Är jag beroende…

av fysisk hjälp dygnet runt?  Nej, det är jag inte och förhoppningsvis behöver jag aldrig bli det.

Men …

det finns människor som av olika anledningar behöver det, någon som är deras händer och fötter. Det handlar ju om om vården som de förhoppningsvis kan får på närmsta vårdcentral eller sjukhus.

Bildgatan funderar …

Att vara beroende av andra människor betyder inte att du är dum i huvudet och inte kan tänka själv det innebär faktiskt att det finns vissa saker du inte kan utföra själv av egna fysiska krafter.  Ibland verkar det faktiskt som att ett funktionshinder gör att vi tror att den person som står i närheten, den personliga assistenten eller den närstående har något slag av överförmyndarskap. Tragiskt att många människor har så lite kompetens och att vi inte förstår att vård och hjälp med det vardagliga inte har något med varandra att göra.

Jag har saker jag inte klarar av fysiskt (och även psykiskt) men inte är det någon som inte känner mig som ser ner och vill omyndigförklara mig för det. Däremot är det många som vill bunta ihop mina funktionshindrade vänner i en och samma klump. Jag har till och med hört människor som säger att de tycker att det ska göras ett boende för dem alla, utan tanke på funktionshinder till ett och samma. Jag ryser och blir rädd när jag här sådana åsikter – nästan värre än olika typer av rasism.

En sak som jag är säker spelar in är den svenska avundsjukan . Varför ska en funktionshindrad få hjälp med allt som jag själv tycker är skittråkigt och inte tycker att jag hinner med? Varför ska en funktionshindrad kunna resa och bo utomlands under vissa delar av året när jag inte kan? Det är något som jag kan känna är ett hett ämne och funderar om det kan bero på vissa saker varför de väljer det.  Tror mig ha en känsla varför- återigen den svenska avundsjukan. Kan det också bero på att det inte är helt enkelt att ta sig fram med eventuell rullstol under vinterhalvåret, kanske lite besvärligare med kläder och annat som Sverige erbjuder under vissa delar av året?  Sedan kommer försäkringskassans tjänstemän (experter kallar de sig) och känner så mycket avund och blir elaka för de vill också, men kan inte. Tragiskt men sant, vi älskar att vara avundsjuka i Sverige och ingen ska ju ha det bättre än jag. Men varför tänker vi inte efter – har de det bättre?

Samtidigt är det synd att de funktionshindrade ska drabbas av samma sak som de sjukskrivna gjorde för ett antal år sedan. Nuvarande regeringen gick på de där som skedde i folkmun – ”Alla som är sjukskrivna bluffar” Nu har samma sak skett med ”Alla som är funktionshindrade bluffar” vilket har gjort att vår ”eminenta” regering nu ger FK och alla andra i uppdrag att sätta dit alla människor istället för att se var felet ligger. Hur stor är felprocenten egentligen? Skulle tro (vet) att det blir åt andra hållet för de som inte blir beviljade, den rätt har till det drägliga liv som alla borde ha.

Fortsättning följer …

Ps. Den här bilden ritades av en granne för många år sedan till en nära vän.

Vad är skillnaden mellan socialbidrag och Rut?

Ja- det kan jag berätta – socialbidrag är till de behövande som inte klarar av sitt liv ekonomiskt. Rut är till de som klarar av sitt liv ekonomiskt men absolut inte socialt.

Hjälp …

jag känner mig isolerad och helt ensam. Inte ens ute på min ö har jag någonsin känt mig så ensam och utan kontakt med yttervärlden. Lite ledsen … nej kanske mer känslan av att jag faktiskt inte tar mig någonstans. Varför? Ja, det är ju så här att vår bil dog en dag i förra veckan och inte någon speciellt värdig död samtidigt som det var tur att det inte hände i dimman och regnet när vi några dagar tidigare åkte från ön. Hade inte varit kul, nu var det ju inte kul den här gången heller, men mer omtänksamt av bilen än om … Ingen av oss två ju intresserad av en penisförlängare, men visst är det bra om det som ska rulla rullar.

