Bildgatan – Avsändare Margareta

hörde jag idag på radion. Det var nog inte bara dagens utan … ja döm själv.
-
På hemvägen från stugan lyssnade jag på radiosporten i P4 och där pratade de om några skyttetävlingar och om amerikanen som vann och reporten säger: - Han missade bara en bom.

-
Avsändare Margareta som inte vet vad sportjournalisten heter och vill faktiskt inte veta heller.

och lite mera jobb. Tyvärr hinner jag varken med mina kära bloggvänner eller så mycket skrivande men jag kommer tillbaka när det finns tid för lite lediga stunder.

Avsändare Margareta som även slötittar framför TV:n och kan konstatera att vi nu fått ett guld av min stora idrottsfavorit på tjejsidan – Charlotte Kalla. Tyvärr ingen bild på Charlotte genom TV:n men väl några ganska vanliga bilder i TV rutan just nu.
-
Charlotte är från min mors trakter, men ett konstig val av namn för en tornedaling. Har ni hört en tornedaling som kan säga Charlotte? I Finland och i de nordligaste delarna av landet är det vissa problem så där heter hon i stället Sarlott.

mig för att fota älgar på plats. Om inte älgar så i alla fall en älg. Jag fyllde väskan med objektiv, minneskort, blixt, stativ och självklart kameran med fullladdat batteri. Nu var det bara att sätta sig i bilen och åka iväg för att fota en älg. Svårare än så kan det väl inte vara med tanke på alla rapporter om älgar överallt?

Kategori | 365 foton 2010 hos Bildgatan | 259 – skog
-
Ser du någon älg på bilden? Nähä, inte jag heller och något närmare en älg än spåren som syns på bilden kom jag inte. Älgen jag skulle fota visade sig inte på hela dagen. Jag har en känsla av att det spred sig något rykte bland älgarna att den där galningen med kamera från stan skulle komma och tro att hon bara kunde komma dit och knäppa lite med kameran. De tänkte minsann inte ställa upp som några modeller utan ett rejält apanage, kung som kung.

Du har väl inte glömt älgarnas protestvisa och nu kändes det som att de har tagit fram kampen igen, kampen mot mig och min kamera den här gången.

Älgarna demonstrerar,
älgarna har fått nog.
Älgarna vill ha apanage,
här i sin egen skog.

Älgarna protesterar,
älgarna har fått nog.
Älgarna vill inte ha kamera,
här i sin egen skog.

Visst lite omskriven, deras mål och protester är numera i tiden sedan det sist begav sig. Jag skulle gärna träffa de där älgarna och berätta för dem att det faktiskt inte är deras skog, som de brukar vara i den sista tiden, utan den tillhör goda vänner till mig vilka faktiskt lovat mig att jag får komma dit och fota älgarna. De har till och med inbjudit mig till den här marken, mer än vad de har gjort med älgarna.

Avsändare Margareta som som i alla fall fick en vacker bild av skogen där de (älgarna) brukar ligga och lata sig hela dagarna.
-
Här hittar du alla andra som också deltar om du följer länken  - 365 foton 2010

Ps Temperaturen steg en del under dagen så det gick faktiskt att vara ute och fota- Nu var inte jag ute speciellt länge och inte någon lång utflykt, bara på skogstomten hos mina vänner.

det är säkert och jag har inte blandat ihop bokstäverna, det ska stå semla och inte Selma. Visst är det så att vi ibland blir lite mer nyfikna på hur personen bakom bloggen ser ut. Det blir i alla fall jag samtidigt som jag inte tycker att det är mitt fysiska som ska vara intressant, om det nu någonsin kan bli det för andra än mina närmsta. Men idag fick jag en sådan beskrivning på mig själv att jag inte kan låta bli att lägga ut en bild.

Nu avslöjar jag inte vilken av semlorna som är jag – det är inte heller säkert att det är någon av de två färdiga. På fotot kan jag också fortfarande vara ett delmoment på väg att födas, lite mjöl, lite ägg och så vidare.

Ganska lustigt egentligen för det är inte första gången jag avbildas som en semla, det har tidigare skett i min lokaltidning för ett antal år sedan, till och med på sportsidorna. =) . Jag har skrivit om det tidigare, du hittar inlägget om du följer länken här >>>.
_
Jag lik en semla? Hur ser en semla ut?  Skulle jag beskriva mig själv, skulle nog inte många komma på tanken att förknippa mig till avbilden av en semla, speciellt inte de som vet min relation till densamma.

Nu visste inte mannen som tyckte jag såg ut som en semla mina tidigare erfarenheter av liknelsen och inte heller hur äcklig jag tycker att den är. Men visst är jag ganska söt och ser lockande god ut, för den som gillar bakelsen så jag får nog ta det som en komplimang.
_
Avsändare Margareta som fortfarande ler och aldrig kommer att glömma den lustiga liknelsen. Visst hade jag en svart mössa som han kanske tyckte såg ut som ett lock, min gråvita dunjacka måste ha varit grädden, men sen …

Ps.  Jag måste verkligen kolla in om han gillar semlor och i sådana fall hur mycket? =)  Han kanske tänkte på semlor samtidigt som han fick se mig och blev stressad över att han var sen med någonting som jag ville ha av honom? Nej, jag tror att han hade gett mig det jag ville, för det brukar vara ordning och reda på honom samtidigt som han har hur mycket humor som helst.
_
Nu ska jag inte tolka sönder det här och istället ha en rolig tolkning av mig själv i gott minne bevarat.

OBS Den här bilden är inte min, den har jag hämtat från nätet och kommer från en sida med tillåtna bilder att ladda ner – gratis.

visst var det så här vi pratade  för inte alltför länge sedan? Mycket av det som sagts har glömts bort och det som vi sa för ett antal år sedan känns verkligen antikt och…

Akademiska studier är det enda som garanterar en rejäl inkomst. Hur i all sina dagar skulle man kunna bli mångmiljonär genom att flänga omkring på skridskor och jaga efter en puck?
-
En ring i örat är ett osvikligt tecken på att personen i fråga är fjolla.
-
TV-publiken vill se intressanta människor i rutan, proffs som har något att visa upp. Att bara rafsa ihop en samling publicitetssugna medelmåttor och visa deras inbördes intriger vecka efter vecka håller inte som underhållning.
-
Tatueringar är något av det mest vanprydande man kan ha. Som tur är ser man dem numera bara på gamla sjömän.
-
Det är ingen slump att det är ”svenska köttbullar” som går bäst på semestermålen. Pizza, kebab och tapas tilltalar helt enkelt inte svenskens smaklökar.
-
Klirrandet av vinbuteljer är en del av feststämningen, därför har vin i pappkartong ingen framtid.

Känner du någon enda person som sagt att han saknar en telefon att prata i medan han promenerar på gatan?
-
Vadå högre skatter än i utlandet? Det är inget problem så länge som sjukvården och folktandvården och all annan samhällsservice är gratis.
-
Datorchips kan inte göras hur små som helst för då blir de för besvärliga att reparera om de skulle gå sönder.
-
Alla som druckit lankigt amerikanskt kaffe inser hur omöjligt det skulle vara för en amerikansk kaffekedja att försöka etablera sig i svensk miljö.
-
Volvo och Saab är det svenskaste vi har.

Flickor lämnar skolan med högre betyg än pojkar. Därför måste vi vänja oss vid tanken att kvinnor alltid kommer att ha högre löner i arbetslivet.

Radiomonopolet måste bort! Tänk dig vad tio-tolv fria radiokanaler skulle betyda för alla arbetslösa manusförfattare, skådespelare och musiker.
-
Morgondagens höga elpriser kommer att göra det omöjligt för människor med normala inkomster att ha egna datorer i hemmet.
-
LP-skivor av vinyl är överlägsna CD eftersom fodralen är större och rymmer mycket mera information.

Alla jag känner tycker att skolgympan var ren pest. Därför är tanken på så kallade gym där folk i medelåldern förväntas betala dyra pengar för att få svettas fullkomligt skrattretande.
-
Vadå ”datorspel”? Försök få en fullt frisk 10-åring att sitta blick stilla framför en bildskärm i mer än tio minuter!
-
Rock´n´roll är ungdomens musik. Det är patetiskt att tro att någon enda rockmusiker skulle kunna hålla sig kvar på toppen sedan han fyllt trettio.
-
Folk går normalt på bio efter middagsmålet. Hur skulle man kunna få dem intresserade av att köpa var sin jättehink med popcorn?
-
Visst är Fawlty Towers och Monty Python´s Flying Circus kul men i framtiden kommer vi att få många TV-serier som är ännu roligare.
-
Att försöka lansera kall japansk fisk som ett alternativ till vår delikata svenska inlagda sill är naturligtvis fullkomlig utsiktslöst

Avsändare Margareta som ler och nickar igenkännande åt en del gamla repliker och vad vi trodde och tyckte då.

Stefan Sauk och nu visade han det jag skrivit tidigare om honom och hans andra passion – Surströmmingspremiär – såg ni burken? Den som bara tillverkas i 500 numrerade exemplar,  den fick nu vara med i Let´s dance. Samtidigt ringde mamma idag och berättade att hon hört att surströmmingen eventuellt skulle förbjudas i EU? Lite dioxiner hit och dit, så kan de väl inte göra? Eller kan det? Då blir det att börja tillverka sin egen.

-
Avsändare Margareta som bara gör ytterligare ett kort inlägg i pausen och följer du länken ovan så förstår du vad jag menar när jag skriver att jag var före Let´s dance.

