Så här står det på min iGooglesida sida där jag har några orters väder:

Luleå
-34°C
Nuvarande: Regn
Vind: N, 0 m/s
Luftfuktighet: 68 %

Jag har inte synen för att se regnet men det skulle varit ett fantastiskt väderfenomen om jag kunnat. Hade nästan varit värt de -34 som termometern faktiskt visar. En lika vacker dag som gårdagen men kan konstatera att det är ovanligt lugnt utomhus. Bara de stackars hundägarna, har bara sett en, som måste.

Hade tvånget att vistas ute mer än två meter och två sekunder idag vore min näsa en kopia av denna …

Kategori | 365 + 1 foton 2012 | Ihopsnörpt –Valfritt | hos Bildgatan
Mer publicerade foton i olika teman finner du i  365 + 1 foton 2012.

för snabbt hade den dragit ihop sig och fastnat. Då hade jag varit tvungen att andas genom munnen och vad hade hänt? Jag drar in kall luft och blir liggande med hög feber vilket då leder till att jag inte kommer att kunna vistas ute när temperaturen stiger och solen fortsätter att lysa som idag och himlen är lika vackert klarblå som den också varit under dagen.  Idag är alltså en helt perfekt och underbart härlig vinterdag … om det inte vore för temperaturen. Därför håller jag mig inomhus.

Beate skrev i en kommentar hos mig under dagen att hennes hjärnceller är djuprfysta. Om hennes är djupfrysta vad tror ni då att mina är? Men ni sörlänningar ska då alltid ta i och överdriva, -12-13 grader, då klär vi av oss och letar fram vårkläderna, vad  är väl det när Kvikkjokk hade -42 grader?

Apropå Stockholmsväder så läste jag ett av Mark Levengoods inlägg på Twitter idag och min dag kunde trots allt fortsätta med ett leende - Gamla faster Lovisa var alltid så positiv. ”Se det inte som en snöstorm. Se det som att Gud har psoriasis!”. Hon dog ensam. Han kan verkligen ”rädda” mina dagar.

Att vara fången i sitt eget hem trodde jag skulle resultera i  lathet, avsaknad av inspiration och en hemsk restlöshet. Men .. jag har varit kreativ på eftermiddagen och bilden ovan är det första resultatet av mitt nya projekt. =) Kan väl skriva som så att: -Om temperaturen fortsätter att sjunka, eller den behöver bara stanna på ungefär liknande nivå så kommer det att bli betydligt fler bilder härifrån. Lite tråkigt, men vad är alternativet?

Ps. Tycker att hela ihopdragningen och uttrycket i ansiktet påminner om mig när jag kom in efter en snabbis till matvarubutiken och då har det fortfarande varit två sekunder och två meter utomhus mellan punkt A och B, hem och bil, bil och butik och till sist bil och hem. Sådana snabbisar sker inte ofta.

och vem bryr sig egentligen?

Har jag lite att göra eller tar jag det bara lugnt? Det är mer en vanlig lördagsmorgon – svägerska löser melodikrysset och sambo kollar in dagens travtips och jag … jag bara är, utan några krav och det syns ju verkligen på mitt inlägg. =)

Fem minuter har jag åtminstone varit ute och fotat lite, se tidigare inlägg =) Just det, smått och litet är det.

Jag har själv haft mycket materiellt glitter och olika nyårshälsningar under de år jag bloggat och spridit mina egna tankar (och foton) och i år blir det kanske en lite eljest (har ni inte sett reklamen från norr) reflektion över vad jag vill och önskar 2012.

Jag vill ha grönt ljus hela vägen …

När det där gröna på min dator lyser vet jag att den är okej och det mesta fungerar – den är på helt enkelt. Börjar däremot det där gröna att blinka anas lite oråd eller så är det bara så att batteriet behöver laddas för att senare vara fit for fight igen. Ibland kan den också avge ett sken i en färg som jag inte riktigt vet vad den betyder, men är fortfarande inte speciellt orolig utan förstår att det är någon vila av något slag, energisparläge eller något annat mer miljövänligt för att spara på krafterna och höja livslängden.

Börjar den att lysa rött så vet jag att den inte är på och eventuellt är det något fel. Det är då … jag borde gå till datordoktorn och få den undersökt, innan det är försent. När lampan inte ens ger ifrån sig ett fast rött sken utan börjar blinka …  och om den inte ens lyser när jag försöker få det gröna skenet att lysa, när jag försöker slå på den, då …

Det är vid sådana tillfällen det är tur att det finns datorer av bra kvalité, de som inte ger upp och ibland finns det ju också it-killar (de är oftast av det andra könet ännu idag) som verkligen kan sin sak och verkligen försöker att fixa allt till det bästa. Förhoppningsvis så lyckas de och jag får tillbaka mitt gröna ljus.

Vad ville jag egentligen ha skrivet med det här konstiga inlägget som kanske är det sista jag publicerar 2011?

När alla andra tittar tillbaka och reflekterar över året som gått och funderar över vilka nyårslöften de ska ge inför 2012, då sitter jag här och svamlar på om olika färger på ljusskenet i min dator. Ännu konstigare är, att just bilden som visas är min helt nya resedator och den borde ju inte (och har inte) visa några andra tecken än grönt sken.

I själva verket var det inte min dator (eller någon annans heller) som fanns i tankarna när ovanstående skrevs och inte ens när jag fotade utan det var … livet.

Och därför skriver jag än en gång att min nyårsönskan är att 2012 ska ge oss alla ett fast grönt sken. Vara rädd om oss själva och andra, ta vara på nuet och inte stanna kvar i något som vi inte trivs i eller tycker om.

Ps. Ska kanske försöka hinna med några små eftertankar över 2011, men inte just nu.

Hoppas att du får en bra nyårshelg och att 2012 börjar precis som du önskar dig.

konstaterade jag också samtidigt att det var ganska öde och tomt …

på Sveriges största flygplats (där jag befann mig) under den mellandag som jag valt att vistas under några timmar. Ett ofrivilligt val, men ett måste, och det var inte SJ:s fel utan tiderna som den här´gången inte var riktigt kompatibla med varandra. Jag behövde med andra ord inte sladda mellan resväskor, barnvagnar och annat som brukar vara i vägen för mig, utan hade fritt spelrum.

När jag däremot tittade upp så var det betydligt mer fullsatt och där fanns det sladdar i mängd men …  jag behövde inte sladda för dem heller.

och även juldekorationen behövde sin del av sladdverket …

såg också att dammråttorna gosat in sig ordentligt och hittat ett nytt hem i de skitiga eluttagen, där endast kontakterna med sina sladdar ska ha tillträde (och en och annan dammvippa vid behov).

Skönt var det åtminstone att få se någon kär bekant bland alla okända. Från vildmarken hemifrån – eller inte. Men nationalparken Muddus kan de i alla fall inte flytta med sig och där kanske det nu sladdas en del mellan träden, med både skoter och skidor – om det kommit någon snö.

Kategori | Onsdagstema | Sladdar | hos Bildgatan Tittar du i länkarna hos Onsdagstema kommer du att få se en hel del sladdande blogginlägg.

Vilka bilder som kan kopplas till temat får du avgöra själv och även om det är torsdag idag, så fotades det igår. Lite sladdigt var det väl, åtminstone texten. =) och sladdigt är det även med mina numera ganska sporadiska inlägg.

PS. Om någon lägger märke till att det sladdats lite snett med kameran så är det fullt medvetet, hade lite tråkigt i min väntan, är ingen väntande person.

Jag har nästan packat klart, förutom datorn som åker sist av allt ner i mitt handbagage. Försöker sitta här och hålla mig vaken för att vara trött imorgon. Låter lite konstigt men jag gillar att vara trött på planet, lättare att koppla av och kanske få en liten tupplur. Fast nu känner jag att mina melerade snart inte orkar hålla borta ögonlocken från dem.

Var upp och kollade onsdagstemat alldeles nyss och sladdar känns verkligen som ett aktuellt ord i dessa dagar, får se om jag kan få till något foto under morgondagens resa, om jag inte sladdar så kanske jag kan hitta ett objekt.

Så nu säger jag bara godnatt och Linköping ännu en gång – nu kommer jag igen.

på julbordet. Därför har jag bestämt att skippa allt vad köttbullar och prinskorvar heter, än hur korvtokig jag är. När förslaget lades fram kom jakande svar från både sambo och min yngsta. Har inte frågat den äldsta eftersom han skulle arbeta hela julhelgen och inte vara närvarande fysiskt.

Men … idag kom sambo hem efter att ha varit hos våra goda vänner och tillverkat julklappar till våra hyresgäster, under det besöket ingick tydligen också lunch och följande kommentar fälldes nyss, -De var verkligen goda prinskorvarna från piteorten som Birgitta serverade till lunch idag. Hmm … jag kände och förstod direkt vart det lutade, en liten vink om att kanske ändå. Nåja, någon liten korv kan vi väl inhandla och även servera vid julbordet. Att sedan den unge mannen (fortfarande min yngsta) mest troligt inte ska avnjuta  julmaten hemma hos oss den här julen är ju en annan sak och då är det enkelt att tycka att  frånvaron av de tidigare nämnda är helt ok. Sedan ringde den äldre (min äldsta alltså) och berättade att de inte ska jobba under julen så han kommer hem. Mest troligt äter han också sitt julbord hos sin far tillsammans med nummer två i ordningen.