Det började med att sambo skulle åka iväg i ett privat ärende (han har ju firmabilen i jobbet) och kom tillbaka en aning irriterad (på mig) och talade om att man ska tanka bilen när det är slut bensin. Hmm, ska man (och vilken man ska göra det?). Nåja, han tog firmabilen för att åka iväg och hämta bensin, läser någon från Skatteverket detta så lovar jag att han har tankat privat och allt är korrekt bokfört. Men … efter ett tag så kom han tillbaka igen och helt plötsligt så var det inte den där man som gjort något misstag utan vår kära gamla älskade bil hade fått nog, nog av att rulla på länets bilvägar – både de större och de riktigt små krokiga som han gillar (kallar Volvon självklart för en han när han gett upp och inte klarar mer).

Därför är jag nu helt ensam och isolerad mitt inne i en stad som faktiskt har några invånare inne i stadskärnan, tror att mitt boende tillhör den delen av kommunen.

Men varför är jag isolerad i en stad som faktiskt har allmänna kommunikationer? Ja, därför att jag faktiskt inte vet hur man åker buss. Kolla tidtabellen går bra, jag har ju Internet. Ställa sig vid busshållplatsen, går också bra -har visst en bara några meter från mitt hus. Men sedan kommer problemen – hur betalar jag? Kort? Måste jag ha kontanter? Där kommer problemet, jag har aldrig några kontanter och tar de inte mitt kort så måste jag gå in till staden och då är jag ju redan där. Nu hade jag tänkt åka lite längre i helgen. Har en mycket god vän som ligger ”isolerad” på Sunderby sjukhus och henne hade jag verkligen velat besöka i helgen att jag sedan har en mor som bor en bit utanför stan gör ju att fötterna inte är det bästa kommunikationsmedlet, eller kansk egentligen och jag har faktiskt promenarat den där dryga milen dit vid ett tidigare tillfälle. Observera att jag skrev en gång och det var inte igår utan 10 januari 2006. Bra med kamera och det var väl en av anledningarna att jag tog den där promenaden när sambo var på ett annat uppdrag. Det är han också just nu och den här gången blir det mer långsökt att han ska hämta mig. Han är just nu i Linköping och jobbar vilket gör att sträckan inte känns riktigt relevant till mina egna sociala behov.

Ensam? Jag som älskar att umgås med mig själv och bara vara den där som sitter och filosoferar med mitt eget ego, det är sant det där att när jag pratar med mig själv så får jag alltid så bra svar (ibland i alla fall) och behöver aldrig fundera om jag har fel, för det har jag ju aldrig. Som sambons kompis brukar säga; – Hör du inte hur galet det låter att jag skulle kunna ha fel.

Jag tror att min ensamhet är själslig och att jag vet att jag inte kan ta mig någonstans utan att nyttja för mig helt okända transportmedel.  Egentligen mår jag väl ganska bra förutom att jag hela tiden kommer på saker som jag skulle vilja göra de närmsta dagarna, en bit utanför centrum. Snacka om psykiska och vilka måsten jag helt plötsligt har fått.

Nu ska jag verkligen ta och testa det där med buss, har ju sett hos andra bloggare att det kan hända mycket och ge en held del utrymme för nya inlägg bara genom att vänta och sitta på bussen. Hoppas …

Sedan var jag på lunch med en vän i går som kanske också får lust till lite social samvaro under helgen, tidigt på morgonen, vilket gör att jag kanske inte behöver fundera utan helt enkelt tar en promenad in till stan och får mitt behov av social närvaro tillfredsställd.  Varje dag den här veckan har jag ju promenerat den här sträckan när jag gått till (eller hem) mitt nya uppdrag några timmar varje månad en tid framöver.

Lite konstigt det här med ensamhet för när jag tittar ut genom mitt kontorsfönster så finns det ju ganska många utanför och alla är bebodda av människor i olika åldrar, inte är jag väl ensam? Och visst tycker jag att det är ganska skönt, egentligen, med att bara umgås med mig själv för en stund – eller?