är det just nu och det är inte konstigt med tanke på mina prioriteringar under dagen. Det är inte rörliga aktiviteter som har legat på topp den här dagen. Trots att jag steg upp redan 06:45 så har jag inte gjort någonting eller varit med om någonting som är värt att skriva ner här på bloggen. Om du inte vill att jag ska berätta om min tvätt, min middagslur. Inte ens en spännande dröm kom in i min hjärna under tuppluren. Nej jag förstod att du inte vill läsa mer om det så därför fortsätter jag lite på den inslagna vägen, den jag påbörjade igår. Lite dasshumor – nu tänkte jag skriva ner en av de mycket tänkvärda ord som hänger på mitt ”utedass” i stugan. Trots min enormt vackra utsikt från dasset så är det kul med något som livar upp den trista tillvaron på ett dass. Är det sedan några riktigt sanna ord så är det självklart ännu bättre. Alla mina upphängda anslag roar inte alla, speciellt inte det manliga könet. Jag kan inte förstå varför.

Oss kvinnor emellan

En dag i Edens lustgård …
ropade Eva högt till Gud
”Min skapare, jag har ett problem.”
”Vad är ditt problem, Eva?”
”Jag vet att du skapade mig och försåg mig med denna vackra trädgård med alla dessa underbara djur och den dråpligt roliga ormen, men jag är helt enkelt inte lycklig.”
”Hur kan det komma sig, Eva?” hördes det uppifrån
”Min skapare, jag är ensam och dödligt trött på äpplen.”
”Jasså, är det där problemet ligger – då har jag en lösning. Jag ska skapa en man till dig.”
”Vad är en man?”
”Denna man kommer att vara en varelse full med skavanker och dåliga egenskaper. Han kommer att ljuga, bedra och skryta; med andra ord, han kommer att ge dig bekymmer. Men han kommer också att vara större, snabbare och tycka om att jaga och döda saker. Han kommer att se dum ut när han är upphetsad, men eftersom du har klagat kommer jag att utrusta honom på ett sätt som gör det möjligt för honom att tillfredställa dina fysiska behov.
Han kommer dessutom att vara utan förstånd och gotta sig i barnsliga nöjen såsom slagsmål och sparka på en boll. Eftersom han inte kommer att vara alltför skärpt, måste du hjälpa honom att tänka efter och ständigt vara honom behjälplig med lämpliga råd.”
”Låter för bra för att vara sant” sa Eva, med ena ögonbrynet höjt av förvåning. ”Vad är haken?”
”Tja…” svarade Gud ”Du kan få honom på ett villkor.”
”Vilket då?”

”Som jag nämnde tidigare; denna man kommer att vara stolt, arrogant och beundra sig själv mer än allt annat… så du måste låta honom tro att jag skapade honom först. Du får aldrig glömma bort det.

Detta blir vår alldeles egna lilla hemlighet… du vet – oss kvinnor emellan.”

Avsändare Margareta som skriver att sensmoralen i det här visar än mer på den tidiga kvinnliga intuitionen och hur listigt vi undanhållit sanningen för en hel värld i årtusenden för att … och nu kanske det börjar vara dags att lätta lite på förlåten, fast bara lite. Och de säger att kvinnor skvallrar?

Kom i alla fall ihåg att inte äta för mycket äpplen – då kan du få långtråkigt och man vet aldrig hur det slutar.

från mitt hem och det känns extra skönt med tanke på temperaturen som varit under julhelgen. Däremot kunde jag läsa om två små pojkar i Gällivare som tydligen inte varit snälla under året som förflutit och fått så ”dåliga” julklappar att de kände sig tvungna att rymma hemifrån. Nu blev inte rymningen så långvarig utan polisen kunde återföra barnen till de oroliga föräldrarna senare under kvällen.

En lite tragikomisk historia så här i juletider och där tomtebubblan sprack ordentligt i den familjen, i alla fall till nästa jul.

Avsändare Margareta som lyckats hålla bubblan hel under alla år, inga rymningar och inga stora utbrott eller besvikelser. Fast jag är misstänkt på en, för något år sedan är jag förvånad att sambon inte rymde när jag inhandlat en tröja som jag borde vetat att han överhuvudtaget inte kunde, ville eller skulle sätta på sig, men det var ett bra försök i alla fall och de övriga paketen kanske övervägde eller så var vädret som det varit nu i jul, lite för kallt.

hos tomtemor och tomtefar. Jag som trodde att han fanns i mitt hem, men ack vad jag bedrog mig.

Han såg ut att må bra och lyste verkligen upp omgivningen med sin närvaro.  Här i tomtelandet fanns det mycket att utforska och fota men faktiskt frös mina händer av någon konstig anledning, så kallt att till och med sambo sa åt mig att inte vara ute ”halvnaken” för risken att bli förkyld även denna jul.

Jag hann i alla fall med ett möte med tomten som vakade över oss alla.

Han stod där så stilla och såg inte ut att frysa trots den låga temperaturen och snön som lagt sig över honom och gnistrade så vackert. Hos tomtemor och tomtefar finns det tomtar som räcker och blir över till oss alla och naturligtvis, var ska de vara om inte hos dem.

-

Som vanligt i tomtestugan så bullades alla de där sju sorterna upp och maten dukades fram med både den finska och vår svenska tradition. Det är konstigt att efter flera dagars julmat och känslan av att det blivit mycket, så kommer lusten igen när jag kommer någon annanstans. Absolut inga problem av att njuta och fylla ”korvskinnet” igen. Det som jag inte ätit tidigare under julen är löjrommen, som alltid brukar finnas på vårt julbord, och nu stod den där framför mig så lockande. Lilleman om du läser detta så får du inte bli sur på mamsen, men sånt är livet – inte alltid rättvist. Sedan fick jag smaka på en fantastiskt häststek och en hästkorv som var utöver det vanliga, det vattnas till och med nu när jag bara ser och tänker på smakerna. Det är sällan jag ser de där produkterna i butikerna, utan det är mest det pressade hamburgerköttet som finns, några undantag men det går inte att jämföra. Nu var det kanske en lycklig häst eftersom jag vet att det var tomtemors svåger som tagit en häst till slakt och gav oss smaken av de här ljuvliga produkterna.

-

Före besöket i tomtelandet var vi förbi till fastigheterna och där fick sambon några små presenter av två familjer som skrivit en fin liten text där det önskades god jul och gott nytt år med texten att vi alltid är så hjärtliga av oss. Nu var det nog mer sambon som fick det till sig, men en liten tår rann på min kind av många anledningar. De har alltid visat sin uppskattning med små gåvor och det ger en kraft att  tro på att vänlighet och omtanke alltid på något sätt fås tillbaka. Att ta sig tid och prata, att ge det där lilla extra.

Avsändare Margareta som nu inte kommit längre och mörkret börjar redan göra sig gällande trots att klockan bara är 13:47.

det är jag, och nu har muggen med mitt vackra kärleksnamn anlänt som ett paket på posten, nej jag menar på en ICA butik i min närhet – ICA Nära. Muggen vann jag hos Anki i en tävling som jag aldrig trodde att jag skulle klara av. Det gällde att gissa funktion på ett objekt och jag lovar att hennes funktionsgåtor inte är lätta utan helt omöjliga så därför är jag lite extra stolt att jag drog till med rätt gissning.

Som jag skrivit till Anki tidigare när hon tyckt att det tagit länge innan muggen blivit klar – den som väntar på något gott (i alla fall att fylla med något gott) väntar aldrig för länge och lagom till jul fick jag min specialare.  Pigoli är det namn som sambon kallar mig när han är kärleksfull och go och det gör han mestadels. Pigoli har väl ingen betydelse men jag tycker att det är otroligt vackert och sedan känns det som en blandning av våra båda gener, de tornedalska och då främst sambons. Mina tornedalska rötter kommer från mor men han har sina från sig själv, genom sin far på den svenska sidan och sin mor från den finska sidan av tornedalen.

-

Smakar du på namnet så kan du känna hur fint det låter och hur gott det smakar. Nu tänker jag inte byta namn här på bloggen om någon funderar och tycker att jag bytt tillräckligt. Det har jag så jag lovar det blir inget namnbyte, kanske bara i verkligheten. Men jag ska inte gifta mig utan jag funderar på att återta mitt eget riktiga efternamn, det namn som egentligen är jag och min släkt.

-

Avsändare Margareta som tackar och tycker att du Anki är en härlig människa, så som jag läst mellan raderna på bloggen med många järn i elden hela tiden, aldrig någon ro och vila men kul verkar du ha hela tiden. Av samma årgång och samma tecken, inte många dagar som skiljer oss åt.

-

Ps. Apropå årgång så hoppas jag att du njutit av ursprungsinnehållet i kartongen, var det sex stycken du kanske köpte på din sista resa? =)  Jag lovar också att det inte fanns en chans att den muggen skulle gå sönder, välinpackad. Du har väl inte egna höns också? =)

-

Själv har sambon precis slagit upp en kopp kaffe till Pigoli i Pigoli.

eller bara någonting annat.