Tanken var att sambo skulle åka ner till Linköping under jul och jag skulle vara kvar i Luleå tillsammans med mor. Nu blev det inte så, svåger har åkt ner, utan vi åker ner tillsammans under mellandagarna.

Jag, sambo och mor ska alltså fira jul tillsammans och då finns det väl ingen anledning att vi ska servera ”barnmat” under julen, även om jag fortfarande älskar den där korven -men inte under jul. Har en tanke om att vi är tillräckligt vuxna och självständiga för att bryta lite av alla mattraditioner vi båda tagit med oss in i vårt gemensamma hem, eller? Vi behöver  inte berätta för någon att vi inte är riktigt som andra -så du som läser … skvallra inte.

Nej, jag vill äta lax, olika sillinläggningar, löjrom, pastejer, en variation av röror och sallader och inte att förglömma skinkan. Helt enkelt ett julbord med nästan bara kalla smårätter och så en Jansson. Absolut ingen lutfisk på mitt julbord, men kanske på sambons.

Ett annat krav jag har är att det ska vara enkelt och det kommer det att bli. Laxen är filead och ligger nu fint i kylskåpet för gravning. Skinkan kom från Jokkmokk med buss någon gång under måndagskvällen och levererades av en god vän ända till diskbänken idag. Funderar hur många som har det så bra som jag i det fallet. Behöver inte lyfta ett finger för att garanterat ha en av Sveriges godaste skinkor i kylen. Det enda jag har behövt göra är att beställa och sedan plocka fram plånboken för att betala, hur enkelt som helst.

Sillarna vill jag helst lägga in själv, eller lägga in och lägga in. Numera köper jag femminutersill och det enda jag behöver göra är inläggningen och sedan skjuts in i burken.  Röror, sallader och annat tillhör bara trevligheterna att få tillreda och göra i ordning för våra gommar. Tillagningen av Jansson brukar tillhöra mamma även om jag tror att det får ligga på min eller sambos lott i år. För mig är dukningen och allt annat piff lika viktig som själva maten, det ska ju vara snyggt också. =) Där ljusen är mycket viktiga och nästan det enda som jag julpyntar mitt hem med och lite rött.

Ps. Om någon funderar vad tusan ljusen har med mitt inlägg att göra så kan jag skriva att det har de. Om inte de här ljusen kommer att brinna vid vårt julbord så kommer åtminstone stakarna att vara utplacerade men då med nya ljus … vid eller åtminstone i närheten av vårt julbord. Jag har ju ingen mat att förevisa, förutom den förpackade skinkan och laxen i sin linda och hur kul är det? =)

Förresten, kul och kul vem har sagt att det ska vara kul jämt?

och det är inget jag inte förstått tidigare, men ibland kommer de tankarna starkare. De senaste dagarna har vi verkligen fått känna av hur uppgivenheten smyger på oss. Att inte kunna vara nära, att inte ha möjligheten att stötta och hjälpa så mycket som vi önskar är jobbigt. Än hur mycket tankarna finns där så är de inte helande och kan inte bota sjukdomar.

Det är en av anledningarna till att jag inte orkar sätta mig ner och vara med på alla fototeman, att fokusera på kameran har ingen prioritet alls och jag ids inte heller leta i mina arkiv. Känns inte speciellt viktigt just nu, samtidigt som det kan vara avkopplande att sätta sig ner en stund och läsa lite, leka lite eller bara kreera något långt borta från allt som tynger hela mig för tillfället. Därför ska jag nog försöka att lägga lite mer koncentration på annat än att bara bli orkeslös i sköna fåtöljen, det hjälper inte mig och absolut inte de  personer som mina tankar ständigt går till.

Jag skrev lite tidigare i höstas om en närstående som blivit svårt sjuk och nu hopar sig sjukdomarna en efter en. När vi åkte från Linköping i förra veckan var allt ”ganska” bra, efter de förväntningar vi kunde ha. Efter det har nu allt kommit och jag kan inte förstå hur det där allt kan rymmas i hans numera lilla kropp. Att be en bön kanske inte är något som han skulle uppskatta, med tanke på att jag inte ens tror att han är medlem i svenska kyrkan. Jag tror nog att jag gör det i alla fall och sedan hoppas jag att hans positivism och styrka kan ge honom livet tillbaka -det har han ju lovat oss tidigare, att han skulle klara av det här.

Nu åker vi ner igen efter jul och det känns bra att få vara där i närheten av de som behöver oss. Sambo kanske åker ner redan före jul, beror på. Det är viktigare att vara tillhands än att vi två måste fira julafton tillsammans. Har lovat mig själv att aldrig låta mamma vara ensam en jul och det är något som kommer att hållas så länge hon och jag lever -därför kommer jag att vara kvar här under julen. Mer tänker jag nu inte skriva om detta för tillfället, men ganska skönt att skriva av sig lite och ge en liten förklaring på min bortavaro. Nu tror jag väl inte att det är hela sanningen, utan mer det där att inte skriva om något som hela tiden finns hos en själv samtidigt som jag ska försöka fokusera på foton och teman – det funkar inte.

Tidigare har också skrivits om att jag tagit på mig ett litet extra uppdrag ett antal dagar i månaden och nu under veckan har det varit dags igen och fortfarande återstår det några timmar. Tänk vad fort månaderna går, tyckte precis att jag varit där. Det är kul att ”hoppa” mellan olika uppdrag och helt annorlunda arbetsplatser och uppgifter. Nåja, olika programvaror och avtal är det i alla fall. Det gäller att veta var man är så att jag inte helt plötsligt blandar ihop både avtal och programvara – undra hur det skulle se ut, fast spännande skulle det kunna bli. Jag tycker om att prova på och lära mig nya saker vilket gör att arbetsmässigt är det här nya livet mer innehållsrikt.

Ska jag orka upp och klara av att passa busstider måste jag strax säga välkommen till John Blund. Det är en tidig kväll för mig som normalt kan vara vaken halva nätterna. Men att åka buss kräver sin kvinna och då går det inte att rucka på minuterna – om bussen kommer. Nu går de ganska ofta och är ganska bekvämt, speciellt med tanke på att jag har busshållplatser ”inpå knuten” åt båda hållen. Hemfärd har jag fortfarande inte testat men skulle tro att det går åt samma håll men tvärtom.  Därför godnatt och förhoppningsvis så hörs vi under morgondagen.

Jag tänker … kanske … ett litet framsteg under morgondagen. Ja, så blir det nog. Kram till er alla. Jag brukar väl inte skicka kramar kors och tvärs genom cyberrymden men gör så idag.

Ps. Blombilden är och får vara lite synonymt med hur allting är just nu. Det finns en del i både färg och blomma som ger mig tankar -både glädje och ledsamhet.

Ett till PS -Vi måste våga bry oss om och vi måste absolut våga närma oss människor som har det jobbigt, för hur får vi annars veta om de behöver oss.

Jag har haft svårigheter sedan varje lokal med någon kvadratmeter ledig yta helt plötsligt fått upp en skylt där det står Apotek – eller ska betyda detsamma. Tidigare var apoteket något som jag gick till, lämnade fram mitt recept och några minuter senare gick jag ut med exakt det som läkaren föreskrivit. I Luleå hade vi ett apotek i centrum och de sista åren två. Inga problem, allt fungerade.

Idag?  Ja man kan tycka att nu när vi har flerdubblat- har faktiskt slutat räkna hur många som finns i de centrala delarna och sedan alla de nytillkomna i ytterområdena och som jag skrev tidigare har varenda kvadratmeteryta som gått att uppbringa numera en apoteksliknande skylt med lika många olika ”efternamn”, borde det vara toppen för oss konsumenter som är i behov av att besöka apoteket lite då och då. Valfrihet var väl ordet som användes.

Valfrihet?  Visst valfriheten att välja vilket av alla apotek jag vill besöka först för att sedan traska vidare till nästa och sedan till nästa … för att till slut konstatera att inget av dem har något av de läkemedel som jag är i behov av och vill hämta ut. Det enda med hela grejen är att jag fått en del extra motion och den tid som jag kunnat nyttja till att jobba och på det sättet ge mitt bidrag till statskassan är förbi. Om tanken var att folkhälsan skulle förbättras genom motionen och samtidigt minska vårt intag av mediciner så har de ju lyckats, men min tid som skattebetalare minskade också.

Ingen av butikerna (har svårt att kalla dem för apotek längre) kan kolla om det finns på något av alla de andra – de är ju inte samma företag och ägare. Förståeligt, jag kan ju inte gå in på Lindex och be dem att kolla om de har den där kjolen på KappAhl som jag så gärna vill ha.

