramlade lite av den manliga glorian av. Här i Los Christianos på Teneriffa har det ropats, -Hello boss, med höga röster när jag och min manlige vän passerat alla de försäljare som försöker att kränga solglasögon, smycken av alla de slag och allt annat bling, bling som de själva kallar det.

Han har med bestämd och myndig röst, men samtidigt på ett trevligt sätt motat bort alla dessa försäljare, som jag personligen tror skulle passa bättre i något NBA lag i alla fall i svenska elistserien i basket. Det är till stor del mycket smidiga och långa män som ser ut att ha en god fysik, urtypen för de vi ser som professionella elitidrottare och framförallt basketspelare. Det finns några gulliga kvinnor som även försöker sälja sina produkter, men då består det mest av blinkande och rörliga saker, tänk Buttericks.  

I alla fall har Åke bestämt sagt nej och ibland diskuterat lite skämtsamt med dem, jag har väl mest suttit bredvid och lett och sagt nej, det där typiskt kvinnliga som jag normalt inte är. Hans utseende gör väl också sitt, med rakat huvud och ganska vältränade armar. I alla fall har de ropat, -Hello boss var de än sett oss, men med glimten i ögonen.

Jag tyckte att nu fick det vara nog med hans nöjda och enormt breda leende och det fick absolut inte bli någon vana, tillslut kanske han skulle komma hem och på allvar tro att han var the boss. Därför bestämde jag mig för att nästa försäljare som jag träffade på, skulle jag handla ett par solglasögon av, igår kväll hände det. Jag har nu i min ägo ett par Chanel solglasögon för 5 euro. Eftersom jag vanligtvis inte brukar köpa dyra och ”äkta” solglasögon så duger dessa mycket bra och jag tycker att de är snygga och de fungerar ypperligt till det de ska, att skydda mot solen. Det spelar ingen roll om han tror att jag tror att de är äkta, huvudsaken är att jag nu tagit bort villfarelsen från försäljarna, om the boss.

Nu vet de sanningen. Jag har även fått tillgodose lite mer av mitt behov av lite shopping. lite trendig vill man ju vara ibland. Har inhandlat lite mer än vad jag tänkt när jag for, men …

Fast en sak är säker, lite mer av sådana försäljare och marknadsförare i Sverige skulle behövas ibland. Trots alla eviga nej är de alltid lika trevliga och glada och tappar inte framtidstron om att det går bättre nästa gång, dag efter dag, år ut och år in. Jag beundrar dem, de både syn hörs och finns som en riktig marknadsförare, fast de är lagom irriterande ibland.

När vi var i Kroatien för några år sedan blev han kallad the gummiman, pga av ett ord som betyder olika på olika språk.  Det var kul och trevligt, ingen som kom i kläm eller kände sig kränkt.

Den vikarierande utrikeskorren Margareta G som nu har skrivit mitt sista inlägg härifrån Los Christianos på Teneriffa eftersom vi mest troligt inte kommer att ha tillgång till Internet de sista dagarna, byråkratin här är lite annorlunda än i Sverige vid ändringar. 

Ps. Mannen på bilden har absolut ingen anknytning till mitt inlägg, men … han får ställa upp som modell för the real boss.

Det är lite av varje både söta och fina och de mer vilda som kanske inte alltid ser så välvårdade ut fast mer representabala än vad man skulle kunna tro. Det finns så många snälla aldre damer, här i Los Christianos på Teneriffa, som går runt och matar alla vildkatter längs sin kvällpromenad, en större burk fylld med kattmat som de portionerar ut längs vägen.

Varje öbo med självaktning verkar ha ett husdjur, för många är de katter som har vackra halsband och alltså ”tillhör” någon. Hundarna har oftast sin matte eller husse någonstans i närheten, det är stora varianter och de flesta verkar vara blandningar av alla de slag, det här med koppel är inte så vanligt fast jag har ännu inte stött på något djur varken hund eller katt som kommer ”för nära”.

Sambon brukar ha en förmåga att dra till sig alla djur, de verkligen älskar honom. Här är han mer återhållsam, fast några små lockläten kan han inte låta bli, trots att han inte kelar med dem ser jag att de gärna skulle vilja komma efter honom.  Han berättade, att för många år sedan sköt de bort massvis med katter eftersom vildkatterna då var betydligt fler och risken för att sprida sjukdomar var stor. Det är därför man ser mer katter med halsband utsmyckade efter matte och husses egen stil, skulle jag tro.

Djuren för övrigt på Los Christianos har jag inte sett mycket av, nu menar jag de lite mindre äckliga krypen som finns överallt på vår jord. Lite flugor, myror, någon enstaka kackerlacka. Det är lugnt, inte en spindel har jag sett under dessa dagar.

Vikarierande utrikeskorren på Teneriffa, Margareta G som snart är på hemmaplan och mycket har inte blivit skrivit under mina dagar här i Los Christianos på Teneriffa, men fler återblickar när jag kommer hem.

Nu kom ”bossen” hem efter ett träningspass på gymmet.

Denna växt? Jag vet inte, ser ut som vad? Inte riktigt skrumpna bananer. Däremot ger dig de mig lite lustiga associationer, som jag låter vara oskrivet. Jag låter det vara kvar inne i min hjärna, fantasin skenar iväg.

Men vackert är det i alla fall, ett härligt växtminne härifrån Los Christianos på Teneriffa. Det blir också en av mina uppgfter när det gäller växter, att plocka fram och ta reda på mer om när jag kommer hem. Är det någon som vet vad det är får ni gärna skriva och berätta för mig.

