men det gör inte så mycket för den behövs inte för tillfället … är i princip i kapp och det går att köpa ny vid behov. Några foton hann jag åtminstone med under veckan. =)

Svaren finns redan på hennes kommentar hos mig i inlägget - JHIAVDPO … – nästan allt prickade hon in förutom rubriken och en till liten detalj. UW – Underwear / Under Water var hennes gissning och det var kanske inte fel men i ”min” tidning stod det – You´re welcome. Tycker att det var lite långsökt och borde stått – YW, kanske någon som korrekturat helt fel – låg tydligen inte på Beates korrekturbord.  =) Starbucks var helt rätt trots hennes osäkerhet, själv vet jag inte ens vad det är.  Är imponerad, hade själv inte klarat det om jag inte suttit med facit i handen från tidningen Readers Digest.

Rubriken JHIAVDPO betyder ”Jag har ingen aning vad du pratar om”. Det är också precis vad som händer med mig när jag ser alla dessa förkortningar som jag ibland kan läsa på både bloggar men framförallt på FB och SMS från mina ungdomar (kallar dem fortfarande så).

Som vinst ska jag skicka Beate en sak som gör att hon inte alltid behöver googla över alla nyord utan kan slå upp dem mer manuellt än vad vi är vana idag. =)

Ps. Det blev inte igår utan idag. Sedan kan jag också berätta att det där med konst eller konstigt har mycket konst i sig. Jag har äran att ha en av hennes underbara tavlor hängande på väggen framför mig varje gång jag sitter och där jag just nu befinner mig – den är så häftig.

Ps 2. Jag behöver inte ens få adressen skickad till mig – kan den. Blir lite enformigt med att skicka saker till samma adress hela tiden … nåja, hela tiden men andra gången i alla fall. Förresten, om jag glömt eller tappat bort så är det ju bara att googla.

Den första kirurgen säger:
- Jag gillar att ha revisorer på operationsbordet eftersom när
du öppnar dem är allt inuti numrerat.
Den andra svarar:
- Jo, men du skulle pröva elektriker! Allt inuti dem är färgkodat.
Den tredje kirurgen säger:
- Nej, jag tycker verkligen att bibliotekarier är bäst, allt inuti dem ligger i alfabetisk ordning.
Den fjärde kirurgen bryter in:
- Vet ni, jag gillar hantverkare. Killarna har alltid förståelse när det blir några delar över i slutet och när arbetet tar längre tid än vad du har sagt från början.
Den femte kirurgen får alla att bli tysta när han konstaterar:
- Ni har fel allihopa. Politikerna är de som är lättast att operera.
De har ingen hjärna, inget hjärta, ingen stake och inte någon ryggrad.
Dessutom finns det bara två rörliga delar, munnen och röven, och det spelar ingen roll om du byter plats på dem.

Lärarinnan ställer frågor till barnen.
-Vad är det som har fyra ben, är brunt och lever i skogen?
-Älgen, svarar Elsa.
-Rätt tänkt, säger lärarinnan, men det kunde också vara ett rådjur.
-Vad är grönt och hoppar i gräset?
-Gräshoppa, svarar Ulla.
-Rätt tänkt, men det kunde vara en groda också.
Då ställer Gösta en fråga till lärarinnan.
-Vad är det som är stort och hårt när fröken stoppar det i munnen men litet och mjukt när den tas ut?
Lärarinnan ger Gösta en örfil, men han fortsätter.
-Rätt tänkt, men det kunde vara tuggummi också!

Hittade detta inlägg hos en av mina vänner på FB – kanske dags att tänka om för någon när det gäller FB? =)

Cheferna från ölbolagen Carlsberg, Heineken, Norrlands Guld och Budweiser var och spelade på en golfbana i Sverige.
När de spelat färdigt så satte de sig ner i restaurangen vid golfbanan och beställde mat, sedan frågade servitören vad de skulle dricka till:
-Jag tar en Carlsberg, probably the best beer in the world, sa chefen
för Carlsberg.
Chefen för Heineken höll inte med, så han beställde just en Heineken
vilket han ansåg vara bäst.
-Jag tar en Budweiser, för om det är det bästa ölet i USA så är det bäst
här också, sa chefen för Budweiser.
-Jag tar en Cola, sa chefen för Norrlands Guld lugnt.