Nu är inte Luleå något undantag utan det ser ut på samma sätt över hela landet. I Linköping har jag försökt att få tag på en av mina mediciner vid ett flertal tillfällen. När det fjärde apoteket besöktes (och försöktes) blev jag verkligen förvånad, att ett stort universitetssjukhus i Linköping inte har medicinen som jag misstänker att ett stort antal kvinnor i min ålder käkar dagligen – superdåligt.  För mig känns det som att jag på något sätt går bakåt i tiden, när jag var betydligt yngre och beställde kläder via postorder.

Väl hemma i Luleå fortsatte såklart mina svallningar och jag började om i en ny stad och faktiskt … jag har fått ut min medicin efter tre försök på tre apotek.

Dagens så kallade apotek borde inte få bära ett namn som är så nära förknippade med läkemedel när det numera är en helt annan nisch som de specialiserat sig på – skönhetsmedel. Det var i alla fall vad min läkare ansåg när det kom på tal under gårdagen. Han kan inte ha mer rätt och det sägs ju att allt går att sälja med mördande reklam, för om du inte får tag i din medicin i tid så kan det kanske bli fråga om en för tidig jordfästning eller ett samhällsproblem mindre.  Nu var inte det risken för mig, men däremot att jag skulle förpesta alla i min närhet med mina vallningar som kanske också kan avge en inte alltför skön doft (eller mer lukt). Hade det däremot handlat om mina hjärtmediciner så vete sjutton (eller mer att det kan sluta vid femtio plus).

Om någon enda person kan ge mig ett vettigt skäl till att vi ska ha den här typen av service inom vård och omsorg så snälla skriv och ge mig svaret. Jag förstår det inte och tror inte heller att apoteken var någon större skattebelastning i statens regi, fanns nog inte ett enda som inte kunde leverera skatteintäkter till staten (till dig och mig). Däremot kommer det nog fortsättningsvis att bli en börda för staten (vi svenska medborgare) genom alla konkurser som kommer en efter en. Vi har redan haft den första i Luleå – hur många har ni haft i er stad?

Idag funderar jag mer över hur alla de företagare som nu startat upp och trodde att de skulle kunna gräva guld ur de behövandes plånböcker tänkte? Vad och hur räknade de när de gjorde budgeten och lade upp affärsplanen?  Det kan ju inte ha trott att de skulle bli ensamma? Eller?

Ps. En kort fundering – hur stort kan det bli att handla apotekets smink? Just det …

Den här gången lämnade jag också hemma kameran, i alla fall den ena och vädret har inte heller gett mig lusten till några längre utflykter, inte ens promenader. Trots att sambo tar en långpromenad varje morgon så har jag inte riktigt hunnit med. Blåsten och regnet har absolut inte tillfört att lockelsen blivit större.

Just nu har jag kanske jobbat klart för dagen, lite återstår men måste vänta på lite support från högre ort. Strax blir det skidskytte och även om jag inte längre ”älskar” vinter och kyla så är det helt klart en av mina favoritsporter. Nu behöver inte jag gå ut och frysa för att njuta av prestationerna, det räcker med att slänga ner bakdelen i ett varmt TV-rum och sedan bara heja. Enkelt och helt enligt det som känns lagom för mig just nu, även om sambo har hotat en hel del med att i år ska skidorna vallas ordentligt och nyttjas till bristningsgränsen. Hmm … tycker mig ha hört det några vintrar och fortfarande har jag varken sett till vallan eller spåret på två år. Inte i några stora mängder i alla fall. Sedan är det en annan detalj som är ganska viktig för den motionsformen … att det finns snö.

Kanske … att den kommit när vi återvänder till de norra delarna av landet i nästa vecka, men sist jag pratade med Luleå så öste regnet ner samtidigt som vindstyrkan var betydligt kraftigare än normalt – till och med för Luleå.

Nej, nu är det dags att gosa ner sig i fåtöljen och vara med på dagens motionsrunda – heja alla underbara skidskyttetjejer som ger allt för att vi soffmotionärer ska få dagens kroppsrörelser tillgodosedda -åtminstone de muskler som sitter i munnen.

Men …

det finns människor som av olika anledningar behöver det, någon som är deras händer och fötter. Det handlar ju om om vården som de förhoppningsvis kan får på närmsta vårdcentral eller sjukhus.

Bildgatan funderar …

Att vara beroende av andra människor betyder inte att du är dum i huvudet och inte kan tänka själv det innebär faktiskt att det finns vissa saker du inte kan utföra själv av egna fysiska krafter.  Ibland verkar det faktiskt som att ett funktionshinder gör att vi tror att den person som står i närheten, den personliga assistenten eller den närstående har något slag av överförmyndarskap. Tragiskt att många människor har så lite kompetens och att vi inte förstår att vård och hjälp med det vardagliga inte har något med varandra att göra.

Jag har saker jag inte klarar av fysiskt (och även psykiskt) men inte är det någon som inte känner mig som ser ner och vill omyndigförklara mig för det. Däremot är det många som vill bunta ihop mina funktionshindrade vänner i en och samma klump. Jag har till och med hört människor som säger att de tycker att det ska göras ett boende för dem alla, utan tanke på funktionshinder till ett och samma. Jag ryser och blir rädd när jag här sådana åsikter – nästan värre än olika typer av rasism.

En sak som jag är säker spelar in är den svenska avundsjukan . Varför ska en funktionshindrad få hjälp med allt som jag själv tycker är skittråkigt och inte tycker att jag hinner med? Varför ska en funktionshindrad kunna resa och bo utomlands under vissa delar av året när jag inte kan? Det är något som jag kan känna är ett hett ämne och funderar om det kan bero på vissa saker varför de väljer det.  Tror mig ha en känsla varför- återigen den svenska avundsjukan. Kan det också bero på att det inte är helt enkelt att ta sig fram med eventuell rullstol under vinterhalvåret, kanske lite besvärligare med kläder och annat som Sverige erbjuder under vissa delar av året?  Sedan kommer försäkringskassans tjänstemän (experter kallar de sig) och känner så mycket avund och blir elaka för de vill också, men kan inte. Tragiskt men sant, vi älskar att vara avundsjuka i Sverige och ingen ska ju ha det bättre än jag. Men varför tänker vi inte efter – har de det bättre?

Samtidigt är det synd att de funktionshindrade ska drabbas av samma sak som de sjukskrivna gjorde för ett antal år sedan. Nuvarande regeringen gick på de där som skedde i folkmun – ”Alla som är sjukskrivna bluffar” Nu har samma sak skett med ”Alla som är funktionshindrade bluffar” vilket har gjort att vår ”eminenta” regering nu ger FK och alla andra i uppdrag att sätta dit alla människor istället för att se var felet ligger. Hur stor är felprocenten egentligen? Skulle tro (vet) att det blir åt andra hållet för de som inte blir beviljade, den rätt har till det drägliga liv som alla borde ha.

Fortsättning följer …

Ps. Den här bilden ritades av en granne för många år sedan till en nära vän.

Vad är skillnaden mellan socialbidrag och Rut?

Ja- det kan jag berätta – socialbidrag är till de behövande som inte klarar av sitt liv ekonomiskt. Rut är till de som klarar av sitt liv ekonomiskt men absolut inte socialt.

Det började med att sambo skulle åka iväg i ett privat ärende (han har ju firmabilen i jobbet) och kom tillbaka en aning irriterad (på mig) och talade om att man ska tanka bilen när det är slut bensin. Hmm, ska man (och vilken man ska göra det?). Nåja, han tog firmabilen för att åka iväg och hämta bensin, läser någon från Skatteverket detta så lovar jag att han har tankat privat och allt är korrekt bokfört. Men … efter ett tag så kom han tillbaka igen och helt plötsligt så var det inte den där man som gjort något misstag utan vår kära gamla älskade bil hade fått nog, nog av att rulla på länets bilvägar – både de större och de riktigt små krokiga som han gillar (kallar Volvon självklart för en han när han gett upp och inte klarar mer).

Därför är jag nu helt ensam och isolerad mitt inne i en stad som faktiskt har några invånare inne i stadskärnan, tror att mitt boende tillhör den delen av kommunen.

Men varför är jag isolerad i en stad som faktiskt har allmänna kommunikationer? Ja, därför att jag faktiskt inte vet hur man åker buss. Kolla tidtabellen går bra, jag har ju Internet. Ställa sig vid busshållplatsen, går också bra -har visst en bara några meter från mitt hus. Men sedan kommer problemen – hur betalar jag? Kort? Måste jag ha kontanter? Där kommer problemet, jag har aldrig några kontanter och tar de inte mitt kort så måste jag gå in till staden och då är jag ju redan där. Nu hade jag tänkt åka lite längre i helgen. Har en mycket god vän som ligger ”isolerad” på Sunderby sjukhus och henne hade jag verkligen velat besöka i helgen att jag sedan har en mor som bor en bit utanför stan gör ju att fötterna inte är det bästa kommunikationsmedlet, eller kansk egentligen och jag har faktiskt promenarat den där dryga milen dit vid ett tidigare tillfälle. Observera att jag skrev en gång och det var inte igår utan 10 januari 2006. Bra med kamera och det var väl en av anledningarna att jag tog den där promenaden när sambo var på ett annat uppdrag. Det är han också just nu och den här gången blir det mer långsökt att han ska hämta mig. Han är just nu i Linköping och jobbar vilket gör att sträckan inte känns riktigt relevant till mina egna sociala behov.