Fotat genom mitt kontorsfönster för en minut sedan kan jag se att det finns levande varelser innanför de där belysta fönstren, eller?

Kategori | 4U2 fotoutmaning | fönster | hos Bildgatan
Mer fönstertittande hittar du i länkarna hos 4U2 fotoutmaning.

Tänk att ett långt inlägg också kan ge en bra tanke kring ett fototema också. =)  Nu tänker jag också att det är viktigt att ha ett fönster mot yttervärlden och inte glömma bort alla undbara människor som jag faktiskt inte alltid känner IRL utan har lärt ”känna” genom att skaffa och utveckla min blogg – jag älskar er verkligen och skulle tycka att det var tråkigt om ni bara ”försvann”.

Tankar som kommer …

och går, eller oftast rusar och sedan är de som bortblåsta. Jag vet inte hur du läser en tidning, men själv så läser jag samtidigt som min hjärna tänker på konsekvenser och fortsättningen av allt och sedan är det i full gång. Det där ska jag skriva om, är en ganska vanlig tanke hos mig. Vad händer? Oftast fortsätter jag att läsa tidningen för att sedan lägga undan den på kontoret, eftersom jag ska skriva ner mina egna åsikter kring det jag nyss läst. Numera blir det aldrig så och jag vet inte hur mycket som har lagrat någonstans där bak men aldrig kommer ut genom några enkla knapptryckningar på tangentbordet.  På något sätt blir det varken hackat eller malet, kommer inte ens till upptining.

Därför ska jag försöka skriva av mig lite varje dag, vilket gör att mina bilder i fortsättningen kanske inte kommer att vara kompatibla med den text som jag lagt runt den. Det blir lite tvångsmässig hantering av text och bild med risk för att någon av dem kommer att krackelera och få lida ordentligt. Men … det är nog så det alltid varit hos mig. Har jag inte känt att jag haft en lämplig bild till temat har jag fått hitta på en text och vips så finns det massor med foton som är möjliga.

Nu tänker jag inte bara vara arg och irriterad, inte ens superlyrisk åt något jag läst, sett eller hört men vill återigen ha in mer text, vilket gör att min blogg känns som den värsta berg- och dalbanan. En dag – nu börjar jag blogga -skriver lite försiktigt några meningar och en bild. Det var starten sedan kom … allt. Jag vill försöka tänka, tillbaka och omstart – för mycket galopp? Sedan inte titta tillbaka på all oordning som finns här – nu löper jag (i alla fall småjoggar) och fortsätter med … den stora oordningen och blandningen som aldrig och mest troligt aldrig kommer att få en röd tråd.

Så där har jag nu hoppat fram och tillbaka och inte kunnat bestämma mig hur jag vill ha det, är ju ”lite” estet -det ska alltså se bra ut och måste ha en helhetssyn i allt jag gör. Nu blev det inte så och lite platt fall känner jag att allt har blivit här, varken det ena eller det andra utan bara … Inte bra för mig och en sådan enkel och absolut inte livsviktig detalj kan verkligen få igång tankeverksamheten om vad jag borde göra, eller inte skulle gjort. Månntro om jag är någon bokstavskombination av något slag? Säkert skulle någon forskare (eller psykolog) kunna hitta några bokstäver även till mig.

Min bloggs namn förpliktar med att det ska finnas bilder och mycket bilder eftersom jag har en gata och ingen liten stig. Bildstigen hade låtit betydligt bättre och känts mycket friare. Men nu heter den Bildgatan och jag tänker absolut inte börja på någon ny och inte heller ha två olika, har ju provat men där var det kört redan efter den första utandningen..

Nu ska jag alltså hitta en bild till den här texten – lättare skrivet än gjort. Eller? Det var super enkelt. Se nu här vad tant Margareta tar fram …

Kategori | Fredagsfoto –ljuspunkt | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du många små ljuspunkter i livet, bokstavligt eller själsligt -de som lyser upp mörkret just nu.