Alla de andra tittade på honom förvirrat och frågade honom varför han
inte drack Norrlands Guld till maten.
-Om inte ni ska dricka öl till maten så ska inte jag göra det.

Den här hade det inte heller enkelt för att få information om en bussresa med länstrafiken i ett av våra nordligaste län, nu tror jag inte skillnaden är så stor oavsett var i landet du bor.

Nedanstående text var jag bara tvungen att dela med mig.

Svenskar brukar håna vårt vackra finska språk och påstår att det låter fult och hårt. Finländarna tycker väl inte heller att svenska låter så vackert. Vilket språk är då skönare att höra för en utlänning? Man beslutade i nordiska samarbetsanda att göra ett opartiskt test.
Den internationella juryn formulerade en enkel mening på engelska, som sedan skulle översättas till både finska och svenska och sedan skulle man rösta om resultatet.
Testmeningen var följande:
”Island, island, grassy island; grassy island’s maiden.”
Samma på finska:
”Saari, saari, heinäsaari; heinäsaaren neito.”
..och på svenska:
”Ö, ö, hö ö; hö ö mö”
Man väntar på resultatet, den internationella juryn har nämligen inte slutat att skratta ännu.

Ett äldre par går in på Max och delar noga en hamburgare med pommes frites på mitten. En lastbilschaufför tycker synd om dem och erbjuder sig att köpa en egen måltid åt damen.
”Nej tack,” säger mannen, ”vi delar på allt.”
Ett par minuter senare upptäcker lastbilschauffören att frun fortfarande inte har tagit en enda tugga.
”Alltså, vill ni att jag ska bjuda frun på en måltid är det okej,” säger han.
”Nej tack,” säger mannen igen, ”vi delar på allt.”
Lastbilschauffören är inte övertygad, utan frågar frun: ”Varför har du inte ätit än då?”
Då fräser frun: ”Jag väntar på tänderna!”

Ägaren till hotellet upptäckte blodet och sa att det är ju otroligt att det finns sådana fina kvinnor som bevarar sin oskuld till bröllopsnatten. Därför kommer vi bjuda på en svit här, när ni firar ert guldbröllop.

Paret kämpade på och höll ihop i 50 år. Mycket riktigt så åkte paret tillbaka till hotellet och fick den finaste sviten.
Morgonen därpå, när de skulle checka ut, så snöt sig frun ordentligt i lakanet.
Mannen frågade undrande vad hon höll på med.
– Älskling, för 50 år sen så räddade du min heder, nu har jag räddat din.

Kategori | Fredagsfoto – Annorlunda | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du mer annorlunda ting och företeelser.

Bilen stod utanför guldsmedsbutiken och bankomaten för någon timme sedan vid Ikanohuset i Haparanda. Förhoppningsvis inte i tjänsten.

Nu är det fredag igen och  vi har en inbjudan till middag och … ja, jag tror att jag inte behöver skriva mer om vad som också finns med på programmet.

Kan inte låta bli att skriva detta – Vi har kanske det vi förtjänar?

Jag märker att jag mer och mer lägger mig till med lite ord och formuleringar som min svenska lärare skulle få mardrömmar av om hon läste. Min uppväxt bestod endast av kvinnliga lärare i svenska och det är kanske därför jag först nu som ”vuxen” … min manliga testosteronsida har äntligen vågat släppa lös och inte bry sig så mycket om vad som förr ansågs rätt och fel. Sedan har jag inte alltid hängt med i vad som anses acceptabelt och helt klart godkänt idag.

När det gäller bilden har jag däremot inte alltid tagit till mig alla de regler och tankar som gäller för ett bra foto, utan där vågar jag mycket mer och det har kanske sin grund i att den kommit starkt till mig de senaste åren.

Har lämnat ”alla” måsten bakom mig och bryr mig inte längre så mycket över vad andra tycker och tänker om hur jag ska bete mig och vara. Den där statusen, att jag är tvungen att uppföra mig på ett visst sätt för att bli accepterad, den finns inte längre. Jag är jag och behöver inte fundera över vad grannen ska tycka eller om någon inte tycker att jag är en fin dam som fiser inåt. Jag har aldrig varit det, men visst har jag tidigare någon gång inte vågat eller känt pressen, att så får jag inte göra eller agera för det anses inte riktigt godkänt i de sociala rummen eller att jag inte haft den ”rätta” kompetensen.