Ensam? Jag som älskar att umgås med mig själv och bara vara den där som sitter och filosoferar med mitt eget ego, det är sant det där att när jag pratar med mig själv så får jag alltid så bra svar (ibland i alla fall) och behöver aldrig fundera om jag har fel, för det har jag ju aldrig. Som sambons kompis brukar säga; – Hör du inte hur galet det låter att jag skulle kunna ha fel.

Jag tror att min ensamhet är själslig och att jag vet att jag inte kan ta mig någonstans utan att nyttja för mig helt okända transportmedel.  Egentligen mår jag väl ganska bra förutom att jag hela tiden kommer på saker som jag skulle vilja göra de närmsta dagarna, en bit utanför centrum. Snacka om psykiska och vilka måsten jag helt plötsligt har fått.

Nu ska jag verkligen ta och testa det där med buss, har ju sett hos andra bloggare att det kan hända mycket och ge en held del utrymme för nya inlägg bara genom att vänta och sitta på bussen. Hoppas …

Sedan var jag på lunch med en vän i går som kanske också får lust till lite social samvaro under helgen, tidigt på morgonen, vilket gör att jag kanske inte behöver fundera utan helt enkelt tar en promenad in till stan och får mitt behov av social närvaro tillfredsställd.  Varje dag den här veckan har jag ju promenerat den här sträckan när jag gått till (eller hem) mitt nya uppdrag några timmar varje månad en tid framöver.

Lite konstigt det här med ensamhet för när jag tittar ut genom mitt kontorsfönster så finns det ju ganska många utanför och alla är bebodda av människor i olika åldrar, inte är jag väl ensam? Och visst tycker jag att det är ganska skönt, egentligen, med att bara umgås med mig själv för en stund – eller?

Fotat genom mitt kontorsfönster för en minut sedan kan jag se att det finns levande varelser innanför de där belysta fönstren, eller?

Kategori | 4U2 fotoutmaning | fönster | hos Bildgatan
Mer fönstertittande hittar du i länkarna hos 4U2 fotoutmaning.

Tänk att ett långt inlägg också kan ge en bra tanke kring ett fototema också. =)  Nu tänker jag också att det är viktigt att ha ett fönster mot yttervärlden och inte glömma bort alla undbara människor som jag faktiskt inte alltid känner IRL utan har lärt ”känna” genom att skaffa och utveckla min blogg – jag älskar er verkligen och skulle tycka att det var tråkigt om ni bara ”försvann”.

Därför ska jag försöka skriva av mig lite varje dag, vilket gör att mina bilder i fortsättningen kanske inte kommer att vara kompatibla med den text som jag lagt runt den. Det blir lite tvångsmässig hantering av text och bild med risk för att någon av dem kommer att krackelera och få lida ordentligt. Men … det är nog så det alltid varit hos mig. Har jag inte känt att jag haft en lämplig bild till temat har jag fått hitta på en text och vips så finns det massor med foton som är möjliga.

Nu tänker jag inte bara vara arg och irriterad, inte ens superlyrisk åt något jag läst, sett eller hört men vill återigen ha in mer text, vilket gör att min blogg känns som den värsta berg- och dalbanan. En dag – nu börjar jag blogga -skriver lite försiktigt några meningar och en bild. Det var starten sedan kom … allt. Jag vill försöka tänka, tillbaka och omstart – för mycket galopp? Sedan inte titta tillbaka på all oordning som finns här – nu löper jag (i alla fall småjoggar) och fortsätter med … den stora oordningen och blandningen som aldrig och mest troligt aldrig kommer att få en röd tråd.

Så där har jag nu hoppat fram och tillbaka och inte kunnat bestämma mig hur jag vill ha det, är ju ”lite” estet -det ska alltså se bra ut och måste ha en helhetssyn i allt jag gör. Nu blev det inte så och lite platt fall känner jag att allt har blivit här, varken det ena eller det andra utan bara … Inte bra för mig och en sådan enkel och absolut inte livsviktig detalj kan verkligen få igång tankeverksamheten om vad jag borde göra, eller inte skulle gjort. Månntro om jag är någon bokstavskombination av något slag? Säkert skulle någon forskare (eller psykolog) kunna hitta några bokstäver även till mig.

Min bloggs namn förpliktar med att det ska finnas bilder och mycket bilder eftersom jag har en gata och ingen liten stig. Bildstigen hade låtit betydligt bättre och känts mycket friare. Men nu heter den Bildgatan och jag tänker absolut inte börja på någon ny och inte heller ha två olika, har ju provat men där var det kört redan efter den första utandningen..

Nu ska jag alltså hitta en bild till den här texten – lättare skrivet än gjort. Eller? Det var super enkelt. Se nu här vad tant Margareta tar fram …

Kategori | Fredagsfoto –ljuspunkt | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du många små ljuspunkter i livet, bokstavligt eller själsligt -de som lyser upp mörkret just nu.

Jag fick till och med en dubbel och om någon ser det jag ser i bilden så är den helt kompatibel med min text och att det är en av de sista bilderna jag fotat (kameran är också på sparlåga). Att sedan fredagsfoto har ljuspunkt som tema i veckan var ett glatt bonus, även om jag nu har fler än en i min bild. Ettan kan ju gå för något annat – handen som visar fingret, i positiv bemärkelse eller jag fixade det.

Har också på känn att jag inte hunnit ge feedback till de som kommenterat här tidigare under veckan, eller förra veckan – men ska försöka hinna under helgen. Jag har inte glömt bort någon utan jag har bara inte …

I helgen var vi en snabbis ut till ön och kollade in både läget och lagret, vilket resulterade i att kyl och frys tömdes från diverse delikatesser samt även lite mindre delikata saker. Konstigt att en del produkter har en förmåga att föröka sig till något helt annat än vad det en gång tillverkades till. Visste ni att även en öl kan bli gammal? Visst en färskvara, men så fort.

I går var jag på teater (det var inte igår) och såg ”Evigt ung” av Norrbottensteatern och skulle jag nu vara recensent skulle det bli tio av tio bildgator här i min lilla blogg. Skrattet och musiken flödade samtidigt som en kuslig mycket aktuell sanning förhoppningsvis öppnar ögonen på många fler än mig. Kan läsa att de har spelat för slutsålda hus i Berlin, Hamburg, Oslo, Köpenhamn, Karlstad och senast på Uppsala Stadsteater.

Lite korta musikprover från föreställningen.

Sedan har jag också bänkat mig framför TVn och tittat på programmet ”Halv åtta hos mig” när det var dags för matlagning från Luleå och finalen ikväll ska jag självklart inte missa. Extra kul var det när en kompis till yngsta sonen medverkade och även om jag missade just det avsnittet igår så har jag ändå kunnat se det tack vare TV4play (du kan se avsnittet via länken) och fått le en hel del åt den mysiga grabben. I kväll blir det visst lite imitationer av samma grabb, förhandsviskat till mig. =)

Fick också höra att den andra manliga medverkande var en jaktkamrat till pojkarnas far och kvinnan som deltar i kväll visade sig vara samma kvinna som inför morgondagen har skapat ett uppdrag till alla oss som gillar att fotografera, och alla andra hugade. I morgon är det ju 111111 och även då kommer klockan att slå 11:11. Uppdraget är alltså att ta ett foto 111111 klockan 11:11. Enda kruxet för mig – måste komma ihåg, måste komma ihåg, måste … Kanske bäst att jag går ut på en promenad, är jag hemma är risken att jag -glömmer, glömmer, glö ….

Du som finns på Facebook och är intresserad av att vara med – besök den här sidan ”One moment” och välj att delta (och gilla).

Ps. Är Luleå en riktig småstad eller är det bara litet?

Förresten – Idag blev vi med en bil mindre – nu blir det inga snabba lata svängar med bil till stan eller överhuvudtaget någonstans – den är död, helt död. Om jag inte fortsätter att åka bakom, sk. snålskjuts med bogserlina.

Kategori | Fredagsfoto –sitta/sitter fast | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du betydligt fler som sitter fast av någon anledning.

I den här bilden ser jag vilken kvalité som det går att tillverka saker och hur de håller och bara blir vackrare med åren, de sitter fast genom alla väder. I samma bild ger det också en vink om att sitta fast i gamla tankar och fördomar, som vi alltid inte vill komma ur eller inte kan – tror vi. Jag vill inte bli den människan, som den gamla rostiga spiken, vilken en vacker dag sitter där och inte kan komma loss från tankarna och inte se vad som händer runt mig, hur världen förändras. Det betyder inte att jag vill köpa allt utan att jag måste våga se med kritiska ögon det som sker och reagera, ibland positivt och andra gånger negativt.

