Vi vill ju att barn ska lära av oss och formas efter hur vi vill att de ska vara, tycka och tänka. Att vi lär ut det mest elementära (för samhället) är ganska självklart eftersom de kommer ut till något som de inte har en aning om hur det fungerar. Men sedan? Behov och val i livet – är det något som vi ska lära dem?

Jag har hakat upp mig på tekniken den senaste tiden och kanske framförallt på vår övertro av densamma. Hur den ska kunna ersätta allt det mänskliga. Vår kommunikation genom beröring, synen, talet, smaken, doften och för att inte tala om minnet är något som vi borde vara mer aktsamma om att ta bort från våra barn.  Hur ska vi genom skriften kunna berätta och skriva om sådant som de knappt har en aning om vad det är?

Vad ska de minnas i en framtid? Ska de minnas synen av en dator med hela världen i sig, men ändå inte. När de pratar om beröring, är det alla symboler och förkortningar som ger kramar, pussar, gråt och skratt men även hatet? Behöver de bara trycka på en knapp så fixar sig allt?

Utvecklingen sker med ett så snabbt förlopp att jag knappt funderat över vad det är som händer. Sedan blir jag förb*d när det är någon som vill trampa på människor jag värnar och älskar, de som inte har tagit till sig all teknik och inte har skapat behovet av den.

Går jag bara till mig själv, så är det ett skrämmande exempel på vad jag tidigare sagt att jag aldrig ska göra eller bli. Även om det inte går fort och allt inte anammas -men mycket. På samma gång sållas en hel del, men det beror kanske på att jag inte förstår. Efter ett tag kommer det ett stort aha och så är även jag inne i det.

Datorn kom in i mitt liv i början av 8o-talet men inte som en PC utan som den där terminalen man hade framför sig på sitt arbetsrum. Redan då gillade jag det, såg hur mycket snyggare allt kunde bli än med skrivmaskinen eller som oftast med den manuella pennan (kommer ni ihåg den) och det vita pappret.

Att ha något sådant hemma fanns inte ens som någon kreativ drömtanke. Det första i datorväg som kom in i mitt hem var när äldsta sonen vill ha en Amiga – för er som inte fanns på 80-talet.  Alla andra hade en och jag var inte en sämre mor än att en sådan införskaffades till hemmet. Sedan var det lugnt något år, till jag påbörjade en utbildning där vi fick tillgång till en bärbar dator och jag blev kär.  Tror att det var kärlek vid första ögonkastet och sedan dess sitter jag här flera timmar om dagen. Är det inte i jobbet så är det för att jag älskar allt jag kan göra med den i mitt privatliv.

En stor skillnad är att kärleken växlar ganska snabbt och oftast är det den som lämnar mig och jag står där ensam, till en ny förälskelse dyker upp på mitt kontor.  För … det är alltid bara en flyktig förälskelse och alltid samma procedur. Jag märker efter ett tag hur den sakta börjar ledsna på mig och börjar bli lite mer svårstartad. Allt tar längre tid för att få igång den, tills att den helt utan minsta respektfullhet bangar ur och lämnar mig med dunder och brak och där står jag med all min kärlek och bara gapar och förstår ingenting. Vad har jag gjort för fel och varför lät den mig inte ta med lite av det jag sparat och fyllt den med?

Det blir inget sorgearbete, utan snabbt ska en ny införskaffas och fyllas med allt som den gamla inte ville ha. Även om jag också tänker efter lite ett tag – vad ska jag ändra på den här gången för att den ska stanna lite längre? Kanske är det bra att allt går så fort, jag behöver inte sitta och tjura i flera dagar. En annan sak som också kan ha sina fördelar just i den stunden, när man är som mest sårbar och ledsen, inga lukter som gör en påmind om hur fantastiskt bra vi ändå har haft det tillsammans, ingen gemensam musik eller platser där vi har njutit som bäst. Inga minnen av skratten och tårarna som förenat oss och beröringarna som känts fantastiska. Inget av det behöver jag minnas, för de finns inte.

Det kanske är bäst så. Vi behöver inte få de där emotionella känslorna lika ofta, om vi mer och mer går in teknikens värld och lär oss njuta av den.

Hjälp, hur många gånger har jag skrivit det som nu följer -Det var inte det här som skulle skrivas om när jag började med inlägget, men som vanligt …  Därför får jag skriva det som var tanken från början, i nästa inlägg och hoppas att det då kommer till ett slut och ”någon” håller sig mer konkret till vad som var tanken över reflektionerna i teknikens värld. Inte var det då meningen att avslöja stora delar av mitt kärleksliv.

När kärleken tar överhanden över förståndet kan mycket komma fram ur kontoret och så är jag fast i något som inte borde skrivits, när jag egentligen har mycket åsikter och tankar om något helt annat vad gäller teknikens framfart.

Ps. Tänk mig skriva en bok (förutom kompetensen) och redan har bestämt mig för en kärleksroman. Så sitter jag där och skriver, har helt klart för mig nästan hela boken. Helt plötsligt börjar jag tänka på något annat medan jag knapprar på tangenterna. Kan det bli en barnbok som är barnförbjuden eller så kanske … det blir något helt fantastiskt, något som är helt nyskapande och ingen varken sett eller läst maken till (eller makan).

Observera att tjejen på bilden har inget med inlägget att göra förutom att hon är släkt med skribenten och aldrig hann känna av teknikens framfart förutom färg-TV.  Hon hann aldrig vara med om att dockor blev något man lekte och klädde på via datorn, utan att någonsin få ta upp dem i famnen och trösta dem -när de blev ledsna över att storasyster skalperat eller gjort något annat elakt.