Nu vill jag inte påstå att jag är en person som saknar farstu, den är ganska stor och rymlig, däremot så har mina erfarenheter genom glädje och sorg  gett mig en syn på livet som inte handlar om status genom prylar och andra symboler, förutom de där tekniska. =)  Sedan tror jag mig ha lärt en hel del av mina fantastiska pojkar, uppvuxen med en annan världsbild och där jag fått ta del av deras tankar och seende.

Därför känner jag att det inte är så tokigt att gå tillbaka lite till barndomen och tonåren är inte så tokig, även om det innebär att närminnet sviker ibland och vänta nu … hade inte jag satt en kastrull med ägg att koka på plattan?

Ps. Regn, 17 sekundmeter och nordvästlig vind … mysigt -att slippa gå ut och en sådan här dag är jag verkligen glad över att jag inte har så långt till mitt arbete.

Anton gick i första klass och skulle ha sin första lektion i sexualundervisning. Fröken tyckte att alla barnen skulle fråga sina föräldrar hur de hade kommit till. På kvällen frågade Anton sin mamma hur han hade blivit till och mamman svarade att storken hade kommit med honom precis som den hade kommit med henne, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, mormorsmor, mormorsfar, osv.

Anton memorerade detta innan han gick och lade sig, och dagen därpå var hann ivrig att berätta detta och fick berätta först.
- Jag har kommit med storken precis som min mamma, pappa, mormor, morfar, farmor, farfar, mormorsmor, mormorsfar, osv, så i min släkt har vi inte knullat på över 200 år

Här är det en annan lust som saknas men det är aldrig fel att få le en smula och ibland ett asgarv – det tar bort de tråkiga tankarna en stund – på återhörande, återseende eller bara på återläsande.

En ung och oerfaren kille praktiserade på ett apotek. En av de första dagarna som han stod i kassan kom det in en kvinna som bad att få köpa ett paket tamponger. Killen tyckte att det var väldigt pinsamt, han rodnade och började stamma och försvann en lång stund bakom disken för att leta fram paketet, som han sedan fumligt lämnade över till kvinnan. Apoteksföreståndaren såg detta, kallade in den unga killen och förklarade att ett sånt beteende inte gick för sig på ett apotek. Han måste skärpa till sig omedelbart, och bete sig naturligt och avslappnat mot kunderna.

Killen lovade att tänka på detta och gjorde allt vad han kunde för att vara naturlig istället. Så nästa dag kom det in en kvinna till apoteket som bad att få köpa ett paket bomull, varvid killen utbrister;
”Jaså, så du rullar själv?”

Det var allt för den här gången men nu måste jag fundera på något eller någon som ska vara full … återkommer.

Ja, för allt som du ser i förgrunden inhandlades under gårdagens besök på Cape East och deras utförsäljning. Sedan fanns det de som kom med riktigt stora släp.

Jag vet inte hur stora de trodde att de två hängarna skulle vara och hur länge de låg kvar på släpet? Trallen räckte då till för att rymma dem men … de missade visst hängarna när allt spändes fast.  Jag fick mig i alla fall ett stort leende till livs och vår bil (utan släp) var mer än fullproppad. Olika äro våra uppskattningar på utrymme, mått och annat som ska beräknas, men trots att jag är urusel på det så … är jag bättre än någon åtminstone.

Jag ska inte sticka under stol (ännu ett talesätt kom över mig) med att jag vunnit vid några tillfällen i mitt liv, bortsett från när jag vann kärleken till alla mina nära och kära samt de barn jag fött, senaste gångerna har ju varit här på bloggen och faktiskt vid fyra tillfällen har jag fått fina vinster hemskickade av er bloggare som utsett mig till er vinnare. Nu kanske inte ett misslyckat foto är den vinst som jag mest har eftertraktat, men jag får ta tillfället och försöka vinna allt jag kan, när jag inte ens klarar av att slå mitt eget kött och blod i kubb.

Därför tänkte jag göra ett nytt försök till att vinna något och vinsten är en pryl som jag själv inte ens visste att jag ville ha – en iPod. Jag vet ju knappt vad den ska användas till, jo men jag vet inte ännu om att jag behöver en sådan.