Men än hur jag ser det så sitter den här gamla spiken ordentligt fast och tror inte att ens världens starkaste man/kvinna skulle klara av att dra upp den.

Det brukar gå fort mellan fredag och fredag (eller måndag till måndag) spelar liksom inte någon roll vilken av veckodagarna jag väljer så rusar tiden lika snabbt, men de sista dagarna har liksom bara försvunnit -de har gått ihop.

Till och med veckans alla fototeman har sprungit ifrån mig trots att jag varit upp och kollat och skrivit upp dem, men sedan någonstans där mellan tanke till handling så var det en ny dag och jag var inte med. Nu brukar jag inte alltid vara det men jag hade ju idéer.

Nu har jag inte varit helt förslöad under veckan utan jobbat en del och har även varit på ett möte som resulterade i ett nytt uppdrag några timmar per månad -ungefär en veckas jobb varje månad under en period.

Sedan har jag också gjort något som har gjort mig till en spegeltittare. Varje gång jag går förbi min stora spegel tittar jag och funderar vad det är för en person som trängt sig in i min övre del av kroppen – huvudskålen. det är inte jag som går förbi spegeln. Jag har alltså tagit bort mitt hår, minst tjugo centimeter föll  till golvet hos frisören och det känns konstigt. Trollet är borta och numera ser jag någonting annat, vill inte ta det ordet i munnen (och inte heller med hjälp tangenterna) men hon där i spegeln påminner om … Jag vänjer mig och mitt hår växer ju värre än maskrosorna på våren. Men gud så skönt det är.

För övrigt så händer det inte så mycket den här veckan förutom att min svåger fyller jämna år, men något firande blir det inte för tillfället (inte för oss) eftersom han och hans sambo dragit söderut mot Linköping och firar där. Men något lite kul kan vi kanske hitta på vid ett senare tillfälle. Nästa helg fyller min äldsta jämna år men han har planerat annat, kanske, och då är inte mamma och pappa med sina respektive inbjudna – tror jag. Vi får ta även det vid ett annat tillfälle. Att ha så mycket att fira och inte få fira … hmm.

Jag har till och med börjat med att bjuda in John Blund före midnatt och det är helt fantastiskt och något jag inte trodde var möjligt i vårt hem. Så därför är det nu snart dags för mig att säga godnatt till världen och möta ytterligare en ny fredag och en av de sista det här året. Ja, det är faktiskt inte många veckor kvar till vi skriver 2012 – kan ni förstå det?

Ps. Om någon är less på mina harbilder så kan jag meddela att det bara finns några hundra kvar som inte publicerats ännu. =) Det kan bli fler för vi ska snart ut till ön och hälsar h*n på så lovar (hotar) jag att kameran är beredd.

En sak har jag konstaterat att min lilla resväska som jag vägrat att byta ut mot någon större, har tyckt att jag varit så bra på att planera och att inte packa ner för mycket. Den här gången tog sambo däremot den riktigt stora väskan trots att jag protesterade från början men insåg redan vid den packningen att det inte skulle fungera utan.

Ikväll har vi alltså packat för hemresa och det borde varit ganska ”tomt” i den stora efter att vi tömt allt det goda vi hade med oss – trodde ni på det?

Nu var det inte riktigt så och vi har packat och vi har packat och sedan har vi sugit och vi har sugit … med dammsugare efter att vi insett att det blev nödvändigt att låna en ”packpåse”, vet inte vad de heter. Och nu har vi lyckats att stänga väskorna, har inte vägt dem.

Något nytt för mig blir i alla fall att jag kommer att ha dubbla väskor för min kamera – kameraväskan passar perfekt i kylväskan som jag hade med mig ner. =)

En sak är säker … och det är att jag tänker åka och köpa en ny stor resväska när jag kommer hem, så att vi har två stora.

Ps. Om någon ser skor, klädesplagg eller någonting annat som ser ut att vara malplacerat någonstan – kan vara någon av våra väskor som sprängts i luften.

Kategori | Fredagsfoto – färger | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du betydligt fler färger och skulle tro att de flesta färgsättningar finns representerade.

Det här med färg är intressant och hur vi människor väljer våra egna färger genom kläder, inredning … ja allt som finns runt oss och vi själva kan påverka.

Jag har själv deltagit i två färganalyser för många år sedan och har konstaterat att det är inte helt enkelt. Första gången var jag en sommar och nästa gång en vinter. Två motpoler kan tyckas och … blir inte förvånad när det gäller mig, inte mycket som stämmer här inte med hur normen helst ska vara och se ut.  En sak som jag i alla fall med 100% säkerhet kan säga är att jag är en kall människa och ska hålla mig till den skalan. Inte så kul att få veta att man är kall, jag som själv anser mig varm med en viss kylighet beroende på tillfälle och situation.

Nu hörde jag att i de moderna färganalyserna så är årstidsorden helt borta, nu har vi helt andra trender och det känns ganska naturligt att det måste bytas ord för att hänga med. Hur skulle det vara om alla ”färgsättare” år ut och år in använde samma ord? De skulle snabbt vara utslängda i kylan, för vem vill köpa något som mamma och kanske mormor varit med på i sin ungdom? Nej, då är det bättre att vi byter lite ord och så blir det något nytt och åter igen trendigt.
Men … färgskalorna är väl detsamma eller är det också så att färgerna jag passade i för ett år sedan inte är de färger jag ska ha idag?  Hmmm …

Det tål att tänkas över, för maten jag trodde var nyttig igår är ju inte nyttig idag utan den är kanske istället nyttig imorgon. Inte undra på att många människor hoppar upp och ner i vikt som den där jojon ska göra om man klarar av att hantera den. För de personerna kanske råkas läsa gårdagens tidning.

Vad blir då min egen tanke kring det här med egna färger? Jag tror att vi är många som har kläder i garderoben (inte bara skelett) vilka aldrig mer än hängts in, och i bästa fall provats i butik. Varför? Jo, vi tyckte att plagget var så snyggt att vi inte såg hur fel färgen var på oss och sedan har den blivit hängande där, för något var det som gjorde att vi aldrig mer tog ur den ur garderoben. Själv tror jag att vi innerst inne känner och vet vad som egentligen passar oss, även om vi så gärna vill … ha den där svarta. Nu är vi ”vintermänniskor” de enda som har svart på färgskalan, så var det då på min tid. =) Skulle tro att det är många som avundas mig, eftersom svart verkar vara den färg som de flesta har svårt att vara utan.

Varför är det så när vi sedan skriver att vi älskar färg? Är det alla som inte läst tidningen rätt dag och därför vill ha svart för att känna sig lite så där … ja, någon kanske förstår.

Själv älskar jag färg, i princip alla färger och jag har … mycket svart i garderoben.

Däremot misstänker jag att hon blir överlycklig om jag nämner ordet någon gång i januari när temperaturen är mycket mycket lägre än vad den varit i natt och det där vita inte längre lyser med sin frånvaro utan tindrar med hela sin glans var du än tittar. Då känns det där ordet ganska skönt och lindrigt. Därför skriver jag bara så här, i natt har vi haft vår första.

När jag åkte från stugan tidigare i veckan så blommade det för fullt i en av mina sommarkrukor och massor med knoppar. Kändes som att de vaknat till liv en aning för sent och inte skulle få uppleva solens strålar (inte de sommarljuva). Har en känsla av att jag har rätt efter den här natten.

Som tur var har jag fotat ”några” bilder av de vackra och färggranna blommorna och kan fortsätta att njuta av dem oavsett vad vädret säger där ute och även genom min egen kreativitet som här.

I morgon åker jag ner till Östergötland och Linköping för att jobba i någon vecka och hade kanske hoppats på att få se mer av blomster och annat växande i den sydligare delen av landet. Men … även de drabbades av det där ordet i natt. Blir dagarna varma kanske växterna återhämtar sig och jag får tillfälle att fota mer av växtligheten. Vi syns och hörs igen från en annan del av landet. Nu ska packningen påbörjas, men  … datorn får vänta in i det sista.

Nu när vi är inne i den digitala världen och framkallning inte längre är aktuellt på samma sätt som tidigare har vi möjlighet att fota allt och inget, utan att överhuvudtaget tänka på kostnader och vad det är vi fotar. För en hel del av oss blir det mycket foton vid varje tillfälle och den där tiden när 24 eller 36 bilder fanns till förfogande är sedan länge förbi. Däremot blir alltför många foton undangömda och bortglömda i arkiven eftersom vi inte har dem på papper. Varför då inte göra något roligt av dem och försöka att utveckla oss på andra sätt.

Idag när jag jobbade med min nya header så funderade jag lite över hur många olika jag haft genom åren. Tittade lite i mappen för sidhuvuden och fann att några fanns sparade . Vid alla mina datorkrascher och nyinköp av datorer har en hel del också gått till spillo och vissa har jag bara glömt bort att lagra.