Sambon håller på att steka ägg när jag kommer och ställer mig bredvid honom. -Vänta!, ropar jag. – Akta! Häll i mer olja! Fort, fort, vänd nu! Försiktigt. Vad gör du? Ta mer salt!
Till slut får sambon nog. -Vad är det med dig? frågar sambon. Varför håller du på så där?  Tror du inte att jag kan steka ägg?
Jag ville bara att du skulle få en känsla för hur det är när du börjar kritisera mitt sätt att köra bil, svarar jag lugnt.
_
Den här historien läste jag under perioden i somras när sambon inte fick köra bil efter sin stroke,  jag tyckte att den var så bra och skrattade mycket gott, sambon förstod den inte. Undra varför? =). Det var lite så här hos oss under perioden när han var ”tvingad” att ha mig som chaufför hela tiden, absolut hela tiden. Jag längtade till den 20:e augusti när han skulle få sätta sig bakom ratten igen, garanterat jublade han också inombords.
_
Han kör mycket bil hela tiden, många mil om dagen och jag kör när jag måste, det blir inte ofta. Vi kör på olika sätt men ingen av oss kör dåligt och sambon är självklart en bättre förare eftersom han har en helt annan vana och betydligt fler mil än mig bakom ratten. Däremot kör inte jag illa samtidigt känner jag mig alltid säker när sambon kör och jag påpekar inte de gånger han är ouppmärksam på något sätt. Han däremot var nervös när han satt bredvid, han är inte van att vara passagerare och inte ha egen kontroll över bilen vilket gjorde honom till en liten ”gnällkärring” med tillrättavisningar och rörelser som att han gärna skulle vilja ta över ratten.
-
Jag som är van att kunna sitta bredvid och se allting längs vägen, jag tycker det är skittråkigt att sitta bakom ratten. Att bara ta sig från punkt A till punkt B utan att uppleva någonting annat än vägen. Nu såg jag det som nödvändigt för jag  inte ville sitta fast, jag ville kunna ta mig till olika platser när som helst och det har sambon alltid sett till att vi har gjort utan att jag ens funderat på att jag kanske ska köra någongång. Efter den 20:e kommer lovade jag att absolut vara mer medverkande vid våra utflykter, som chaufför. Bilkörningen är något där vi varit mycket ojämlika och där jag som kvinna tyckt att det varit skönt att slippa, utan att ta reda på hur kul han tycker det är att alltid sitta på den vänstra sidan och se de oftast dåliga vägar vi kör över.
_
Som fågeln har jag njutit och sett allt runt ikring vår reserutt, medan sambon som fågeln har fått koncentrera sig på alla faror och hela tiden vara alert och vaken.

Avsändare Margareta som har blivit lite bättre men fortfarande är det han som oftast kör, men jag har bättrat mig. Att det var tvunget att hända något sådant här för att jag skulle få upp ögonen och förstå är synd. Vi har aldrig pratat om det eller ens funderat, det har bara varit så självklart vem som kör.

Ps  En ny version av ett tidigare inlägg i min gamla blogg.

har jag fått uppleva idag ute på Seskarö. Jag har snackat så mycket om drömmen att få se en björn, nu har jag kommit så nära att till och med jag kände spänning. Känsliga läsare bör genast stänga ner eller gå till något annat inlägg. Titta här vad jag hittade bakom risen och invid myrstacken,

Ganska färsk var den -tror jag . Jag trodde först att de skojade med mig när de ropade att de hittat björnspillning. Jag misstänkte att sambon var rädd att jag skulle gå vilse när jag gick där i skogen en bit från de andra. Men visst var det en riktigt stor skit.  En så stor skit och med inslag av blåbär kan inte ha varit något annat.  Jag var tvungen att lägga upp hela skiten mellan svampskogen och middagen vi är på väg till om ett tag ute på ön.

Ett riktigt skitkollage har jag i alla fall fått ihop under eftermiddagen, allt det andra får komma i andra prioritet för mycket foton har det blivit under dagen samt att vi nu förvällt en hel del svamp och jag anar att middagen har ingredienser från dagens skogspromenader både här på Santasaari och ute på Seskarö.

Avsändare Margareta som inte hinner med att varken besöka bloggar, skriva eller uppdatera teman just nu både av tidsbrist och en riktigt seg uppkoppling. Jag kommer igen med de teman som finns kvar under veckan – bildverkstaden ska jag inte missa  och vi får se vad lördagsfoto och fototrissen lockar med.

Ps Jag blir besviken om någon påstår att det är något annat än björnskit. Det är då inte grävling för den är betydligt mindre, men finns det någon med bestämdhet som kan säga något annat så är jag självklart nyfiken och kan ta besvikelsen om du kan överbevisa mig.

vår är tydligen redan utstakad bara genom att vi föds ett visst år, en viss månad och datum. I alla fall om vi ska tro på nummerologi och de olika alternativ som finns. Nyfiken som jag är var jag tvungen att testa det här >>> när jag fick se länken hos Znogge.

Livsväg 5, den ideala coachen:

Avsändare Margareta som inser att hon suttit för länge framför datorn idag. Jag har inte bara lekt utan även hunnit göra sambon glad och fakturerat lite framtida intäkter.

Mina ögon är nu som min grodprins som jag ska berätta om vid ett senare tillfälle, för dig som inte mött honom tidigare och för dig som mött honom blir det en mindre repris. Det går många repriser just nu, ska man verka i media så är det bästa att göra likadant som dem.

Från ekorre till mullvad tillbaka till ekorre och slutar som groda – hoppas jag får en godnattpuss så jag vaknar upp ur den här förvandlingen.

tränger sig in i mina näsborrar varje gång. Första gången jag steg in i den nya affärskedjan i Luleå fick mitt luktsinne en ny stark lukt som slog mot mig, lukten av verktyg. Nu är det många år sedan men varje gång jag går in händer samma sak och till och med på väg in i butiken känner jag lukten som jag vet att finns där inne.

De skrattar åt mig och frågar hur verktygslukt doftar, men jag ber att de ska gå in och lukta för det doftar inte, det är en lukt som känns som en blandning av alldeles för mycket damm, stål, virke, som i och för sig kan dofta gott, betong och en massa andra material som bara blir svår att andas under en längre tid. Det luktar verktyg helt enkelt. Jag skulle aldrig kunna arbeta i en sådan butik en hel dag, de är beundransvärda de som klarar av det.  Den är så tydlig just i denna butik, jag har varit in i många affärer som säljer likadana prylar men aldrig känt det så starkt.

Jag går runt där medan sambon söker reda på det han ska inhandla och vad ser jag? Verktyg för kvinnor och inte vilka kvinnor som helst utan damer. Visst är de läckra men varför var de tvungna att skriva så? Var jag i behov av verktyg skulle jag gärna köpa dem för de är så läckra i färgerna och jag gillar ju färg, men nu när det är så tydligt till vem det är så känns det bara lite fånigt. Hade det inte stått för damer så hade jag ändå förstått varför de tar fram de här färgerna men då hade det inte stått skrivet mig det på min totala okunskap om  hantverket. Det är det de försöker göra med den här marknadsföringen – idiotförklara oss alla med samma kön som jag, under ett och samma tak. Jag såg hos Anki en rosa verktygslåda för ett bra tag sedan och tyckte den var läcker men jag kommer inte ihåg att det stod så klart och tydligt samtidigt som jag förstod. Många kvinnor, men även män gillar vackra saker och lite variation skadar inte. Jag skulle vilja se den man som köper de här verktygen och törs tala om att han köper dem till sig själv för att han tycker de är snygga, snyggare är de traditionella. Jag tar för givet att de har samma funktion och håller samma kvalité?

Jag tycker att det är trevligt nu när vi ser alla verktyg i olika mönster och färger, varför kan inte de också få vara snyggt designade utan att vi hånler och skakar på huvudet. Även de yrkena behöver piffa upp sig lite ibland kan jag tycka. Jag tror inte heller att vi kvinnor blir mer intresserade än vi redan är för att verktygen blir blommiga eller lila. Däremot skulle jag tycka att det var trevligt när jag tittar ut genom balkongen och ser hur snickaren på bygget utanför har en blommig borrmaskin i sin hand exempelvis.

Låter jag fjollig? Kanske lite men jag älskar ju färger samtidigt som jag tycker om det enkla. Dubbelbottnad jag vet, men så är det, jag tycker om så mycket olika saker och kan inte sätta någon stil på mig själv. Däremot finns det saker som jag inte tycker om men eftersom varje person är unik måste vi också få ha vår egen smak. En sak jag aldrig skulle ha hemma är hur läckert som helst någon annanstans. Däremot kan jag skriva om saker jag inte tycker om men det får bli vid andra tillfällen när jag dyker på något som känns riktigt gräsligt, för mig.

/Avsändare Margareta som än en gång kom ut helskinnad och utan större problem från butiken, men lukten sätter sig faktiskt i min hals.

hette en inbunden bok som gavs ut under många årtionden. Jag hittade att den fanns redan på 1800-talet när jag googlade snabbt på nätet. Jag har ingen aning om när den slutade ges ut och den fanns säkert i var kvinnas ägo på den tiden det begav sig.
-

Jag blev lite glad när jag fick se den hos Anki för ett tag sedan och när ordlös onsdag hade siffran 50 som tema kom jag direkt att tänka på min egen från 1959. Det blev mitt bidrag i temat 50 och det är ju tur att det är 2009, annars hade jag nog inte funnit boken lika intressant och inte heller börjat bläddra i den som jag nu gjort under eftermiddagen. Ursprungligen är det min mor som köpt den för 4;95 kronor, jag var inte husmor på den tiden, och hon har av sentimentala skäl sparat den till mig. Boken är till och med inplastad noggrant och fint, det syns att det är en riktig husmor som har haft den.
-
När jag bläddrar och läser hittar jag mycket matnyttigt samt en hel del som jag ler åt idag. Trots att det känns en aning länge sedan är det trots allt viktiga och bra tips i boken som garanterat håller ännu. En del texter, recept och tips blir jag förvånad över, förvånad över att de fanns redan då.

Det finns en hel del att fundera över i boken och min första blir över reklamen som jag hittar på baksidan av boken, kan inte ha varit billig för företaget -reklamen.