För X antal år sedan visste jag inte att det inte skulle kunna gå att leva utan en dator heller, eller en kamera, eller en mobil. Att ett litet USB-minne skulle bli så viktigt, det fanns inte i min värld – men nu finns de där, ganska många sådana. Listan kan göras lång över prylar som jag inte tidigare hade en aning om att de var livsnödvändiga för att överhuvudtaget kunna existera.

Vad ska jag då göra för att vinna den här iPoden? Inte någon större prestation utöver att lämna ett avtryck till Loopia och det här inlägget på deras egen blogg där de ställer frågan – Är din blogg värd en iPod?

Nu var det gjort och det var inte svårt, gjorde inte ont någonstans. Att jag sedan gillar Loopia som min leverantör, av egen domän och även till sambo och företaget, gör ju att länkningen känns ganska naturlig. Det är inte första gången jag gör en länkning dit och då skedde det helt frivilligt utan några förväntningar på motprestation. Du hittar mitt tidigare inlägg här – Bra support – för mig är det mycket viktigt att ge kredit till de som förtjänar och det har Loopia gjort vid ett flertal tillfällen när jag strulat till det eller inte orkat förstå. Det tar mycket längre tid för mig att få mynten att ramla ner och sedan är det inte säkert att de gör det alla gånger.

Men den här gången gör jag det desto mer beräknande och hoppfullt att snart hålla en egen iPod i min hand, för att sedan räkna ut till vilken stor nytta jag kommer att ha av den, så därför - Lite smör i stekpannan kan ju inte skada utan att det blir smörigt och kladdigt.

Kategori | Onsdagstema | Fotohälsning med lite humor | hos Bildgatan

Fler fototexter med glimten i ögat hittar du i länkarna hos Onsdagstema.

Kanske har han glömt eller så hånskrattar han fortfarande.

Pojken blir sur så när han matar kycklingarna sparkar han till en av dem. Han gör samma sak mot korna och samma sak mot grisarna. Pojken går sedan in för att äta sin frukost och på bordet står endast en tallrik med flingor framdukad.
”Varför får jag inte bacon och ägg?”, frågar pojken. ”Och varför får jag ingen mjölk till flingorna?”.
”Jag såg hur Du sparkade till en ko så därför får du ingen mjölk”, svarar mamman. ”Jag såg även hur du sparkade på en kyckling och en gris och därför får du inte ägg eller bacon heller.”
I samma sekund kommer pappan i familjen in i köket, han får syn på en mus som han sparkar till. Pojken tittar då upp på sin mamma, ler sitt största leende och säger: ”Ska du eller jag berätta?”

Nu måste mor lägga på haspen och  visa att samma regler gäller för alla i familjen oavsett … om det är mysig fredagkväll eller inte.

Jag har hakat upp mig på tekniken den senaste tiden och kanske framförallt på vår övertro av densamma. Hur den ska kunna ersätta allt det mänskliga. Vår kommunikation genom beröring, synen, talet, smaken, doften och för att inte tala om minnet är något som vi borde vara mer aktsamma om att ta bort från våra barn.  Hur ska vi genom skriften kunna berätta och skriva om sådant som de knappt har en aning om vad det är?

Vad ska de minnas i en framtid? Ska de minnas synen av en dator med hela världen i sig, men ändå inte. När de pratar om beröring, är det alla symboler och förkortningar som ger kramar, pussar, gråt och skratt men även hatet? Behöver de bara trycka på en knapp så fixar sig allt?

Utvecklingen sker med ett så snabbt förlopp att jag knappt funderat över vad det är som händer. Sedan blir jag förb*d när det är någon som vill trampa på människor jag värnar och älskar, de som inte har tagit till sig all teknik och inte har skapat behovet av den.

Går jag bara till mig själv, så är det ett skrämmande exempel på vad jag tidigare sagt att jag aldrig ska göra eller bli. Även om det inte går fort och allt inte anammas -men mycket. På samma gång sållas en hel del, men det beror kanske på att jag inte förstår. Efter ett tag kommer det ett stort aha och så är även jag inne i det.

Datorn kom in i mitt liv i början av 8o-talet men inte som en PC utan som den där terminalen man hade framför sig på sitt arbetsrum. Redan då gillade jag det, såg hur mycket snyggare allt kunde bli än med skrivmaskinen eller som oftast med den manuella pennan (kommer ni ihåg den) och det vita pappret.