Jag har verkligen inte följt någon av de regler som gäller för igenkänning och allt annat inom marknadsföring utan har gladeligen bytt både färg och sidhuvud på min blogg. Nu är inte marknadsföring något som prioriteras här, mer en utveckling och eget välbefinnande. Att testa mig fram och se vad jag kan åstadkomma med mina foton. Att jobba med olika bilder och texter i lager och sedan lägga samman till något som ska representera mig (Margareta) och bloggen (BIldgatan) är superkul, men jag blir fort sugen på något nytt och därför ser det ut som det gör här, men … ombytlighet förnöjer -åtminstone när det gäller min kreativa sida.

Nu när jag har förmånen att ha ett arbete där jag arbetar hemifrån och kan lägga mina arbetstider betydligt friare än vad jag någonsin har haft tidigare vilket också gör att jag inte behöver ta med mig jobbet hem. =)

Idag ska jag fixa några små detaljer till en kund som snart åker till sin bostadsort under vinterhalvåret och kommer att känna betydligt högre temperatur än vad jag och alla andra i kalla norden kommer att ha om några veckor. Men först … en löprunda runt ön eller så kanske bara en promenad med kameran – den behöver också få komma ut lite efter att ha fått vara hemma ensam medan jag var i Linköping.

Mer tankar och reflektioner i temat FOTO dagbok där jag skriver text och publicerar bilder kring fotandet och all frihet som det ger mig.

Vill du även läsa andras funderingar och se bilder går du vidare till temat FOTO dagboken och följer länkarna.

Kategori | Veckans fototema –flyger | hos Bildgatan

Följer du länken hittar du fler som flyger i, kanske mer bokstavligt än min tolkning – Veckans fotoutmaning. Du som ännu inte hittat dit kan kanske göra en flygande start, du har ju hela veckan på dig.

Min periodvila blev lite längre än en, två dagar och temadeltagandet kommer att bli betydligt mer sporadiskt i framtiden, om det kan bli mer oregelbundet än vad det varit tidigare. Det har att göra med det egna behovet av att skriva och fota i kombination. Att hela tiden ”jaga” lämpliga fotoobjekt för det aktuella temat är inte riktigt jag. Mitt eget fotande bygger på stunden och tillfället, vilket inte ett fototema gör även om jag tycker att det är kul.

Jag vill försöka utvecklas (trots min ålder) och ska då ett ord cirkulera runt i huvudet och försöka styra bilderna kommer det aldrig att lyckas. Ibland kanske det stämmer och då vill jag gärna vara med. Dagens temainlägg är ett sådant tillfälle, då jag under hela gårdagen i princip flög fram både på land och i luften. Eftersom jag sedan satt och lekte med kameran under tågresan så …

Mitt nya sidhuvud är en lek med två foton från gårdagen. Även om både texten och bilden kan ge en del förvirrade funderingar över mitt tillstånd så mår jag bra och har huvudet under ganska bra kontroll. Visst finns det tankar kring illustrationen, men det är mer en blandning av det som kommer ut här på bloggen genom mig som Margareta och Bildgatan i förening. Har alltså inget att göra med vare sig mitt fysiska eller psykiska skick. Det fysiska jobbar jag ju på och det går sakta framåt, även om det ibland kan bli några steg bakåt. Det psykiska går alltid upp och ner beroende på vad som sker i omgivningen – men som helhet är jag nog en ganska stabil person, trots att vissa saker kunde varit bättre. Nu hoppas jag i alla fall på snabba tillfrisknanden och att det inte dyker upp något nytt.

Fotar inget, skriver inget, så det finns inte något att lägga upp och även om det inte varit intressant tidigare så skulle det bli än sämre om det kom upp något just nu. Jobbar ju inte hemma för tillfället och det känns inte aktuellt att lägga upp något bara för att jag råkar ha en blogg i min närhet och som kanske fyllts med en hel del mindre viktigt vetande.

På återhörande, återseende och kanske på återläsning. Ha härliga sensommar- eller höstdagar. Här är det just nu 16,4 grader och solen skiner – helt ok.

För övrigt mår vi gott i Linköping och mycket ser lovande och bra ut.

Sjukt bra? För mig så gäller att jag antingen är sjuk eller så mår jag bra, men sjukt bra? Är det bra att vara sjuk? Jag har förstått att kombinationen av dessa två ord (i rätt ordföljd) är något som kan jämföras med fantastiskt och tittar jag på synonymer till det ordet så blir det - trolig, sagolik, oerhörd, fenomenal, fabulös, osannolik, lysande, toppen, jättefin, sällsam, bisarr, overklig, absurd, vidunderlig, omåttlig, mycket stor, hissnande.

Jag en aning ironisk? Men visst förstår jag vad personen i fråga menade med det han sa och kände. Jag blev till och med mycket glad över orden och resterande tankar gav mig ännu mer känslor av lycka, att allt inte bara är sjukt utan det finns bra saker i mitt liv just nu. Det älskar jag speciellt när andra nyheter inte gör mig lika glad, inte glad alls.

Nästa ord var jag tvungen att höja rösten och ifrågasätta – när han hade använt den om mig. =) Där har vi inte heller riktigt samma tolkning av ordet. En fönstertittare – en nyfiken person som står och tittar genom fönster hos andra, eller? Kan det vara jag som står och kikar ut genom fönstret när jag  vill spana in något som kan vara intressant för mig och min familj? Något som jag ser är viktigt eller bara så där ”allmänt” intresserad som en frisk mamma ska vara? Men det jag såg genom fönstret var bra och inte sjukt. Fönstertittning kan vara stärkande ibland. Speciellt om man är spindeln i nätet och vill hålla ihop allt med ett bra arrangemang och inte allt ska sluta helt sjukt -en bra sammanhållning är viktigt för att allt ska fungera.

Det har hänt en hel del i min närhet på senaste tiden och trots att jag så gärna vill vara med i alla teman och allt annat är det inte enkelt, när tankarna hela tiden formligen krigar om att ta plats kring det som sker bland mina nära och kära. Jag vet inte och det borde kanske egentligen vara jag som är sjuk eller råkar illa ut med tanke på mitt eget ganska allvarliga hjärtfel (som jag inte känner så ofta) samt den kondition jag kanske har (saknar).

Under augusti månad tror jag att det inte gått en dag utan att något nytt har hänt som tagits upp av de där som snurrar runt hjärnan hela tiden, varje sekund av skratt och glädje har varit som sänd från ovan.

I mitten av augusti började det …

Min moster Sara Margareta avled vid ung ålder (66 år) efter att ha blivit nonchalerad av alla vårdinstanser under en lång tid. Idag när det är försent att rädda henne gråter jag mer över tankarna på den sjukvård och faktiskt de människor som jobbar med den, men inte borde. Jag generaliserar inte, för det är vad jag har sett och upplevt ganska mycket under mitt drygt halvsekellånga liv.

Någon dag senare, fram mot småtimmarna, ringde yngsta sonen från sjukhuset  …  han hade blivit misshandlad, eller vad jag ska kalla smällen han fått som föranlett en polisanmälan och en näsa som nu inte var i det skick som tidigare i livet. Tabletter är bra för de som behöver, men anabola är aldrig rätt och det är en av misstankarna mot den person som åsamkade min son skadorna. En stor idiot med andra ord.

Det gick ytterligare några dygn och sedan var det dags för äldsta sonen att ringa och berätta. Hans ena kort hade blivit skimmat medan han själv tillbringat dagarna med vandringar i fjällen tillsammans med sina vänner från Skåne.  I Malmö hade kortet sist använts och det hade någon annan tagit tillvara på och riktigt shoppat loss. Det femsiffriga belopp som saknades när han kom tillbaka till sin nya hemort Göteborg var inte kul. Speciellt inte för en kille som sagt upp sig från jobbet och flyttat ner för att börja ett nytt liv i en ny stad och där en de viktigaste sakerna var att fixa allt det där nya och verkligen behövde det som för drygt en vecka sedan fanns på hans konto.  Det tar ett tag innan allt är utrett och även han måste leva under den perioden.

Tillräcklig kan tyckas, men nästa var att en mycket god vän till mig blivit akut opererad och sedan inlagd på sjukhuset efter att ha blivit hemskickad med antibiotika ett otal gånger sedan mars månad. Jag har ingen koll på hur många antibiotikakurer hon ätit sedan dess, men ”några” är det och hela hennes idrottskarriär har verkligen blivit spolierad detta år. Idag älskar hon tyska kvinnliga stafettläkare och själv har jag kanske fått omvärdera ordet. Nu hoppas både jag och hon att hon snart blir utskriven (kanske i morgon) och får tillbaka sitt liv.