Jag fick till och med en dubbel och om någon ser det jag ser i bilden så är den helt kompatibel med min text och att det är en av de sista bilderna jag fotat (kameran är också på sparlåga). Att sedan fredagsfoto har ljuspunkt som tema i veckan var ett glatt bonus, även om jag nu har fler än en i min bild. Ettan kan ju gå för något annat – handen som visar fingret, i positiv bemärkelse eller jag fixade det.

Har också på känn att jag inte hunnit ge feedback till de som kommenterat här tidigare under veckan, eller förra veckan – men ska försöka hinna under helgen. Jag har inte glömt bort någon utan jag har bara inte …

Jaha, då var jag här igen …

efter några dagars uppehåll. Varken frivilligt eller ofrivilligt, har bara ”glömt” att jag har något som heter blogg och trots det har mina dagar fyllts av både dator och lite annat smått och gott.

I helgen var vi en snabbis ut till ön och kollade in både läget och lagret, vilket resulterade i att kyl och frys tömdes från diverse delikatesser samt även lite mindre delikata saker. Konstigt att en del produkter har en förmåga att föröka sig till något helt annat än vad det en gång tillverkades till. Visste ni att även en öl kan bli gammal? Visst en färskvara, men så fort.

I går var jag på teater (det var inte igår) och såg ”Evigt ung” av Norrbottensteatern och skulle jag nu vara recensent skulle det bli tio av tio bildgator här i min lilla blogg. Skrattet och musiken flödade samtidigt som en kuslig mycket aktuell sanning förhoppningsvis öppnar ögonen på många fler än mig. Kan läsa att de har spelat för slutsålda hus i Berlin, Hamburg, Oslo, Köpenhamn, Karlstad och senast på Uppsala Stadsteater.

Lite korta musikprover från föreställningen.

Sedan har jag också bänkat mig framför TVn och tittat på programmet ”Halv åtta hos mig” när det var dags för matlagning från Luleå och finalen ikväll ska jag självklart inte missa. Extra kul var det när en kompis till yngsta sonen medverkade och även om jag missade just det avsnittet igår så har jag ändå kunnat se det tack vare TV4play (du kan se avsnittet via länken) och fått le en hel del åt den mysiga grabben. I kväll blir det visst lite imitationer av samma grabb, förhandsviskat till mig. =)

Fick också höra att den andra manliga medverkande var en jaktkamrat till pojkarnas far och kvinnan som deltar i kväll visade sig vara samma kvinna som inför morgondagen har skapat ett uppdrag till alla oss som gillar att fotografera, och alla andra hugade. I morgon är det ju 111111 och även då kommer klockan att slå 11:11. Uppdraget är alltså att ta ett foto 111111 klockan 11:11. Enda kruxet för mig – måste komma ihåg, måste komma ihåg, måste … Kanske bäst att jag går ut på en promenad, är jag hemma är risken att jag -glömmer, glömmer, glö ….

Du som finns på Facebook och är intresserad av att vara med – besök den här sidan ”One moment” och välj att delta (och gilla).

Ps. Är Luleå en riktig småstad eller är det bara litet?

Förresten – Idag blev vi med en bil mindre – nu blir det inga snabba lata svängar med bil till stan eller överhuvudtaget någonstans – den är död, helt död. Om jag inte fortsätter att åka bakom, sk. snålskjuts med bogserlina.

Att sitta fast …

har många betydelser och en del av dem är inte helt positiva. Det jag illustrerar med min bild kan säkert ge en både positiv och negativ bild av att sitta fast i något.

Kategori | Fredagsfoto –sitta/sitter fast | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du betydligt fler som sitter fast av någon anledning.

I den här bilden ser jag vilken kvalité som det går att tillverka saker och hur de håller och bara blir vackrare med åren, de sitter fast genom alla väder. I samma bild ger det också en vink om att sitta fast i gamla tankar och fördomar, som vi alltid inte vill komma ur eller inte kan – tror vi. Jag vill inte bli den människan, som den gamla rostiga spiken, vilken en vacker dag sitter där och inte kan komma loss från tankarna och inte se vad som händer runt mig, hur världen förändras. Det betyder inte att jag vill köpa allt utan att jag måste våga se med kritiska ögon det som sker och reagera, ibland positivt och andra gånger negativt.

