har svårt att fokusera. Hela tiden kommer de tillbaka till det som hände i Norge i går och alla nya rapporteringar från Oslo och Utøya. De flesta av oss lever i en ganska bekymmersfri värld med våra egna i-landsproblem – Vad ska vi äta till middag, varför skiner inte solen …  Så fortgår många av våra tankar under en helt vanlig dag utan att vi reflekterar över att vi faktiskt funderar över sådana triviliateter hela tiden. Även när jag ligger i solstolen och viftar på tårna med en god bok och mår så där bra som jag verkligen kan göra, en helt perfekt dag så finns det alltid (nästan) en fundering över något som inte är svårt men ändå ger mig lite huvudbry, även om det förhoppningsvis inte tar så stor del av min hjärnkapacitet.

När jag igår fick höra vad som hänt så kom tankarna direkt till liknande händelser som inträffat under de senaste åren runt om i världen. Den ”enda” frågan var egentligen: – Vilken organisation?

Lite egoistiskt kom också känslan av lättnad över att min yngste flyttat tillbaka till Sverige efter några år i Oslo, att veta att han inte var där.  Nästa steg var att ringa och höra om han hört vad som hänt eftersom han har många av sina bästa vänner kvar där. Han kom precis från en tennismatch  och hade ingen aning, men skulle genast ringa upp sina vänner. I dagens morgontidning kunde även jag se att hans vänner mådde bra, efter omständigheterna. Lite ironiskt i det hela, att något så tragiskt skulle hända för att jag skulle få se en del av hans tidigare boende.

Under gårdagskvällen var det hemskt att se och lyssna på nyheterna, men jag tror inte att det gick in riktigt. Oslo är en stad som sonen alltid pratat om som glad och uppsluppen, hur människorna helst bara vill ”mysa” och inte göra alltför mycket, i försörjningsväg. En sanning med modifikation, men så upplever många ungdomar det och han sa att Luleå (hans hemstad) är en mycket hårdare stad. Han sa vid några tillfällen ungefär så här: – I Oslo händer aldrig någonting där går man ut för att ha roligt, men går du ut i Luleå så är det alltid något slagsmål eller andra små händelser som gör att Luleå som stad inte är en vänlig stad.

I morse ringde mamma och var mycket förtvivlad och ledsen, jag hörde det innan hon sagt något om anledningen. Nu har det hänt något, tänkte jag utan tanke på den norska tragedin. Det var nyheterna och det hon såg och hörde som gjorde henne så ledsen.  Jag visste inte då att de kommit till slutsatsen att det var en ensam mans galna verk och inte heller hur många som hade dött. Nu tror jag att siffran kommer att stiga och även att många anhöriga kommer att få vänta länge på besked, om de någonsin kommer att få något slutgiltigt svar, även om de ”vet”.

Därför vet jag att mamma, liksom jag, tänker mycket på ovissheten, att inte veta och inte få ett ”avslut” är så enormt viktigt för de nära och kära som nu bara väntar och slits mellan hopp och förtvivlan. För många år sedan var jag med om detta att inte veta och den känslan är så obeskrivligt hemsk att den fortfarande än idag är mycket stark. Det är nog en av anledningarna till att jag själv kan bli mycket orolig när jag inte vet vad som händer, när andra kan tycka att jag är pjoskig och nästan löjlig i mitt ”vetande”.

Efter fyra dagar fick vi veta och allt hopp försvann men vi fick veta och det var (och är) oerhört betydelsefullt för att kunna gå vidare på något sätt. Nu efter många år kan jag ibland känna att allt kanske inte undersöktes som det borde gjorts med tanke på både vad jag själv fick höra genom telefonsamtal och lite annat av människor som kom med underliga förklaringar. Polisen tog inte hennes försvinnande på allvar och det tror jag ofta kan vara problemet, man förutsätter saker och ting och väljer det enklaste många gånger. Idag är det inget att göra något åt, men visst har jag de tankarna ibland och kan känna sorgsenhet över hur hela ”utredningen” gick till. Däremot kan jag aldrig få tillbaka min syster och det kan inte heller de drabbade i Norge någonsin få, men jag ber om att de åtminstone ska få göra ett ”avslut”.

Det här inlägget hade jag tänkt skriva under dagen och sedan såg jag att Shannara hade tankar som tema, med tanke på det som skett, och funderade om jag skulle blanda ihop min egen sorgsna text med ett fototema som ska vara lustfyllt. Bestämde mig för att trots allt göra det och vända lite på vad vi sett och lyssnat på under snart ett dygn.

Mina tankar går till alla barn och ungdomar som inte borde få sluta sitt liv så här och inte heller behöva vara med om sådana här händelser, utan istället få leva ett bekymmersfritt och glatt liv utan rädsla för varken ensamma galningar eller andra större organisationer.

Den här tjejen hade jag förmånen att fota för någon vecka sedan och den glädje och hopp som hon utstrålar önskar jag att alla ungdomar ska få ha utan rädsla för att något hemskt händer mitt i all ungdomlig lycka. Det är mina tankar idag.

Kategori | Lördagsmixen –Tankar

Mer tankar hittar du om du följer länken till -Shannara’s lördagsmix

Jag fotade en hel del underbara bilder på den här tjejen som jag väntat på att få publicera men att det skulle vara i så här tråkiga sammanhang hade jag inte en tanke om, för någon tragik finns inte här så jag hoppas att nästa gång jag publicerar från den här sessionen blir det under trevligare förhållanden, även om jag vill illustrera lite positivism med de här bilderna och en stark önskan.

Ps. Nu är väl inte måltiden en trivialitet men vi (jag) har ofta svårt att bestämma oss över allt det urval som faktiskt finns för att fixa till en riktig festmiddag, utan att göra ett alltför stort hål i hushållskassan.