I helgen ringde sedan svåger och berättade att hans sambo fått åka med ambulans till Sverige, de var på besök på andra sidan älven, när hon helt plötsligt inte kunde andas.  Det är inte så enkelt att bli sjuk i grannlandet. Något som borde vara självklart är inte det och ambulanserna fick mötas på halva vägen, vore ju hemskt om det ena laget fick betala mer bensin än det andra. ”Lite” ironiskt men så är det mellan två städer som i princip går ihop mellan varandra och när sedan närmsta svenska sjukhus ytterligare några mil bort. Nu gick allt lyckligt, men som är brukligt i Sverige så blev hon snabbt hemskickad utan mer utredningar över varför.

Nu borde det verkligen vara slut på eländet men … Idag har sambo åkt ner till Linköping på obestämd tid för att arbeta åt sin syster yster när hennes sambo insjuknat och blivit inlagd på sjukhuset. Just här hos dem snurrar de flesta av mina hjärnceller för tillfället (de som jag eventuellt kan ha kvar). Har pratat med både svägerska och sambo under dygnet och tror (är säker) på att allt kommer att gå bra. Eftersom svägerskas sambo alltid läser min blogg så tänkte jag (jag gör det ibland) att kanske en del bilfoton kan pigga upp framöver. Lovade ju i ett tidigare inlägg (när han efterfrågade) att jag skulle lägga upp mer bilder från bildagen i Haparanda för ett antal veckor sedan. Därför hoppas jag också att några av alla teman framöver kan ge mig tankar till den dagen och anledning till arkivbilder. Ett har jag redan klart även om jag kommer att gå mot alla regler i temat – f*låt  -veckans fotoutmaning.

Det här blev både ett mycket långt inlägg och kanske lite personligt, men samtidigt ett nödvändigt eftersom jag vill få ut några tankar och en förklaring varför jag inte alltid är så snabb med allt och inte kommer med så mycket kommentarer hos alla. Däremot tror jag att humor kan underlätta och vet att T har humor –eller hur? =)

Ps.  Sedan kan jag berätta -att när jag vid ett ett flertal tillfällen anlänt till Linköping så har jag blivit hämtad av en bil som många skulle avundats mig, av att åka i, och i garaget står det en riktig pärla (kanske mer än en pärla för bilentusiaster) , därför kan jag självklart ha ågren över att lägga upp bilder på andras bilar, men kommer att göra ett försök framöver.

Personligen så har jag svårt att förstå varför det skulle vara ”fel” och inte få kallas konst att redigera och bildbehandla ett foto genom olika tekniker när det ses som konst att sitta ute med målarduk och pensel och måla av omgivningen men ta bort detaljer som är störande för motivet. Det är ju också en bildredigering som inte stämmer exakt med verkligheten och varför ska vi som fotar inte få använda våra egna foton samt nya tekniker och möjligheter till att ta fram något nytt.  Jag tror att jag lägger ner lika mycket tid vid en del foton som en del konstnärer gör. Nu kallar inte jag mig för det, men min tanke om att kunna få utveckla bilden till något mer och ibland till något helt annat än ursprunget. Att få prova sig fram och hitta just det där är helt fantastiskt. Verkligheten är inte alltid vacker och kan jag få prova att göra något åt det genom min fantasi, så gärna.

När jag jobbar med mina foton används olika penslar och ”material” för att få fram det som jag vill ha i min tavla. Jag köpte ett program från USA för några år sedan som varit till stor nytta men tyvärr har företaget numera gått i konkurs, eller bara lagt ner, och några uppdateringar görs inte längre.  Kommer i alla fall att fortsätta med mina penseldrag så länge programmet och jag har en kompatibel dator till allt detta.  Det tar mycket tid och timmarna rusar iväg när jag sätter mig ner med ett utvalt foto.  Under två år var jag med på en hantverksmarknad och sålde tavlor samt vykort, vilket gjorde att några av mina tavlor (och vykort) bytte ägare och själv kunde jag känna mig ganska nöjd över all den positiva respons jag fick. Därefter har allt legat i träda förutom att jag mellan varven, i mån av tid (och lust) tagit fram en ny bild som hamnat i arkivet … långt ner.  Något finns här på bloggen, men mer är det inte.

Photoshop är ett annat program som har arbetats en hel del i, både det ”stora” och elements men där skulle jag verkligen vilja fortsätta att förkovra mig och lära mig några procent till. Det ”riktiga” Photoshop har en oändlighet av möjligheter och genom den årliga uppdateringen och utvecklingen av programmet så har det hänt en del sedan jag 1998 gick en kortare kvällskurs.

Fick tips om en distanskurs i programmet under fotokursen i somras och har nu tittat närmare på det och lämnat in en ansökan. Förhoppningsvis har jag det framför mig under en tid. Det ska ju inte hindra mig från att nu börja jobba mer och fritidsintressena har vi alla, förhoppningsvis. I stället för att slänga sig ner framför TV:n och slötitta på något program som bara gör att adrenalinet stiger och jag blir ”arg” över det som sägs och visas. Istället kan jag kanske istället ägna mer tid åt det kreativa. Ser därför fram mot hösten med kameran och kanske en och annan tavla kan komma ur de motiven.

Innan dess kan jag berätta att jag på morgonen tagit löprunda nummer två runt ön.  Som sagt, så blir det lite spring, lite promenad och så fortätter det men det tar sig sa, … min hjärna på morgonen. Visst har vi vandrat en hel del i sommar, men för mig är svett och lite ont detsamma som motion – jag vill känna.

Mer tankar och reflektioner i temat FOTO dagbok där jag skriver text och publicerar bilder kring fotandet och all frihet som det ger mig.

Vill du även läsa andras funderingar och se bilder går du vidare till temat FOTO dagboken och följer länkarna.

I morse var uppvaknandet inte alls bra, som det normalt är. Det var hemskt att höra den skarpa och höga ljudsignalen från telefonen ganska tidigt på morgonen och få de där obehagliga aningarna om att nu skulle den här dagen ge mig ett besked som jag hade hoppats att slippa. Nu blev det inte så utan mamma ringde för att berätta att min moster Sara avlidit under natten, bara 66 år ung. Livet är inte rättvist och jag tycker nog att vi har drabbats alldeles för ofta och hårt i vår familj av att människor dör alldeles för tidigt. Tycker att det borde räckt redan för länge sedan, men det verkar inte vara så.

Fast, jag tycker överhuvudtaget inte att människor ska dö, oavsett i vilken ålder de är. Så länge vi har livsglädjen och viljan att leva borde vi få finnas kvar här på jorden och uppleva. Uppleva allt som händer både inom och utanför oss, att få de där sinnesupplevelserna som fredagsfotot efterfrågar idag. En utopi, men en gång kanske om inte vi alla försvinner långt före.

För någon vecka sedan besöktes kyrkogården i Karungi, där sambon har sina föräldrar begravda. Vi gick runt på den lilla kyrkogården och av naturliga skäl så känner sambon till ett stort antal av de människor som finns begravda där, eller deras ättlingar. I en mindre kommun så känner alla alla eller åtminstone vet vem de är, bara gräv lite så kanske det också finns ett släktskap någonstans. En stilla promenad gav många sinnesupplevelser av ro och egna lite djupare tankar samtidigt som många minnen av personer kommer upp. Där hittade jag också det fina motivet till dagens fototema.

Kategori | Fredagsfoto – Sinnesupplevelse | hos Bildgatan

Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna får du sinnesupplevelser av skilda slag.

En aning sorgset inlägg och sådana här dagar kommer självklart stunder av mycket tankar samtidigt som jag måste fortsätta framåt. Mitt inlägg om surströmmingen, det årliga, blir det inget av men vi ska åtminstone äta den på två ikväll, sonen har åkt hem och vi är helt allena denna helg.

Var rädd om dig och vårda det du har -både dig själv och alla människor i din närhet.

Sedan tänker jag på att vi ofta lägger likhetstecken mellan olika religioner och terrorism, men det är absolut inte rätt. Vi matas av det i media och där har vi mycket att jobba med. Ingen religion förespråkar våld och även om vissa grupper påstår sig företräda en viss religion så är det helt felaktigt. Jag är själv med i svenska kyrkan, men kan aldrig skylla på min religion när jag utför handlingar som är orätt och galet. Det finns ingenstans i varken Bibeln eller någon annan skrift där jag kan hitta att terrorism och våld skulle vara något som rekommenderas. Däremot hittar jag motsatsen och om vi läser de tio budorden står det klart och tydligt ”Du skall icke dräpa”.

De tio budorden, både i min kristna lära och ett flertal andra så är det just ordet gemenskap genom kärlek som det talas om och vill att vi ska förenas i. Visst kan mycket av det kännas gammalt och förlegat, men om vi förändrar det till vårt språk idag så  … Den gamla skriften har en del rätt för att skapa den där gemenskapen som behövs för att vi ska slippa fler händelser som i Norge.

Kategori | Fredagsfoto – Gemenskap | hos Bildgatan

Om du fortsätter till fredagsfoto får du mer gemenskap med olika tolkningar  i länkarna.