Att ha något sådant hemma fanns inte ens som någon kreativ drömtanke. Det första i datorväg som kom in i mitt hem var när äldsta sonen vill ha en Amiga – för er som inte fanns på 80-talet.  Alla andra hade en och jag var inte en sämre mor än att en sådan införskaffades till hemmet. Sedan var det lugnt något år, till jag påbörjade en utbildning där vi fick tillgång till en bärbar dator och jag blev kär.  Tror att det var kärlek vid första ögonkastet och sedan dess sitter jag här flera timmar om dagen. Är det inte i jobbet så är det för att jag älskar allt jag kan göra med den i mitt privatliv.

En stor skillnad är att kärleken växlar ganska snabbt och oftast är det den som lämnar mig och jag står där ensam, till en ny förälskelse dyker upp på mitt kontor.  För … det är alltid bara en flyktig förälskelse och alltid samma procedur. Jag märker efter ett tag hur den sakta börjar ledsna på mig och börjar bli lite mer svårstartad. Allt tar längre tid för att få igång den, tills att den helt utan minsta respektfullhet bangar ur och lämnar mig med dunder och brak och där står jag med all min kärlek och bara gapar och förstår ingenting. Vad har jag gjort för fel och varför lät den mig inte ta med lite av det jag sparat och fyllt den med?

Det blir inget sorgearbete, utan snabbt ska en ny införskaffas och fyllas med allt som den gamla inte ville ha. Även om jag också tänker efter lite ett tag – vad ska jag ändra på den här gången för att den ska stanna lite längre? Kanske är det bra att allt går så fort, jag behöver inte sitta och tjura i flera dagar. En annan sak som också kan ha sina fördelar just i den stunden, när man är som mest sårbar och ledsen, inga lukter som gör en påmind om hur fantastiskt bra vi ändå har haft det tillsammans, ingen gemensam musik eller platser där vi har njutit som bäst. Inga minnen av skratten och tårarna som förenat oss och beröringarna som känts fantastiska. Inget av det behöver jag minnas, för de finns inte.

Det kanske är bäst så. Vi behöver inte få de där emotionella känslorna lika ofta, om vi mer och mer går in teknikens värld och lär oss njuta av den.

Hjälp, hur många gånger har jag skrivit det som nu följer -Det var inte det här som skulle skrivas om när jag började med inlägget, men som vanligt …  Därför får jag skriva det som var tanken från början, i nästa inlägg och hoppas att det då kommer till ett slut och ”någon” håller sig mer konkret till vad som var tanken över reflektionerna i teknikens värld. Inte var det då meningen att avslöja stora delar av mitt kärleksliv.

När kärleken tar överhanden över förståndet kan mycket komma fram ur kontoret och så är jag fast i något som inte borde skrivits, när jag egentligen har mycket åsikter och tankar om något helt annat vad gäller teknikens framfart.

Ps. Tänk mig skriva en bok (förutom kompetensen) och redan har bestämt mig för en kärleksroman. Så sitter jag där och skriver, har helt klart för mig nästan hela boken. Helt plötsligt börjar jag tänka på något annat medan jag knapprar på tangenterna. Kan det bli en barnbok som är barnförbjuden eller så kanske … det blir något helt fantastiskt, något som är helt nyskapande och ingen varken sett eller läst maken till (eller makan).

Observera att tjejen på bilden har inget med inlägget att göra förutom att hon är släkt med skribenten och aldrig hann känna av teknikens framfart förutom färg-TV.  Hon hann aldrig vara med om att dockor blev något man lekte och klädde på via datorn, utan att någonsin få ta upp dem i famnen och trösta dem -när de blev ledsna över att storasyster skalperat eller gjort något annat elakt.

Nu förändrades resultatet i drygt åttioåttonde minuten och oddsen blev inte detsamma samtidigt som sista matchen inte påbörjats, nu var han säker på det resultatet och fick rätt, så en tolva satt och sedan uträkningen av allt annat ger han åtminstone någon tusing. Kul, men mamman funderar fortfarande -om jag skulle vinna … Jag frågade sambo (och vi är inte ens släkt) hur många kameror jag skulle få, inte om jag skulle få och svaret var precis det jag ville höra. Därför tror jag att jag byter blodsband samtidigt som jag lider med honom, att vara så nära … men ändå så långt borta.