Men än hur jag ser det så sitter den här gamla spiken ordentligt fast och tror inte att ens världens starkaste man/kvinna skulle klara av att dra upp den.

I morgon är det fredag …

inser jag samtidigt som jag också inser att den här veckan har hoppat ifrån mig.

Det brukar gå fort mellan fredag och fredag (eller måndag till måndag) spelar liksom inte någon roll vilken av veckodagarna jag väljer så rusar tiden lika snabbt, men de sista dagarna har liksom bara försvunnit -de har gått ihop.

Till och med veckans alla fototeman har sprungit ifrån mig trots att jag varit upp och kollat och skrivit upp dem, men sedan någonstans där mellan tanke till handling så var det en ny dag och jag var inte med. Nu brukar jag inte alltid vara det men jag hade ju idéer.

Nu har jag inte varit helt förslöad under veckan utan jobbat en del och har även varit på ett möte som resulterade i ett nytt uppdrag några timmar per månad -ungefär en veckas jobb varje månad under en period.

Sedan har jag också gjort något som har gjort mig till en spegeltittare. Varje gång jag går förbi min stora spegel tittar jag och funderar vad det är för en person som trängt sig in i min övre del av kroppen – huvudskålen. det är inte jag som går förbi spegeln. Jag har alltså tagit bort mitt hår, minst tjugo centimeter föll  till golvet hos frisören och det känns konstigt. Trollet är borta och numera ser jag någonting annat, vill inte ta det ordet i munnen (och inte heller med hjälp tangenterna) men hon där i spegeln påminner om … Jag vänjer mig och mitt hår växer ju värre än maskrosorna på våren. Men gud så skönt det är.

För övrigt så händer det inte så mycket den här veckan förutom att min svåger fyller jämna år, men något firande blir det inte för tillfället (inte för oss) eftersom han och hans sambo dragit söderut mot Linköping och firar där. Men något lite kul kan vi kanske hitta på vid ett senare tillfälle. Nästa helg fyller min äldsta jämna år men han har planerat annat, kanske, och då är inte mamma och pappa med sina respektive inbjudna – tror jag. Vi får ta även det vid ett annat tillfälle. Att ha så mycket att fira och inte få fira … hmm.

Jag har till och med börjat med att bjuda in John Blund före midnatt och det är helt fantastiskt och något jag inte trodde var möjligt i vårt hem. Så därför är det nu snart dags för mig att säga godnatt till världen och möta ytterligare en ny fredag och en av de sista det här året. Ja, det är faktiskt inte många veckor kvar till vi skriver 2012 – kan ni förstå det?

Ps. Om någon är less på mina harbilder så kan jag meddela att det bara finns några hundra kvar som inte publicerats ännu. =) Det kan bli fler för vi ska snart ut till ön och hälsar h*n på så lovar (hotar) jag att kameran är beredd.

Fortsätter lite slött …

med att skriva några rader. I morgon är jag återigen resande på räls och i luften mot norr, efter drygt två veckor nere i Linköping.

En sak har jag konstaterat att min lilla resväska som jag vägrat att byta ut mot någon större, har tyckt att jag varit så bra på att planera och att inte packa ner för mycket. Den här gången tog sambo däremot den riktigt stora väskan trots att jag protesterade från början men insåg redan vid den packningen att det inte skulle fungera utan.

Ikväll har vi alltså packat för hemresa och det borde varit ganska ”tomt” i den stora efter att vi tömt allt det goda vi hade med oss – trodde ni på det?

Nu var det inte riktigt så och vi har packat och vi har packat och sedan har vi sugit och vi har sugit … med dammsugare efter att vi insett att det blev nödvändigt att låna en ”packpåse”, vet inte vad de heter. Och nu har vi lyckats att stänga väskorna, har inte vägt dem.