Vi besökte kyrkogården vid Karungi kyrka igår och där fick jag se denna fina skulptur med plats för en stunds ro i gemenskap.  En liten lund med bänkar att sätta sig ner för återtankar, med de tio budorden inristade i boken.

Resten av dygnet kommer min gemenskap att bestå av tvåsamheten (inte helt fel) eftersom sambo fått ryggskott och några större aktiviteter tillsammans med andra är inte att tänka på. Får se hur det ser ut i morgon när Sikfesten går av stapeln och jag hade en tanke om att få besöka den det här året, kanske en liten stund under dagen i alla fall.

Kolla in storleken om du jämför med kotten som syns lite i bilden.

Sedan har det varit en del vatten och mycket båtar. Kanske inte så konstigt när vi i princip sedan mitten på maj bott ute på ön och bara varit till Luleå vid ett fåtal tillfällen och oftast bara en snabbis. Kollat posten, vattnat blommor, varit lite (mycket lite) social med mina nära. Jag trivs här och en sak är helt säker, att utan mobil uppkoppling hade jag aldrig varit här så länge än hur mycket jag njuter. Livet har förändrats sedan datorn och Internet kom in i mitt liv, för mig på många positiva sätt. Jag kan sköta ett arbete var jag än befinner mig (nästan), hålla kontakt med mina nära och även vara nyfiken och se vad de sysslar med under dygnets alla timmar. Jag kan även ringa och prata med dem, helt gratis speciellt när jag inte använder strömmen. Hemma i den vanliga telefonen kan jag inte se den jag pratar med men det kan jag göra via Skypen, kliar h*n sig i näsan så ser jag det, det gäller att vara fit for fight innan man svarar.

”Lite” vatten och båtarna som hela tiden kommer in till ”våra” hamnar.

Idag är det ännu en sådan där dag med helt klarblå himmel och den där extra stora solen som befunnit sig över mig hela sommaren, i alla fall från midsommar. Det spelar ingen roll vad meteorologerna säger eller vad Googles ”just nu” visar, här är det hett. Ute på öarna tränger sig sällan regnet in och även om det regnar eller bara är lite molnigt i Haparanda så vet inte jag något om det och har inga problem med det heller.  Har hittat en lite skuggig plats på altan där jag kan se vad som finns på datorskärmen och även skriva ner några små korta tankar innan svetten börjar rinna alltför mycket och solen även hittar hit. Det märks att vi går mot mörkare tider, solen ligger betydligt lägre på himlen och där jag tidigare kunde hitta skugga … borta.  Vi har en ganska stor altan i vinkel där hälften av ytan ligger under tak men det är nu svårt att ”gömma” sig även där.

Vi funderade på en utlandsresa i sommar men det känns skönt att vi avvaktade och kanske istället kan åka någonstans när temperaturen visar liknande temperatur som den gjort i sommar men med skillnaden att det ligger under nollan och skriftligt fått ett minustecken framför sig.

Nu säger jag bara, fortsätt njut och ta till vara på varenda sekund av den här helt underbara sommaren. Varför sova när vi kan göra det så många övriga månader av året?

Ps. Eftersom allt är fotat under gårdagen ger det inte en helt rättvis bild, men ungefär så har det sett ut. Lite variationer men alltid har de här funnits med som en del när kameran fokuserat.

Nu återstår bara en fundering, vilken tidning? Förhoppningsvis min morgontidning, men det kan ju lika gärna vara någon för mig helt okänd blaska, eller något annat media. Känner någon igen mannen så hojta, sedan blir det upp till mig att hålla koll -jag vill läsa.

Tänk vilken skillnad det är att jobba på media idag, digital kamera och inte ens penna och papper är nödvändigt vid en intervju. I princip behövs bara en fotograf på plats och sedan kan en skribent ta över det inspelade och renskriva till det språk som tidningen kräver eller kanske tvärtom, journalisten fotar och fotografen redigerar, om det behövs.

För en kort stund kom en reflektion om att han försökte fundera och peka ut var fisken fanns, på ett av mina foton, och sedan kom på andra tankar att det nog är lite svårt att håva precis där han pekade, killen kanske inte kan gå på vatten.

När jag igår fick höra vad som hänt så kom tankarna direkt till liknande händelser som inträffat under de senaste åren runt om i världen. Den ”enda” frågan var egentligen: – Vilken organisation?

Lite egoistiskt kom också känslan av lättnad över att min yngste flyttat tillbaka till Sverige efter några år i Oslo, att veta att han inte var där.  Nästa steg var att ringa och höra om han hört vad som hänt eftersom han har många av sina bästa vänner kvar där. Han kom precis från en tennismatch  och hade ingen aning, men skulle genast ringa upp sina vänner. I dagens morgontidning kunde även jag se att hans vänner mådde bra, efter omständigheterna. Lite ironiskt i det hela, att något så tragiskt skulle hända för att jag skulle få se en del av hans tidigare boende.

Under gårdagskvällen var det hemskt att se och lyssna på nyheterna, men jag tror inte att det gick in riktigt. Oslo är en stad som sonen alltid pratat om som glad och uppsluppen, hur människorna helst bara vill ”mysa” och inte göra alltför mycket, i försörjningsväg. En sanning med modifikation, men så upplever många ungdomar det och han sa att Luleå (hans hemstad) är en mycket hårdare stad. Han sa vid några tillfällen ungefär så här: – I Oslo händer aldrig någonting där går man ut för att ha roligt, men går du ut i Luleå så är det alltid något slagsmål eller andra små händelser som gör att Luleå som stad inte är en vänlig stad.

I morse ringde mamma och var mycket förtvivlad och ledsen, jag hörde det innan hon sagt något om anledningen. Nu har det hänt något, tänkte jag utan tanke på den norska tragedin. Det var nyheterna och det hon såg och hörde som gjorde henne så ledsen.  Jag visste inte då att de kommit till slutsatsen att det var en ensam mans galna verk och inte heller hur många som hade dött. Nu tror jag att siffran kommer att stiga och även att många anhöriga kommer att få vänta länge på besked, om de någonsin kommer att få något slutgiltigt svar, även om de ”vet”.

Därför vet jag att mamma, liksom jag, tänker mycket på ovissheten, att inte veta och inte få ett ”avslut” är så enormt viktigt för de nära och kära som nu bara väntar och slits mellan hopp och förtvivlan. För många år sedan var jag med om detta att inte veta och den känslan är så obeskrivligt hemsk att den fortfarande än idag är mycket stark. Det är nog en av anledningarna till att jag själv kan bli mycket orolig när jag inte vet vad som händer, när andra kan tycka att jag är pjoskig och nästan löjlig i mitt ”vetande”.

Efter fyra dagar fick vi veta och allt hopp försvann men vi fick veta och det var (och är) oerhört betydelsefullt för att kunna gå vidare på något sätt. Nu efter många år kan jag ibland känna att allt kanske inte undersöktes som det borde gjorts med tanke på både vad jag själv fick höra genom telefonsamtal och lite annat av människor som kom med underliga förklaringar. Polisen tog inte hennes försvinnande på allvar och det tror jag ofta kan vara problemet, man förutsätter saker och ting och väljer det enklaste många gånger. Idag är det inget att göra något åt, men visst har jag de tankarna ibland och kan känna sorgsenhet över hur hela ”utredningen” gick till. Däremot kan jag aldrig få tillbaka min syster och det kan inte heller de drabbade i Norge någonsin få, men jag ber om att de åtminstone ska få göra ett ”avslut”.

Det här inlägget hade jag tänkt skriva under dagen och sedan såg jag att Shannara hade tankar som tema, med tanke på det som skett, och funderade om jag skulle blanda ihop min egen sorgsna text med ett fototema som ska vara lustfyllt. Bestämde mig för att trots allt göra det och vända lite på vad vi sett och lyssnat på under snart ett dygn.

Mina tankar går till alla barn och ungdomar som inte borde få sluta sitt liv så här och inte heller behöva vara med om sådana här händelser, utan istället få leva ett bekymmersfritt och glatt liv utan rädsla för varken ensamma galningar eller andra större organisationer.

Den här tjejen hade jag förmånen att fota för någon vecka sedan och den glädje och hopp som hon utstrålar önskar jag att alla ungdomar ska få ha utan rädsla för att något hemskt händer mitt i all ungdomlig lycka. Det är mina tankar idag.

Kategori | Lördagsmixen –Tankar

Mer tankar hittar du om du följer länken till -Shannara’s lördagsmix

Jag fotade en hel del underbara bilder på den här tjejen som jag väntat på att få publicera men att det skulle vara i så här tråkiga sammanhang hade jag inte en tanke om, för någon tragik finns inte här så jag hoppas att nästa gång jag publicerar från den här sessionen blir det under trevligare förhållanden, även om jag vill illustrera lite positivism med de här bilderna och en stark önskan.

Ps. Nu är väl inte måltiden en trivialitet men vi (jag) har ofta svårt att bestämma oss över allt det urval som faktiskt finns för att fixa till en riktig festmiddag, utan att göra ett alltför stort hål i hushållskassan.