Margareta G som sitter och tittar på alla de foton jag fotat under dessa dagar. Några tusen har det blivit och tiden har inte funnits riktigt att gå igenom och titta på dem. Den kommer säkert den också, tiden alltså …

Dessa palmväxter finns överallt och är nog ett av de vanligaste träden här och även i stora delar av övriga sydeuropa skulle jag tro. De fanns gott om dem även i Kroatien, kommer jag ihåg. Vad jag däremot inte minns är dessa klasar av frukter, blommor, bär eller vad det är. Kanske beroende på att det inte var samma säsong. Jag ska läsa på mer om de växter jag fotar när jag kommer hem, just nu hinner jag inte.

I kväll har vi igen tagit en hemmakväll, man blir faktiskt ganska trött efter långa promenader och i dag har det varit 25-27 grader i skuggan och klarblå himmel, inte mycket vind heller. Åke sitter och ser på fotboll England-USA, han och säkert alla spanjorer på ön. Spanjorer gillar verkligen fotboll.

Jag är en aning tung i huvudet och känner verkligen för en slapp kväll blandat med dator och en kåseribok som jag hittade här i lägenheten. En av de kåsörer jag gillar, har själv någon bok av honom, när jag läser i boken från 1998 ler jag lite för han verkar skriva och fundera en del som jag. I boken finns ett liknande tänkande om det jag skrev om tiden en gång tidigare i min blogg. Jag får verkligen le igenkännande, måste damma av mina ”gamla” böcker av honom när jag kommer hem. Vem skriver jag om, Stefan Andhé, linköpingspojken numer bosatt i London. Jag rekommenderar verkligen hans texter.

Margareta G som skriver från Los Christianos på Teneriffa i drygt en vecka till. Det är det här med tiden … som ständigt återkommer. Tänk, som jag skrivit förr, att få stanna tiden en stund.

Ett starkt tips, som jag borde tänkt på eftersom jag visste att vi skulle promenera mycket. Köp inte nya skor och ta med dig om du inte gått in dem. Idag har vi haft lite ont i fötterna efter dagens promenad. Siestan idag var skön, nu ska vi strax dra vidare mot nya mål.

Margareta G som njuter i fulla drag och hoppas att vädret blivit bättre hemma, framförallt varmare. Några av mina drygt 1 700 foton jag tog i går på vår promenad.

sett på promenad över Seskaröbron. Jag gillar verkligen fotot och vyn med Seskaröbron som svåger Rolf fotat på promenaden från Santasaari till Seskarö, en vacker ö utanför Haparanda.

Vilken ljuvlig känsla som infinner sig när jag ser fotot, det känns nästan att jag, som Pirjo står där och tittar ut över bron och insuper luften och tittar ut över den fantastiska vyn. Än ser vi att det är en bit kvar till sommaren men vattnet är öppet runt och kring bron och flyttfåglarna har kommit på besök för att stanna ett tag. Trots det var det några pimpelfiskare som trotsade allt och satt och pimplade, vid det vita istäcket du ser i mittbilden längst ner, där ute satt de och njöt av vädret och samtidigt försökt få upp en och annan firre.

Pirjo på väg mot Seskarö stannar och njuter en stund av solen och den ljuvliga utsikten medan Rolf fotar, det blir mycket väntande på oss som alltid har kameran i högsta beredskap. Nu har han köpt en ny digitalkamera så få se om jag får tillfälle att lägga upp några vackra naturfilmer från honom.

Margareta G som känner att nu är den på G och fort går det.

har några gemensamma nämnare, fotografering, redigering och skrivlusten. Eftersom han själv i dagsläget inte har någon egen blogg eller webbsida (jag jobbar på det) kommer han att på ”Avsändare Margareta” vara lite av en ”gubben i lådan”, som Carl-Gustav Lindstedt en gång i tiden, han ploppar upp lite då och då med texter och bilder (inga andra yttre likheter med föregångaren finns). Självklart har jag frågat honom och bett om lov för att ”offentliggöra” hans material. Som allt annat som läggs ut på bloggen är det copyright på bilder och foton om ingenting annat uppges eller någon annan står som upphovsman.

Idag publicerar jag en något försenad valborgshälsning från honom och svägerskan Pirjo. Eftersom jag själv varit en aning blek på bloggen sista tiden och inte ens fått till en sådan, får han representera  årstidsbetraktelsen från Norrbotten och framförallt Haparanda och östra Norrbottens vårläge.

På vykortet står det – Valborgshälsningar från Haparanda – Seskarö
Isarna i Torneälven nedanför järnvägsbron ligger kvar, endast en liten råk har öppnat sig mot stranden vid Sundholmen och Cape East. Vid Lehtitiipuri för några dagar sedan med havet mot Skomakarfjärden är istäcket intakt och endast i farleden under bron mot Seskarö har det bildats öppet vatten. Där hundratals simfåglar mellanlandat efter en lång flyttfärd mot nya häckningsplatser i norr. Hälsar Rolf och Pirjo.

En beskrivning av läget i Haparanda och fotona på kortet.

Margareta G som vet att hon varit lat på bloggen den sista tiden, det är just tiden som inte riktigt varit i takt med mig och mitt skrivande.

Våra sambon – Pirjo och Åke – har det inte alltid lätt, några foton på dem har det blivit. :)