Burkmat 1959 och tillråga på riktig TV-soppa? Jag vet inte att jag någonsin under min uppväxt sett eller hört talas om någon som ätit ”burkmat”, det existerade inte i min värld. TV-soppan som rekommenderas att köpa i en stor familjeburk. TV-soppa, det betyder inte att den finns på TV-shopen eller någonting liknande, utan det måste menas att du äter den enkelt framför TV:n?  Går snabbt att tillaga och du behöver inte ställa fram mer än sopptallrik och en sked för att sedan kunna sitta framför TV:n och njuta. Att äta framför TV:n 1959? Skulle jag kommit med det förslaget som ung och det är betydligt senare än 1959 så … nej jag hade inte ens vetskapen om att det gick, att äta middagen framför TV:n. Det var så självklart att familjen åt tillsammans och skulle det hända att någon var frånvarande satt vi fortfarande i köket.  Sedan var det väl inte några TV-program vid middagstid 1959, de program som fanns och under vilka tider var ganska begränsade.
-
Findus måste ha haft en marknadsförare från framtiden som sett någonting som ingen annan förstått. Det skulle vara spännande om den marknadsföraren fick göra reklam för Findus idag, hur skulle den se ut? Jag funderar bara hur väl den reklamen slog ut, åt någon människa framför TV:n, de kanske bara satt där och tittade på testbilden men den var väl inte alltid synlig? Kanske en liten statuspryl att köpa, TV-soppan bara för att kunna visa att vi minsann har en TV-apparat, vi kallade den inte bara för TV, och kan köpa lite TV-soppa. Jag vet inte när TV införskaffades i mitt hem, var för liten 1959 för att komma ihåg om den fanns redan då men jag misstänker att den inte gjorde det. Pappa var inte den som köpte de första teknikprylarna som kom ut på marknaden. Märk väl att jag skriver pappa, för inte skulle mamma komma på tanken att det var hon som inhandlade de större kapitalvarorna. Här hos oss är det precis tvärtom, det är jag som puffar på och handlar tekniken, nu är det dator- och kameraprylar samt en del andra kontorsmaskiner som kommit in i lägenheten tack vare mig eller kanske inte tack vare utan mer på grund av. För övrigt är vi ganska nollställda och ointresserade av att ha den senaste musik- och TV-tekniken .
-
Avsändare Margareta som nu har börjat slarva med att äta vid TV:n, när barnen är utflugna och ingen annan än vi själva ska äta middag, beroende på hur sent den serveras. Till och med tiden är förändrad, hemma hos mig i mitt föräldrahem åt vi alltid, absolut alltid middag exakt klockan 17:00. Nu är klockan strax middagstid och här sitter jag framför datorn, det är nog mer vanligt än att middagen serveras klockan 17:00. Snabbmaten dukas också fram på bordet mellan varven, men inget jag är överförtjust i.

Det finns lite kul i boken och jag kommer garanterat att fundera vidare …

stopp och belägg. Det senaste tillskottet i min nya tillvaro – en spikmatta. Enligt min arbetskamrat, som lånat den till mig, ska man förutom att kurera rygg och axlar även sova bättre och samtidigt bli piggare? Sova bättre på en spikmatta, det trodde jag att hästens säng och dunbolster bidrog till och inte spikar i ryggen. Att bli piggare kan jag förstå, svårt att sova borde det i all fall vara.

I alla fall ska jag göra ett försök och jag har provlegat på den ikväll och visst, jag somnade. Vet inte om det beror på spikmattan eller att jag var trött och slö. Nu hade jag inte upptäckt att den även skulle blåsas upp för att ge effekt, det blir nästa steg och nu ser den mycket mervärkande än verkande ut.  Det får jag testa i morgon kan inte riskera att somna i den igen, för det ska man absolut inte göra, sova på den. Fast som jag ser på den nu så tror jag att chansen är liten. Däremot är jag pigg och vet inte hur jag ska kunna sova i natt. Beror det på spikmattan eller att jag sovit någon timme i kväll. =)

Avsändare Margareta som nu sätter stopp för alla nya och konstiga idéer jag har fått. Klarar jag dessa och gillar dem så ska det inhandlas i spikmattor och både armar, ben och övriga kroppen ska få sitt, inte bara lilla hjärnan som har plockat åt sig alldeles för mycket stimulans själv den senaste tiden, åren kanske är ärligare. Jag tror även att min lilla hjärna kommer att märka det positiva med att dela med sig av tiden till de andra kroppsdelarna.

Det borde ju var så det heter, 20 står för århundradet och 09 för den 9:e uppdateringen av tjugohundratalet, har jag fel?  Nu verkar ju allt ha en siffra punkt och en siffra till. I min lilla värld står alla dessa siffror för uppdateringar och nya versioner av olika slags programvaror, nu finns de överallt. Till och med ostkrokarna finns i en ny uppdaterad version till 2.0, jag har tydligen missat den förra versionen 1.0 och alla uppdateringar däremellan.

Jag har en fundering om min blogg borde heta Avsändare Margareta 2.0 eller kanske 1.2. Så här ligger det till, jag har haft en blogg under ett halvår på en annan domän men bytte till wordpress i februari 20.08, nu blev jag tveksam ska det kanske stå 20.08.02 eller 20.08.2. I min verklighet skulle 20.08.02 bli 20:e augusti 2002 så jag kör i sådana fall på det sista. Varför funderar jag då över de förstnämnda alternativen? Jo, det är lite tveksamt huruvida min nuvarande blogg räknas som en helt ny version eller bara en uppdatering/förändring av min tidigare? Jag tog med mig alla mina tidigare inlägg så egentligen fortsatte jag bara med mitt skrivande där jag slutade på den tidigare domänen.  Fast, samtidigt så bytte jag helt domän …?  Vad händer varje gång jag byter en header eller en helt ny design, var ska jag sätta in den högre siffran?

Hjälp mig, jag behöver verkligen hjälp med alla dessa uppdateringar och nya versioner av allting i samhället.  En förklaring borde vara på sin plats, eller är det bara jag som inte förstår?

Hur ska jag kunna köpa ostbågar i framtiden när jag inte vet vilken version eller uppdatering jag köper. Tänk om jag köper en icke uppdaterad påse ostkrokar och de har gjort en liten förändring och där sitter jag och mumsar på den gamla. Eller om jag köper en helt ny version som smakar någonting helt annat än vad jag tycker att ostkrokar ska smaka, den nya versionen kanske smakar pepparkakor, så här i juletid, och det lär inte jag tycka är gott. Kan någon som har ätit de senaste ostbågarna 2.0 berättaa för mig om de är goda.

Avsändare Margareta som verkligen saknar tiden där jag visste att 4.05 på Adobes Acrobat var en uppdatering av ursprungliga 4.0 och alla andra programvaror hade ”liknande siffror”, jag förstod. Numera blir jag osäker på vad som är vad och vad det betyder.

Titta dig omkring både på nätet, bland reklamen, ja överallt dyker de upp de där uppdaterings- och versionssiffrorna. Från minsta lilla blogg till … Är det bara jag som inte är uppdaterad?

Snart ska jag i alla fall fira 2009, .

eller som ambidexter?

Eller ingenting av det. Jag blev lätt förvirrad när jag läste om vänsterhänta kontra ambidextra och insåg att jag kanske inte är någonting. Högerhänt är jag definitivt inte eftersom jag inte kan skriva speciellt bra när jag använder högern.

Jag har alltid kallat mig för vänsterhänt trots att jag är ganska 50/50 när det gäller att använda mina händer. Styrkan har jag absolut i höger och besticken håller jag ”rätt”, musen till datorn likaså, har provat med vänster men det går absolut inte. Skulle jag spela hockey skulle jag tveklöst vara högerfattad. Saxen i höger men brödkniven i vänster, nu kanske någon förstår att det finns frågetecken här.  När jag läste om ambidextra trodde jag att jag tillhörde den sällsynta lilla procenten av jordens befolkning som har den benämningen, vilket betyder tvåhänta.  Jag läste mer om det vid ett senare tillfälle och då visade det sig att det är personer som kan skriva obehindrat genom att använda antingen vänster- eller högerhanden och det kan inte jag, om inte musen räknas.

I alla fall brukar jag alltid ”skryta” med att jag är vänsterhänt och född på samma dag som Albert Einstein (inte samma år). Nu vet jag inte längre, fast Albert Einstein skrev även med höger eftersom han tvingades att bli omvänd som så många andra på den tiden och även långt mycket senare.

Jag tror att jag ska fortsätta kalla mig vänsterhänt för numera finns det så mycket positiva forskningsresultat över oss vänsterhänta, där kom det igen. Det finns till och med bra pennor för oss skrivande med pennan i vänster hand som inte drar ut allt vi skriver över pappret.

Till saken så läste jag i Illustrerad vetenskap följanderubrik - Vänsterhänta minns bättre

Och sedan brödtexten - Det kan vara irriterande att vara vänsterhänt, men nu visar en undersökning att vänsterhänthet har sina fördelar - man kommer till exempel ihåg bättre än högerhänta. Forskarna testade personernas förmåga att komma ihåg händelser och fakta. Resultatet var att de vänsterhänta mindes händelser bättre. Enligt forskarna beror det på att vi använder båda hjärnhalvorna, när vi kommer ihåg händelser, och vänsterhänta har mer aktivitet mellan hjärnhalvorna.

Min beundran för Richard Sjöberg steg under helgen i Postkodmiljonären när han påpekade samma sak och även lyfte upp någon statistik eller forskning på att vi skulle vara mer kreativa.

Vänsterhänthet har länge ansetts som ett lyte och jag var väl en av de första årgångarna som inte tvingades till att lära om mig. Vi ansågs ofta som obegåvade men det tar vi nu igen med bravur. Fast vissa undersökningar visar att vänsterhänta är överrepresenterade både bland de mycket begåvade samt bland de mindre begåvade. Undra just …

Det går att skriva mycket om hur vi använder händerna olika, med tanke på temat i veckans fototriss.

Lite kuriosa
När jag var liten (yngre och faktiskt mindre) var höger tumme min napp.
Albert Einstein inte bara firade födelsedag samtidigt som jag (nu hann vi aldrig göra det) han dog också dagen efter det att min sambo sett dagens ljus, han lämnade kanske över det matematiska tänkandet till honom.

Vi har också en egen dag, 13e augusti är det vänsterhäntas dag. Tänk en egen dag, självklart är jag vänsterhänt för det har varken högerhänta eller ambidexter. Jag kan till och med lära om mig för att få vara med och fira en dag till.