Något nytt för mig blir i alla fall att jag kommer att ha dubbla väskor för min kamera – kameraväskan passar perfekt i kylväskan som jag hade med mig ner. =)

En sak är säker … och det är att jag tänker åka och köpa en ny stor resväska när jag kommer hem, så att vi har två stora.

Ps. Om någon ser skor, klädesplagg eller någonting annat som ser ut att vara malplacerat någonstan – kan vara någon av våra väskor som sprängts i luften.

Färgsättning …

är något som naturen är en mästare av, skulle kanske säga den bästa. Tror inte heller att jag är ensam om den tanken och speciellt inte idag när temat hos fredagsfoto handlar om färger och hur vi ser på dem. Snart är det andra färger som gäller och tänkte att det är bara att fortsätta och passa på så länge jag kan använda mig av nytagna foton i varma höstfärger. Snart blir det betydligt mer kyliga och kalla färger som gäller (på alla plan), om jag inte plockar fram ur arkivet vilket jag ändå brukar göra.

Kategori | Fredagsfoto – färger | hos Bildgatan
Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna hittar du betydligt fler färger och skulle tro att de flesta färgsättningar finns representerade.

Det här med färg är intressant och hur vi människor väljer våra egna färger genom kläder, inredning … ja allt som finns runt oss och vi själva kan påverka.

Jag har själv deltagit i två färganalyser för många år sedan och har konstaterat att det är inte helt enkelt. Första gången var jag en sommar och nästa gång en vinter. Två motpoler kan tyckas och … blir inte förvånad när det gäller mig, inte mycket som stämmer här inte med hur normen helst ska vara och se ut.  En sak som jag i alla fall med 100% säkerhet kan säga är att jag är en kall människa och ska hålla mig till den skalan. Inte så kul att få veta att man är kall, jag som själv anser mig varm med en viss kylighet beroende på tillfälle och situation.

Nu hörde jag att i de moderna färganalyserna så är årstidsorden helt borta, nu har vi helt andra trender och det känns ganska naturligt att det måste bytas ord för att hänga med. Hur skulle det vara om alla ”färgsättare” år ut och år in använde samma ord? De skulle snabbt vara utslängda i kylan, för vem vill köpa något som mamma och kanske mormor varit med på i sin ungdom? Nej, då är det bättre att vi byter lite ord och så blir det något nytt och åter igen trendigt.
Men … färgskalorna är väl detsamma eller är det också så att färgerna jag passade i för ett år sedan inte är de färger jag ska ha idag?  Hmmm …

Det tål att tänkas över, för maten jag trodde var nyttig igår är ju inte nyttig idag utan den är kanske istället nyttig imorgon. Inte undra på att många människor hoppar upp och ner i vikt som den där jojon ska göra om man klarar av att hantera den. För de personerna kanske råkas läsa gårdagens tidning.

Vad blir då min egen tanke kring det här med egna färger? Jag tror att vi är många som har kläder i garderoben (inte bara skelett) vilka aldrig mer än hängts in, och i bästa fall provats i butik. Varför? Jo, vi tyckte att plagget var så snyggt att vi inte såg hur fel färgen var på oss och sedan har den blivit hängande där, för något var det som gjorde att vi aldrig mer tog ur den ur garderoben. Själv tror jag att vi innerst inne känner och vet vad som egentligen passar oss, även om vi så gärna vill … ha den där svarta. Nu är vi ”vintermänniskor” de enda som har svart på färgskalan, så var det då på min tid. =) Skulle tro att det är många som avundas mig, eftersom svart verkar vara den färg som de flesta har svårt att vara utan.

Varför är det så när vi sedan skriver att vi älskar färg? Är det alla som inte läst tidningen rätt dag och därför vill ha svart för att känna sig lite så där … ja, någon kanske förstår.

Själv älskar jag färg, i princip alla färger och jag har … mycket svart i garderoben.

Jag får inte nämna …

ett ord som börjar på f och slutar på t, för en av mina bloggvänner, om hon ska behålla bekantskapen med mig -ska inte berätta vem som yttrade orden i det här inlägget och inte heller vilket ord det gällde =)  - ”Jag behövde inte vänta länge …”. Jag vill verkligen ha kvar den bekantskapen och därför avstår jag för tillfället. Vad är väl ett ord mot en konstig bekantskap – ingenting.