Det är ju ett ganska blankt papper i mitt liv att den där drömvinsten kommer lite då och då även om alla telefonförsäljare försöker få mig att tro att jag är en av de få utvalda.  Nu har jag ju inget foto på det där blanka alternativet och jag vill inte heller ha det eftersom jag fortfarande vill tro att den kommer välfylld, kanske att man måste spela lite då? Shannara ville idag att vi skulle illustrera något blankt.

Vad är annars blankt? Det enda blanka som dagens promenad genererade i var vattnet i ankdammen och det får gå lika bra som selleri, eller hur det nu var.

Kategori | Lördagsmixen –Blank

Här hittar du fler blanka foton om du följer länken till -Shannara’s lördagsmix

Margareta som hade hoppats att alla förstår och kan se skillnaden mellan det jag skriver i allvar och med glimten i ögat. ”Ibland” har jag en känsla av att vi inte alltid förstår varandra om vi inte lägger till den lilla smilegubben, som jag har försökt undvika men numera lägger till alltmer eftersom min ironi inte är helt klar och några blir så allvarliga. Min ironi är ofta en sanning med konsekvens, hette det inte så när vi som barn lekte ryska posten?

Jag vill helst inte använda smilegubben och i fortsättningen får ni tro eller veta eller bara läsa mellan raderna. Jag gillar inte smilegubben som ett attribut för text och får acceptera, om inte det jag skriver blir rätt (i min tanke), då är jag dålig men det får jag ta för jag orkar inte med den där gubben mer än i kommentarer.  Inte i min egen löpande text, där ska den inte finnas. jag är nog en ganska knepig och konstig person men jag hittar inte smilegubben i min egen svenska och grammatik och eftersom jag själv försöker lära mig så … jag avstår.

Ps Förresten visste ni varför män är hjulbenta? Svar – Oviktiga saker sätter man inom parentes.

Kategori | Onsdagstema | Förberedd | hos Bildgatan

Fler som är förberedda hittar du i länkarna hos Onsdagstema.

Idag var det superenkelt med onsdagstemat, eftersom jag precis är inne i den årliga intensiva flygträningen inför Blåkulla imorgon – alltid förberedd för färden. Jag längtar efter att träffa er alla – vi syns väl?

*

och tänkte att ett litet inlägg skulle jag kosta på mig nu så här på eftermiddagen när regnet bara öser ner, och det är jag glad över.

Jag fick ett mail som gjorde att jag inte kunde hålla mig här från bloggen, något som jag testat tidigare och tänkte lägga upp men glömde bort. Visste du att i år kommer vi att uppleva fyra ovanliga datum. 1/1/11, 1/11/11, 11/1/11, och 11/11/11, och det är inte allt …

Ta de två sista siffrorna av året då du föddes? Lägg till den ålder du kommer att bli i år, resultatet kommer att bli 111. Gör din egen test.

Det här är året för pengar! I år kommer oktober ha fem söndagar, fem måndagar, och fem lördagar, även januari hade detta. Detta sker bara vart 823′e år?

Dessa speciella år kallas ”Bankiren”. Ordspråket som förklaras i den Kinesiska Feng-Shui lyder; Om du skickar detta till åtta goda vänner kommer pengar att visa sig under de kommande fyra dagarna. Men eftersom jag hoppas att fler än åtta läser detta så lär det regna pengar över mig. =) Ett mysterium för en som inte är matematiker av den högre klassen, men en kul test.

Anki firar att hon har haft 20 000 besökare på sin blogg det senaste året och därför vill hon glädja oss (någon av oss) med dessa två.

Jag hann och inte beror det på min egen snabbhet och tankegång utan på att någon viskade i mitt öra och frågade om jag inte skulle vara med. Självklart hade jag tänkt det, men jag gjorde inget på en gång och då … ja just det  - hönan.

Jag vann ju tidigare av henne en fin mugg med min egen inskription ”Pigoli” som jag tror att en och och någon annan höjt på ögonbrynen och funderat ett och annat över det namnet. Jag tycker om det och den muggen är välanvänd,, står nästan alltid vid min dator.

Bildgatan som nu bara väntar på min själsfrände och kompis hönan. Stackars sambo -vilket kackel.

-Bildgatan- oavsett om jag enligt normerna väger för lite eller en aning för mycket – Mycket bokstavskombinationer är det även här.