Avsändare Margareta som nu slutar grubbla och fortsätter vara vänsterhänt, trots att ju mer jag funderar desto mer förvirrad blir jag över mig själv över hur jag använder vänster och höger hand. Det finns ingen logik i min fingerfärdighet.

så nu skriver jag och det har skett under största möjliga kontroll, med sambon som enväldig kontrollant. Jag hade varken sett eller läst tidningen på morgonen, så det kändes faktiskt spännande vad som tänkas kunde dyka upp.
_

I alla fall blev det lite kul, lite ironiskt och ett sammanträffande från det jag skrev i går. Hade jag bara styrt pekfingret lite mer till vänster så hade jag idag skrivit om något jag nuddat vid med tangenterna tidigare, nämligen landstingsledningen i länet.
-

Nu blev det inte så och istället höjer jag både blicken och tankarna norrut ett tag, en plats någonstans mellan sambons hemtrakter i Haparanda kommun och de trakter i Tornedalen jag vistats mycket under min barndom i Pajala kommun, närmare bestämt Jouksengi i Övertorneå kommun. Kommunen Övertorneå ligger där insprängt mellan de två storebröderna Pajala och Haparanda.
-

Vad har då hänt i Juoksengi som är värt att skriva en halvsida om i dagens lokala tidning, NSD?  Rubriken lyder ”Superknapsu i Jouksengi” Det var inget nytt fast nu står det där svart på nästan vitt och självklart lockar det till läsning, för det kan stå något som vi inte visste sedan tidigare.
-

Har det undgått dig vad ordet knapsu betyder och står för, kan du läsa det här. Ordet introducerades i och med att Mikael Niemi (ännu en bra årgångsmänniska) kom ut med sin bok ”Populärmusik från Vittula” år 2000 och sedemera filmen.  Det är ett ord på meänkieli, eller som det dagligdags kallas tornedalsfinska, men numera används det i hela landet.
-

Artikeln handlar självklart om män eftersom ordet oftast är synonymt med en man.  Här handlar det om män som uppträder på Jouksengiveckan som pågår för nionde året.  Att uppträda och vara man, hur knapsu är inte det? I Tornedalen skämtar man fortfarande om sådana saker och tycker att det är roligt. Jag tror att man måste vara från eller åtminstone förstå humorn i Tornedalen för att begripa vad det egentligen är som är humoristiskt med män som sjunger och uppträder.
-

Jag förstår det men jag ler inte när jag läser artikeln för sådana uppträdanden måste ses för att locka till leenden och bli roligt eftersom det är igenkänningshumor. Helst ska du känna personerna som uppträder.  Även lokalrevyer har den benägenheten, du måste känna till det lokala som det skämtas om annars är det inte humor, då kan det bara kännas tråkigt och ibland riktigt elakt. Personligen ”älskar” jag lokala artister och lokalrevyer i länet. Åker jag till någon annan del av landet så förstår jag inte vad de skämtar om när det handlar omlokala händelser eller fördomar om ortsbefolkningen och trakten.
-

För att ta ett exempel så var jag för några år sedan och tittade på delar av Sangisrevyn, en lokal ensemble i Kalix. Där skämtades det friskt om att stå i kön på Apoteket i Kalix, lite långsamt och sävligt gick det. Hur många skrattsalvor hade det gett om de spelat den sketchen någonstans i någon håla söderut? Ingen, förutom de norrbottningar som råkade befinna sig på plats. Du måste känna till bakgrunden för att uppskatta humorn och så är de ju med all humor.
-

För att återgå till de fem männen som uppträdde i Jouksengi, så hade det, som så många andra uppträdanden, börjat med en överraskning till någon som fyllde 50 år och efter den succén har de fortsatt att träna och ha roligt tillsammans. Det knapsuuppträdandet gav fortsatt gemenskap och motion tillsammans i grupp. De borde tacka den 50-åringen för ett roligare och friskare liv.
-

Det som gav mig mer känsla av värme och gemenskap i byn än de fem knapsumän i ungefär samma ålder, var ett annat gäng som uppträdde på scenen i Jouksengi. Gänget som dansade linedance. Där var det en blandning av åldrar och vad jag kunde se på bilden även kön, från ett foster i magen till 80-åringen som svängde runt och gav marknadsbesökarna en stunds avkoppling med sin show.
-

För övrigt var det som vilka andra stadsmarknader som arrangeras runt om i landet dessa sommarveckor, förresten sommar och sommar var är den. Knallar som finns på plats och åker runt hela landet med sina strumpor, sockar, klockor, kläder, godisremmar och allt övrigt som finns på våra marknader i stora lager, att de orkar.
-

I Luleå är det också sommarmarknad den här veckan , inget nytt och spännande hittade jag som jag inte sett förut. Fanns det något så såg inte jag det, för stånden står tätt och jag tror till och med att det ökat i år. Det är samma ansikten och lika utbud, jag tror till och med att de flesta står på samma plats. Det känns som; – ”The same procedure as last year, miss Sophie? The same procedure as every year, James”.
-

Vi fick inte följa med på marknadsdansen i artikeln och det var synd, för där kan det säkert hända saker som är nytt för året.

Avsändare Margareta som nu utfört sin första egna utmaning och tyckte att det var otroligt roligt, hoppas att jag har samma tur i morgon fast det mesta går att skriva om på något sätt.  Extra kul var det att jag skrev om något liknande i går såsom marknader, shower, uppträdanden och linedance men även karlar som uppträder i Luleå bugg och swing, där de till och med är kvinnor i showen.
-

Resten av dagen - fritt valt arbete!

Apropå kombinationen knapsu och Jouksengi; – visst är det så att man brukar säga, en riktig skvallerkärring.

i den lokala tidningens personnytt och bli någon värd att fira verkar vara ett sätt att rulla filmen bakåt och inte framåt. Vad har jag uträttat i mitt liv? Ju mer jag kan räkna upp desto intressantare verkar jag självklart. Är det värt att sätta in en annons i den lokala tidningen? Jag har än aldrig sett en jubilar som skriver om framtiden och planerna för den. Är det så att när jag fyller jämna år ska det ges en massa tillbakablickar utan innehåll, då vill jag verkligen inte bli en jämn jubilar.  Är det viktigaste i livet att se bakåt och inte det jag ser framför mig?
_

När är ”Bäst före datum” ? Vid 40, 50, 60, 70, 80 eller redan vid 18? Idag betalar vi redan vid 18 för att berätta för vad vi åstadkommit? Livet har bara börjat och redan då ser tillbaka på vilka fantastiska stordåd vi presterat? Berätta istället att du fyller år och ska fira det rejält. Berätta om dina planer, vad du vill, dina drömmar och förhoppningar om livet. Vi har nog mycket av bakåtspolningar utan att till och med 18 åringarna ska börja med det.
-

Vad har jag åstadkommit förutom det fantastiska att ha fött två underbara söner?  Jag har jobbat som de flesta andra och fått en försörjning genom det, men inte har jag åstadkommit något för eftervärlden att komma ihåg. Visst några goda minnen till mina barn och mina anhöriga, kanske någon trevlig historia att berätta i framtiden men absolut inte något att skriva om som någon större prestation, när jag fyller tidningsjämnt.
-

Tänk att få skriva att du suttit i landstinget, kommunen eller riksdagen?  Men vad har du åstadkommit egentligen? Det är det som är intressant att läsa, inte att jag som person lyckats ta mig in i någon av dessa instanser. Inte så svårt – bli medlem i något politiskt parti och läs in dig på programmet och sedan kör du. Nu gäller det att ha ett ganska fläckfritt förflutet om du inte tycker att det är roligt att figurera i media med rubriker som exempelvis ”Politikern som köpte en böjd gurka” trots att hon varit med och beslutat om den raka gurkan för ett antal år sedan i EU parlamentet.  Hur kul är det att stå där med skammen över den nyligen inköpta böjda gurkan i matkassen. Det är därför jag inte blir politiker, jag gillar den där naturligt böjda gurkan.
-

Att vara medlem i ett antal föreningar och organisationer är också en stor merit. Det spelar ingen roll om du är passiv bara det står att du är medlem, inte om du medverkat på något sätt och tagit föreningen/organisationen framåt.  Hur det skulle uppfattas om jag skrev att jag är medlem i ett flertal nyhetsbrev på Internet, att jag sedan inte alltid läser dem spelar ingen roll, men jag är faktiskt medlem. Galen?

Jag skulle vilja ha mina återblickar, av mina goda vänner och med en stor portion humor, när jag fyller jämna år. Varför inte en omskriven låt med små roliga anekdoter eller en härlig och rolig vers med alla mina tokigheter både skriftligt, muntligt och bara galna grejer jag gjort. Det gillar jag, speciellt att framställa till andra, har aldrig provat skriva till mig själv av naturliga skäl.
-

Återblickar är underhållande och trevliga när de utförs med glimten i ögat annars blir det bara patetiskt och tråkigt, en massa uppräknande, mellan åren si och så jobbade hon på XXX som XXX och under perioden XXX-XXX satt hon med som sekreterare i styrelsen för ”de fria åsikternas bevarande”. Vad säger det om mig som person? Inget speciellt egentligen förutom att jag kanske delar deras åsikter i mångt och mycket.  Skulle jag vara med i alla föreningar/organisationer som jag stödjer skulle inte den lokala tidningens personsidor räcka till den dagen jag fyller jämna år.
-

Ska man lika spola filmen bakåt borde man ta tillfället i akt och skriva lite klurigt och trevligt om sig själv när man ändå är beredd att betala för att tala om att man fyller år. Vet inte mina vänner att jag fyller jämna år, då bryr de sig nog inte heller om hur mycket jag räknat upp att jag varit med i eller var jag jobbat under alla dessa år, de övriga ger mig ändå inte någon uppvaktning.  Jag ska vara den viktiga, i alla fall den dagen, och ingenting annat.

Avsändare Margareta har inte börjat få ångest över sin egen tidningsjämna födelsedag som ännu är långt borta fast ändå bakom hörnet någonstans.