Däremot misstänker jag att hon blir överlycklig om jag nämner ordet någon gång i januari när temperaturen är mycket mycket lägre än vad den varit i natt och det där vita inte längre lyser med sin frånvaro utan tindrar med hela sin glans var du än tittar. Då känns det där ordet ganska skönt och lindrigt. Därför skriver jag bara så här, i natt har vi haft vår första.

När jag åkte från stugan tidigare i veckan så blommade det för fullt i en av mina sommarkrukor och massor med knoppar. Kändes som att de vaknat till liv en aning för sent och inte skulle få uppleva solens strålar (inte de sommarljuva). Har en känsla av att jag har rätt efter den här natten.

Som tur var har jag fotat ”några” bilder av de vackra och färggranna blommorna och kan fortsätta att njuta av dem oavsett vad vädret säger där ute och även genom min egen kreativitet som här.

I morgon åker jag ner till Östergötland och Linköping för att jobba i någon vecka och hade kanske hoppats på att få se mer av blomster och annat växande i den sydligare delen av landet. Men … även de drabbades av det där ordet i natt. Blir dagarna varma kanske växterna återhämtar sig och jag får tillfälle att fota mer av växtligheten. Vi syns och hörs igen från en annan del av landet. Nu ska packningen påbörjas, men  … datorn får vänta in i det sista.

Fortsätter lite på samma tema …

som jag skrev om i augusti under fotodagboken och det här med bildredigering och utveckling av bilderna.

Nu när vi är inne i den digitala världen och framkallning inte längre är aktuellt på samma sätt som tidigare har vi möjlighet att fota allt och inget, utan att överhuvudtaget tänka på kostnader och vad det är vi fotar. För en hel del av oss blir det mycket foton vid varje tillfälle och den där tiden när 24 eller 36 bilder fanns till förfogande är sedan länge förbi. Däremot blir alltför många foton undangömda och bortglömda i arkiven eftersom vi inte har dem på papper. Varför då inte göra något roligt av dem och försöka att utveckla oss på andra sätt.

Idag när jag jobbade med min nya header så funderade jag lite över hur många olika jag haft genom åren. Tittade lite i mappen för sidhuvuden och fann att några fanns sparade . Vid alla mina datorkrascher och nyinköp av datorer har en hel del också gått till spillo och vissa har jag bara glömt bort att lagra.

Jag har verkligen inte följt någon av de regler som gäller för igenkänning och allt annat inom marknadsföring utan har gladeligen bytt både färg och sidhuvud på min blogg. Nu är inte marknadsföring något som prioriteras här, mer en utveckling och eget välbefinnande. Att testa mig fram och se vad jag kan åstadkomma med mina foton. Att jobba med olika bilder och texter i lager och sedan lägga samman till något som ska representera mig (Margareta) och bloggen (BIldgatan) är superkul, men jag blir fort sugen på något nytt och därför ser det ut som det gör här, men … ombytlighet förnöjer -åtminstone när det gäller min kreativa sida.

Nu när jag har förmånen att ha ett arbete där jag arbetar hemifrån och kan lägga mina arbetstider betydligt friare än vad jag någonsin har haft tidigare vilket också gör att jag inte behöver ta med mig jobbet hem. =)

Idag ska jag fixa några små detaljer till en kund som snart åker till sin bostadsort under vinterhalvåret och kommer att känna betydligt högre temperatur än vad jag och alla andra i kalla norden kommer att ha om några veckor. Men först … en löprunda runt ön eller så kanske bara en promenad med kameran – den behöver också få komma ut lite efter att ha fått vara hemma ensam medan jag var i Linköping.

Mer tankar och reflektioner i temat FOTO dagbok där jag skriver text och publicerar bilder kring fotandet och all frihet som det ger mig.

Vill du även läsa andras funderingar och se bilder går du vidare till temat FOTO dagboken och följer länkarna.