Ps Finns det någon förening som heter ”de fria åsikternas bevarande” hör av er så går jag kanske med, i alla fall som passiv medlem. Det gäller att börja samla på sig medlemskap så att jag blir riktigt intressant den dagen jag fyller jubileum.

måndag till söndag och vid samma tidpunkt kommer ”min” lilla kråkdam gående förbi vårt hus med sin matpåse med blicken försiktigt irrande, hon vill inte att någon ska se henne och vad hon gör. Hon blir ”osynlig” och helt nollställd i mötet med människor.

Damen tar allt mer plats i mitt huvud, vem är hon, hur bor och lever hon? Vad är hennes syfte? Varför, varför?  Frågorna flyger runt i mitt huvud när jag ser och studerar hennes beteende och mönster. Jag går inte omkring och funderar på henne under dagarna, så illa ställt är det inte ännu, men varje gång jag ser henne kommer tankarna och funderingarna.

 Syftet med hennes gärningar är för mig mest intressant. Är det hennes sätt att bry sig om och känna sig behövd och efterlängtad? Jag har i alla fall kommit på att kråkorna, skatorna och även korparna har hjärnor, snart är det dags för måsarna och tärnorna. För jag ser hur de väntar på henne och vet att hon kommer. Jag har sett hur de flockas och flyger runt kring henne när hon kommer. Finns de inte där, pratar och lockar hon på dem, jag vet inte vad hon säger men någonting som gör att de vet.

Det är samma procedur varje dag, hon kommer med sin påse, kollar noga att ingen annan kommer efter vägen. I morse kom en man med hund över järnvägsövergången samtidigt som hon var på väg, då saktade hon stegen och passerade förbi sitt mål, väntade och avvaktade till mannen gått förbi och sedan vände hon och gick tillbaka till fåglarnas matplats.

Nu kunde hon slänga ut brödet och väntade och pratade ett tag, till hon såg att fåglarna kom. Jag tror att hon diskuterar med dem ett tag, det ser ut så, och kanske får hon de svar hon vill ha, de tackar för maten och visar sin uppskattning genom att finnas där.

Sedan går hon sakta tillbaka, vänder sig om några gånger för att se att de äter. Hon kastar och pratar med blicken mot himlen innan hon slutligen slänger påsen i sopkorgen. Därefter fortsätter hon mot ICA Kvantum och hämtar mer mat till dem, jag tror att de förser henne med förnödenheterna. Samma procedur upprepar sig på hemvägen. Jag vet inte om det är efterrätten eller om det tidigare var förrätten men det blir två mål mat åt dem varje dag, vid samma tidpunkt, året om. De har bättre matvanor än vad många av oss idag har.

Hur många är vi som äter våra mål mat på alltid regelbundna tider idag?  Inte jag i alla fall, tyvärr.

 Jag är så otroligt nyfiken på denna dam och imorse fick min sambo också se proceduren där jag i förväg kunde berätta exakt vad som skulle hända, till och med hennes rörelser är densamma. När, hur och var hon gör si och så. Det är ett fascinerande mönster. Vad driver henne?

 Det kan vara en sanitär olägenhet för oss boende i närheten med alla dessa, onaturligt många, fåglar runt i kring oss. De sprider mycket och jag skulle gärna vara utan dem i ett bostadsområde i stan. Det känns inte så sunt samtidigt som jag ömmar för damen. Det kanske är det enda hon har kvar i livet där hon känner sig behövd och faktiskt älskad. Vad vet jag och jag kommer nog att få fortsätta att fundera, för den dagen hon försvinner kommer jag att få fundera över vad som har hänt med henne.

För jag vill inte tro att hon gör det på jävulskap, för att något i närheten inte blivit som hon tänkt sig, att det hänt någonting i hennes liv som gjort att hon är hatisk mot något eller någon. Jag har även reflekterat över om dessa fåglar kan symbolisera något i religionen, eftersom vi har två olika frikyrkliga samfund i närheten är det lätt, för mig, att tro att det också kan finnas sådana bakomliggande orsaker. Vi har ju alla på något sätt ett förhållande till religionen oavsett om den är positiv eller negativ. Vi ”vanliga” dödliga kan förhålla oss sunda men för en del blir det någonting annat på det ena eller andra sättet.

Ni läser hur mina tankar far iväg till ett riktigt dramatiskt mysterium, och det vållar mig lite huvudbry. Jag sitter ju inte och kollar efter henne, men det går inte att missa henne från balkong och köksfönster. Att jag sedan lägger märke till sådant är kanske ett sjukligt beteende hos mig, som behöver analyseras och gå in djupare på, med mer professionalism.

Jag gillar att studera människor och fundera över livet och olika beteenden, men det är utan yrkesmässig utbildning så därför ska inget tas på allvar. Jag använder ju bara sunt förnuft och lite logiskt tänkande, tror jag i alla fall.

Avsändare Margareta som nu ska koncentrera tankarna på annat, kanske lite lunch vore på sin plats.

Som i Grevinnan och betjänten, -same procedure as last year. Fast här blir det Damen och kråkorna, -same procedure every day.

… som rondellhäxa utanför Kulturens hus i Luleå,

fick jag se på dagens promenad runt innerstan i Luleå. Hon har tydligen haft sämre koll än mig vid navigeringen till Blåkulla, men sämre plats än utanför Kulturens hus, kan man ju hamna på och sämre rondellutsmyckningar har man ju sett. Rondellhundar var kanske något roligt när de två första utsmyckades i Sveriges städer, sedan blev det bara tråkigt och fult, för det mesta. Luleås första rondellhund var snygg samtidigt med lite klass och passade in i staden, vet ej om det funnits fler i Luleå, en vacker isskulptur av Egon, vår grannes hund.  För övrigt har de mesta andra varit under all kritik, det verkade som att det enda viktiga var att haka på trenden, hur det såg ut var av underordnad betydelse, bara staden hängde med.

Jag hoppas att Luleå fortsätter med vackra utsmyckningar i våra rondeller, rondellernas stad, kanske mest i Sverige 39 stycken läste jag någonstans. Försköna med något annat än rondellhunder, ett tips och en vädjan från en kommunmedborgare som för övrigt brukar uppskatta utsmyckningarna.

En mycket omdebatterad rondellstaty har vi vid utfarten av Luleå, det är en enorm glob, svetsad i plåt, jag tycker att den är otroligt vacker och gillar den helskarpt. Den måste ses för att kunna komma till sin rätta och därefter går meningarna i sär, speciellt i Luleå, av olika anledningar. Förutom att jag tycker den är vacker så symboliserar den Luleå  med SSAB och företagen och teknologin som finns här.

Luleå är en stad som har känsla för vackra utsmyckningar och blomsterarrangemang och sist men inte mins våra isskulpturer, jag hoppas att vi även fortsättningsvis kan hålla den stilen.

Teaterhuset mittemot Kulturens hus är en annan tilldragande inramning av Luleå.

Jag hoppas verkligen att Norrbottensteatern får fortsätta ha den framgång de haft med Erik Kiviniemi som teaterchef, att Luleås styrande inser att den är absolut lika viktig för Luleå och Norrbotten som Luleå hockey. Kan man slänga hur många miljoner som helst på isen borde det vara lika viktigt att investera i Norrbottensteatern.

Lite kuriosa - min sambo har en gång för länge, länge sedan, varit delaktig i utsmyckningen och texten ni ser på bilden. Det är så länge sedan att det till och med var före min tid, någongång kring när Norrbottensteatern etablerades i dessa lokaler, 1986.

Strax nedanför Teaterhuset satt detta par och njöt av det vackra vädret vid isvägen som går från norra till södra hamn och även ut tillGråsjälören, normala vintrar är det så. Visst ser det härligt ut trots en aning kyla i luften idag.

Idag valde vi en kortare och genare väg genom Luleå istället för isvägen promenerade vi genom centrum och Stadsparken i Luleå där hönan och tuppen får avsluta med en sista påskhälsning för i år.

Avsändare Margareta som säger godnatt, för att i morgon stiga upp tidigt och se lite av Kalix med omnejd, och kanske ett besök i Haparanda.

… firar vår dag ”tillsammans”, fast han har slutat att fira. Eftersom jag älskar att fira på alla ”firardagar” gillar jag självklart också att fylla år. Det handlar inte om dyra och lyxiga presenter, vänner och släkt som uppvaktar utan det är för mig en underbar känsla att fylla år, det är min dag.

Att känna att en lördag för länge, länge sedan, går in under historieböckerna numera, var två nyblivna föräldrar otroligt lyckliga och glada för sin förstfödda dotter. Min far var speciell på många sätt och han var föregångare till dagens pappor som är med när barnen föds, på den tiden existerade det inte. Min mor har berättat hur de andra nyblivna mammorna var avundsjuka på henne för de rosarrangemang som fanns vid henne på BB. Min far var äldre än mor och hade levt ut sitt ungkarlsliv och var nu mogen att ta hand om det ljuvliga lilla flickebarn som kommit till världen lördagen den 14e mars, i mors och fars ögon var jag ett underverk (som hos alla andra nyblivna föräldrar). När mamma kom in fredagen den 13e sa personalen: – Vi ska se till att du inte föder fredagen den 13e och så blev det, lördagen den 14e (lördagsbarn = lyckobarn).

I år fyller jag det man fyller året före den absoluta ”firardagen” som alla pratar om och har pratat om i alla år. Förstod ni? Därför blev jag glatt överraskad och rörd till att Pirajan Maja, för tillfället i Tornedalen, skrivit denna härliga hälsningar till mig. Hon vet att jag älskar ”Jag vill vara din Margareta” och den har hon sjungit för mig, till mig och som allmän ”allsång” vid ett flertal tillfällen tidigare. Jag har saknat det och trots att jag inte fick se och höra hennes framförande är jag glad att återigen få se det skrivet som en gratulation till mig. Maja Piraja är torsdagskrönikör på driftig.nu och skriver med hjärta och erfarenhet som jag gillar, trots sin barnsliga ålder :)

Jag har aldrig funderat över min ålder och det kanske märks eftersom jag många gånger är ganska barnslig i de ”vuxnas ögon”. Jag har alltid längtat efter min födelsedag. Jag längtar till nästa år jättemycket, inte för att jag ska ha något stort hejdundrande kalas, för det ska jag inte, utan för att jag ska njuta av att jag finns tillsammans med alla mina nära och kära.

Jag ska sitta någonstans och njuta av naturen, solen och bara se framåt. Min dröm är klar för den dagen, tillsammans med min familj och det är några stycken som idag tillhör den. Förutom min mamma och mina barn har jag ju förärats genom min älskade sambo en ytterligare underbar familj.

Precis när jag sitter och skriver detta ringer Bellis blomsterhandel i Luleå och frågar om någon finns hemma under dagen, det har två blomsterleveranser till mig! Nu gråter jag medan jag skriver och funderar, jag fyller inte jämna år i år. Efter klockan 17.00 idag får jag svar på nyfikenheten och spänningen. Detta är en del av mitt riktigt barnsliga jag, jag kommer nu att gå och fundera över denna leverans hela dagen och inte kunna koncentrera mig till 100% på något annat. Tårarna ligger strax framför ögonloben och fuktar ögat och det känns i magen, bröstet, halsen, ja hela kroppen. Jag är en riktig lipsill som grinar för allt, ja då menar jag allt, det spelar ingen roll om jag är glad, lycklig, sorgsen och ledsen, förbannad, ja det kan vara vad som helst och jag kan inte styra mina tårar, jag har många gånger försökt men det går bara inte.

Min arbetsgivare ringde mitt i meningen och grattade mig på födelsedagen, det var inte därför hon ringde men i alla fall hade hon koll på detta.

Ett ”problem” är att ju äldre man blir desto större tårta måste man ha för att få plats med alla ljusen på tårtan. Igår beställde jag en hallontårta med 18 bitar trots att vi bara blir högst en handfull ätande. Snart är det dags med leverans på lastbil, födelsedagarna blir ju inte lättare med åren :)

Lite så kan det ju vara ”Ungdomen skulle vara ett idealiskt tillstånd om den kom senare i livet”. För det kan jag inte understryka, att med åldern kommer krämporna, speciellt om man är som jag just nu, en riktig soff- och datorpotatis. Det är klimakteriet, värk i axlar och rygg, snygga skor med klack är inte att tänka på, och framförallt bekvämligheten och de roliga aktiviteterna de får vänta till senare, det finns ju inga roliga måsten i livet som håller en igång.

Avsändare Margareta som säger att det i alla fall är bättre att slitas ut än att rostas sönder. Jag har även blivit förvarnad om finnmixen idag och att jag ska be mor (om hon lyssnar) att sätta sig ner och ha en burk nitro i närheten. :)

Lite kuriosa - Jag är född på samma dag (inte samma år) som Albert Einstein och jag är vänsterhänt liksom han. Vad säger det er (om Einstein)? :)

Ps Jag är i bra sällskap tillsammans med Tomas Fogdö och PC Jersild som också har födelsedag idag. Grattis till er och till era föräldrar som valde en sådan bra dag att föda :)

…som på somrarna förvandlas till Måsdamen, henne har jag mött genom fönstret i snart ett år. Vad döljer sig bakom hennes fågelmask? 

Idag har vi nästan mötts på riktigt, hon stod med sin sedvanliga påse vid sopkorgen för hundavfall och tittade sig runt omkring, när jag gick förbi henne på min väg till affären. 

Jag vill inte störa damen i hennes dagliga gärning, men lite nyfiken är jag, så jag tittade lite försiktigt på henne när jag gick förbi. Det är en liten, nätt äldre tant, ser lite försiktig ut genom sitt kroppsspråk, med fina kläder och silvergrått, upplagt hår. Hennes ansikte en aning skört, kanske lite nervöst på grund av hennes oro för att någon ska se vad hon gör, eller är det jag som felbedömer? Jag hade gärna velat se mer av hennes ögon, ja helheten i ansiktet.

För att fundera vidare över den gamla damen och hennes avsikter med sin dagliga gärning. Vem kan hon vara, har jag funderat vid ett flertal tillfällen. Varför gör hon det här? Varje dag, jag har inte tänkt på tiden tidigare, ganska punktligt. Vet hon om att hon håller på med något, som mest troligt inte roar de närboende eller är det bara av omtanke?  

Jag lärde ”känna henne” som Måsdamen första gången, fast jag inte förstod att det var hon förrän senare. När jag sitter ute på balkongen och får en daglig dos av min ”friska luft” som jag tyvärr behöver ibland, ser jag hur det flyger in måsar, fler och fler, runt en speciell plats i vårt närboende. Det är ganska fascinerande att titta på, trots att jag inte älskar att ha måsar och inte i den mängden runt mig. Jag tittar en stund, tillslut måste jag ropa på sambon, för att fråga honom vad han tror att det kan vara? Har de dumpat något från tågen, eller ligger det något dött där ute? Jag har i alla fall fått för mig att allt som luktar illa lockar måsar. Han tittar och funderar men har inget svar att ge mig. Vi reflekterar inte något mer på det, men efter det såg jag fenomenet vid ett flertal tillfällen. Jag var ganska säker på att det var något som dumpades från tåget, till det att jag träffade på Måsdamen.  

En dag fick jag se en liten dam med försiktiga steg, som stannade strax efter att hon passerat järnvägsövergången. Hon såg ut som någon. där påsens innehåll inte var riktigt rent. Klart och tydligt var i alla fall att hon inte ville att någon skulle se henne, hon såg inte mig där jag satt ute på balkongen och fick ”frisk luft”. Helt plötsligt öppnade hon den ”orena” påsen och började snabbt kasta ut mat, jag tror att det var bröd, i stora bitar. Hela tiden slängde hon oroliga blickar runt omkring sig, ser någon mig?  Det tog inte länge innan måsarna flockades och spred sig i mängder runt området. Parkeringen utanför där jag bor, var full av måsar som hittat sin måltidsplats. Det var samma som jag sett tidigare men i ett lite senare läge.

Nu hade jag hittat lösningen på gåtan som jag funderat över, varför måsarna gillar området.  Jag har efter det sett Måsdamen med jämna mellanrum och alltid med samma beteende, men måsarna har funnits där dagligen, jag sitter inte och passar på tanten och tänker inte allt för mycket på det, men att mata måsar…  

Till vintern förvandlades hon till Kråkdamen, som jag mötte idag. För nu har vi kråkor i området och det är inte så mycket trevligare. Jag har inget emot varken måsar eller kråkor, men i dessa mängder, jag tror att våra småfåglar håller sig undan mer och mer.  

Däremot gillar sambon inte måsar, han blev överfallen av dem en gång när han gick över bron mellan Santasaari och Seskarö i Haparanda kommun. Det var ungefär som i filmen fåglarna har han beskrivit händelsen, fast det är en helt annan historia. 

 I alla fall är jag mycket nyfiken på den lilla Kråktanten som ibland förvandlas till Måstanten. Varför gör hon det, väljer att mata dessa fåglar? Det märks på hennes hållning och beteende att hon vet att hon gör något som inte är populärt, fel eller inte det kan inte jag svara på. Gillar hon inte småfåglarna? Är hon arg och vill reta någon? Vet hon inte var hon ska göra av sina brödrester, får hon gammalt bröd från någon butik i närheten? Är hon frisk? Bor hon hemma eller på något gruppboende och personalen inte vet vad hon gör?

Är det ”busiga barnet” som kommit fram. Hon kanske sitter därhemma och skrattar åt sina små hyss, vem vet vad hon mer hittar på? Jag kan se det framför mig och det vore den absolut roligaste och trevligaste förklaringen. 

Jag får nog aldrig reda på varför hon beter sig som hon gör, undra om någon annan i närheten lagt märke till henne och grunnar på detta? 

Eftersom hon är något mellan en fin dam och en gullig liten tant har jag inte kunnat bestämma mig för Kråkdam eller Kråktant/Måsdam eller Måstant.  

Dessa ord ur böckerna av Mark Levengood och Unni Lindell
Gamla människor tycker mycket om att sitta i skymningen och se på ljuset. Det kanske hon också gör men med ett leende på läpparna. 

Avsändare Margareta som kanske är ”lite” nyfiken trots allt.

Vad väljer en snart 23årig kille som precis flyttat till Oslo?

Eftersom han är helt normal så kommer nästa fråga. Vem frågar han om hjälp med flyttning och lagring av möbler? Pappa? Nej, det var bara i morse att åka iväg till OK center och hyra ett täckt släp eftersom det var dags att bära möbler igen och då lovar jag att nederbörden kommer. Den brukar  göra det när jag ska flytta grejor, nederbörden alltså.

De sista två-tre åren har jag burit och flyttat möbler och kartonger fram och tillbaka mellan olika bostäder, oftast har de fått mellanlanda hemma hos mig, denna gång är ingen skillnad. Det finns en ”liten” skillnad, nu har jag blivit sambo och två boenden har blivit ett med allt vad det innebär i utrymme. Därför har denna flyttfirma lite svårt att hjälpa till med magasineringen också. Att flytta i Luleå mellan olika förråd, lägenheter har blivit en vana för oss numera. Vi har även flyttat grejer till och från Forsnäs, Gammelstad, Kalix Nyborg och Santasaari. Våra bohag täcker snart hela Norrbotten.

I alla fall åkte jag och sambo till lilleman och flickväns lägenhet för att hämta en dubbelsäng, en storbilds TV samt en eller två kartonger som han försiktigt kläckte ur sig i telefon igår. När vi kom till lägenheten var flickvännen redan i full gång med att packa.  Han glömde tydligen bort några ”små detaljer” när jag pratade med honom i telefonen. Totalt hade han glömt att, vi skulle ta med oss även stereo, förstärkare, dvd spelare och två enorma högtalare, några fler kartonger än de två kartonger han pratat om, några sopsäckar med kläder, golfset, playstation samt lite husgeråd.  Tur var det i alla fall att flytten skulle ske inom Luleå så vi inte var på till Oslo och Norge, då hade planeringen spruckit med råge.

Självklart hjälper jag gärna honom och flickvännen, men det finns ett stort men, vi har inget utrymme! Jag brukar inte använda mig av utropstecken i någon stor utsträckning, just nu kände jag att det behövdes, kanske flera.

I alla fall fick vi nu lösa hans problem, som numera är vårt, med en tillfällig förvaring på en plats som absolut inte ska vara något privat förråd. Nu blev det ingen annan utväg, till vi kan åka i väg till stugan för ”slutförvaring”.

Flickvännen får också mellanlanda med resten av bohaget, till hon flyttar i maj, hos sin pappa i Luleå. Flyttstädningen behövdes ingen hjälp med eftersom det inte är så stort och de var redan flera som skulle städa. Lilleman har en underbar flickvän och jag hoppas verkligen att det håller, trots avståndet idag.

Givetvis var det andra anledningar som gjorde att han inte kunde komma och hjälpa till med flytten i Luleå i helgen. Det är endast vetskapen om vart han var på väg, när jag pratade med honom idag, som lockade mig att skriva dessa rader och lika solklart är det att jag hjälper mina barn, för de är de trots åldern, när jag kan.

Vi funderade i bilen på väg till förrådet när det var dags för nästa flytt inom Luleå, eller blir sträckan betydligt längre? Nästa gång kanske vi inte behöver ta hand om förvaringen.

Ps. Egentligen var det Linnea som borde ha varit på Holmenkollen, eftersom det är hon som har tävlat och tränat hårt i utförsbackarna, inte i snowboard men väl i slalomsvängen. Lilleman har aldrig stått på ett par skidor som går utför, knappt på längden.

Jag försöker att
Göra det jag kan, med det jag har, där jag är.

Avsändare Margareta som är glad för det lilla jag kan hjälpa till med och att det bara handlar om korta sträckor och flytt inom Luleå.

Fettisdag, vita tisdagen, fastlagstisdag kärt barn har många namn

Fettisdagen är en av de tre kalasdagarna när man tidigare festade, hade karneval, vilket betyder kött farväl, före fastan. De övriga två dagarna är fastlagssöndag och blåmåndag. Blåmåndagen kallas även bull-, fläsk- eller korvmåndagen.  

I dag ska vi äta semlor, idag och ingen annan dag under året. Semla är också en bulle med många namn såsom bl.a. fastlagsbulle fettisdagsbulle, hetvägg.  

Finns det något äckligare i matväg än en stor torr degklump med ett hål som fylls med ytterligare en klump, mandelmassa, mellan allt läggs så mycket grädde som går utan att det rinner över. Största degklumpen med mest mandelmassa och grädde är den som lockar till inköp och njutelse.  

Att jag är i minoritet idag är helt klart. Jag tror inte att jag överhuvudtaget någonsin har träffat någon som delar min avsmak för semlan. Tidigare blev jag illamående bara jag tänkte tanken på att stoppa den i munnen. Numera deltar jag i gemenskapen och det händer till och med att jag köper semlor till mina nära och kära, inte bara på fettisdag.  

Fram till för cirka sju år sedan åt jag överhuvudtaget inte fikabröd, det var inget som tilltalade mig. Plötsligt hände något och numera stoppar jag i mig både det ena och det andra vad gäller alla dessa sötsaker, men så långt som att börja gilla semlor har jag inte kommit i min utveckling J och lär nog aldrig göra det.

Jag har även kvar ytterligare två riktiga hatobjekt inom konditorbranschen och det är lussekatter och anisbröd (munkar). Till min direkta kräkningskänsla mot anisbröd finns det en förklarlig barndomshistoria om.  

För att vara en som tycker så illa om semlor, som jag faktiskt gör, är det helt otroligt att jag för några år sedan, 2005, hade ansvaret att anordna ett semmeltest tillsammans med en av våra lokala dagstidningar. Mitt uppdrag var bl.a. att fixa aktuella och ”heta” personer som semmeltestare.  

Mitt idrottsintresse ledde mig till Luleå Hockey och framförallt Per Ledin  han kändes het i media, en stor prenumerant av rubrikerna som slagskämpe och besökare av utvisningsbåset. Att han sedan är en duktig hockeyspelare kom inte alltid fram. Killen kändes rätt och jag ringde och pratade med honom och självklart var han intresserad, att få proppa i sig, semlor lockar J. De övriga testarna har jag inget minne av och journalisten på NSD ordnade de flesta, en av testarna var evigt återkommande.  

Det går en eller två dagar sedan ringer det i min telefon och det är Per Ledin som frågar om det är ok att han tar med sig Niklas Wallin (det var NHL strejk för tillfället). Jag svarar glatt: -självklart, men han kan ju inte vara med på testet p.g.a. att …, är det någon praktikant du har?  Jag lovar, det blev tyst i luren och sedan svarar Per Ledin någonting: – Nej, han spelar med Luleå och är NHL spelare. Snacka om en som skämdes att jag hade så dålig koll på läget och laget.  

Till saken hör att min son spelade med Luleå hockeys juniorer och tränade en del med a-laget vid den tiden och därför kändes det extra pinsamt att få skrivet på näsan att jag hade nollkoll.  

I alla fall bidrog jag med en historia som har roat både tidningens redaktion, spelarna i Luleå hockey (säkert en del små gliringar till Niklas Wallin som den lille praktikanten), arbetskollegor, vänner och övriga som hört historien.

Någon vecka efter semmeltestet fanns det en stor bild på en semla i sportbilagan och någon underfundig text om mitt klavertramp fast med stor glimt i ögat. 

Där fick jag, semmelhataren, symbolisera en semla.  

Till mitt försvar kan jag säga att, trots mitt idrottsintresse har sportbilagan och att följa med i hockeyvärlden blivit mindre och mindre genom åren. Idag ser jag knappt på hockey, har inte varit på en match i år, tur är väl det.

Jag visste vem Niklas Vallin var när jag började använda hjärnan men jag visste inte hur stor han verkligen var (är?). Var jag sedan fick ordet praktikant ifrån vet jag inte, det existerar nog inte i hockeyvärlden. 

Det är fettisdag idag, det kan inte ha undgått någon, och semlor är något som berör och engagerar ”alla” människor på något sätt. Semlor säljs i princip hela året och är helt legalt att äta när som helst. Trots det pratar man om hur viktigt det är att äta dessa degklumpar just på fettisdag.  

Alla tidningar med självaktning har någon form av semmeltest, med olika teman och företagen bjuder sina anställda på semlor. Bjuder de inte på något övriga året, men semlor verkar vara en oskriven lag, att det ska finnas överallt just idag. Så är det och så ska det vara.  

Nu hoppas jag att du som läser detta, kanske med en semla färdig för att stoppa i munnen och njuta av degklumpen som bara växer och växer i munnen, inte bara i där :) , fortsätter att må gott.  

Avsändare Margareta som inte har många hatobjekt inom kostcirkeln men dessa var några av dem. 

Semla – vetebulle av jäsdeg …. och jäser gör man både här och där.

på jultrassel och trasiga lampor, samma visa varje år.

Jag börjar misstänka att tillverkarna av lampor till alla ljusprodukter till jul har lagt in bäst före datum på en del av ljusen. Det ska inte vara för enkelt att fixa julstämning, lite måste vi transpirera. Funkar, funkar inte. Hur lätt är det att hitta de som är trasiga?

Igår var jag på stan och letade lampor, det var svettigt vill jag lova både psykiskt och fysiskt. Antingen var de slut eller så stod personalen som små fågelungar och bara gapade och funderade. Helst skulle de vilja sälja ett helt nytt set men jag har gett mig den på att i år fixa detta. Säljer man en produkt som garanterat behöver reservdelar efter ett år, måste de finnas!

Detta med trassel är också någonting mystiskt övernaturligt, jag lägger dem (ljusslingorna) snyggt och prydligt när jag packar vid Knut. Nu när det är dags att packa upp dem har någon med elakt sinne mot mig rört om och gjort ett riktigt trassel av min julinredning.

Jag misstänker starkt att det är Knut som inte vill vara den som tar bort glädjen och ljuset efter jul. Han vill att vi även ska tycka illa om bl.a. Anders, Oskar och Beata som tar fram julen och glädjen i år.

Nu har jag bestämt mig för att blidka Knut och packa ner julen någon annan dag kanske på Fridolf, eftersom han är känd i Sverige som en riktig toffelhjälte utan stake, då törs han nog inte straffa mig, som kvinna, nästa år.

Margareta G som bara vill njuta av friden med ljus och myspys kring julen

Det är dessa människor som gör mig glad.

Idag när jag skrivit inlägget om min vän och tillgänglighet gick jag upp på driftig och skulle läsa lite. Vad får jag se om inte en av de artister i Sverige som verkligen har den rätta glimten, Thomas Pettersson, under tre snabba.

Vad svarar han när på frågan: –Varför är du glad idag?

Han är glad för att han kan äta, gå, stå och sitta. :) . Tillfälligheter? Ja, men jag ler och funderar om jag på något sätt har blivit synsk på vad som komma skall. :) Thomas Pettersson är nog också en av de artister som synts under Stockholms Pride festival. Nu är det dags för honom stå upp och propagera för tillgängligheten i samhället. Allt det där som han är så glad över är ju inte alla förunnat, som sagt.

Bara en liten parentes över alla tillfälligheter i livet.

Margareta på G som ser i ögonen hos människorna och lilleman är verkligen en som har glimten och humorn