Vart tar ljuset vägen …

när man släcker det? Fundera över det och själv tänker jag blunda lite och drömma om de ljusa sommarängarna en stund, nu när någon har släckt lyset på himlen.

Skogsstjärnan  ute i backarna står, niger och säger att nu är det … ja, just det -vad är det egentligen?

Nu är det längtans bilder som gäller och ingen kung Bore ska få någon ändring på det, trots att han har gjort sig påmind en aning, kyligt och kallt men vi har inte fått någon snö ännu. Jag vägrar också vinterkläder, fryser hellre -ett tag i alla fall.

En solskenshistoria skulle också sitta på sin plats och därför får det bli en liten kortis.

Teckningsläraren har bett eleverna att rita en ring, men lille André har ritat en fyrkant.
– Det där är ingen ring, säger läraren.
– Jo, det är det, en boxningsring.

Den tycker jag är så bra, den är rolig samtidig som den säger så mycket om de som tänker lite bredare och genast inte passar in i det vi förväntar oss. Det kallar jag kreativitet.

Margareta som har varit ganska bildkreativ idag och i morgon ska jag verkligen vara sifferkreativ, hur skapande man nu ska vara med siffror i bokföringen? Nja, kanske bäst att de mindre seriösa får ta hand om den sidan när det gäller bokföring -jag håller mig till lagar och regler, enklast och skönast så.

Har du inte dator …

eller kort och känner att det är något du varken vill lära dig eller klarar av, då är du inte accepterad i samhället. Du finns inte. Sedan kan jag fundera över varför det varit så mycket skriverier och tyckanden om vem som ska vara på våra sedlar i framtiden. Hur intressant är det? De som inte använder sig av ovanstående betraktas idag nästan som brottslingar eller mindre vetande, de är  bara hopplösa fall som inte är helt hundra där uppe och inte har något i vårt högteknologiska samhälle att göra. Sedlar och mynt existerar knappast, eller ska helst inte göra det. De behöver väl inte trycka upp så många nu när vi snart inte kan ta ut eller införskaffa oss dem.

Jag blir så förb*d och funderar vad vi egentligen ska med bankerna till. Service och omtanke är något som inte finns i deras affärsidé, det är helt klart. Igår fick mamma ett brev från sin lokala bank där det stod att från och med den 1a juni kommer inga uttag eller insättningar att få göras på banken, de ska satsa på rådgivning. Rådgivning, det ringer de ju och tjatar på minst en gång om dagen -är det inte en bank så är det något annat finansbolag eller en pensionsförvaltare som är bättre och smartare än den jag nyss pratade med, det kan väl inte bli ännu värre? Jag blir bara anti när det ringer en telefonförsäljare, oavsett vad det gäller.

Min mor bor i en stadsdel med ungefär 6 500 invånare (inklusive grannbyn) 1 mil utanför Luleå (enligt statistik 2009-12-31) och nu tar de bort även den servicen.  Mamma funderar och det kommer hon att göra mycket, vilket gör att det självklart skapar en inre oro och otrygghet för henne. Hon vill inte ha något kort och det tycker jag att hon ska få fortsätta att inte vilja, men … Nu har hon också börjat oroa sig för räkningarna, hur ska de betalas fortsättningsvis, tar de bort hennes möjlighet att skicka iväg dem med posten (lägga i brevlådan som vi alla gjorde en gång för inte allt för länge sedan) på ett för henne det smidigaste sättet? Det är garanterat nästa steg i deras försök att slippa möta sina kunder eller ta hand om deras papper. Strömmen kontra papperskostnaden?

Visst kan jag, den datornördiga dottern, fixa allt det där åt henne varje månad, är varken betungande eller på något annat sätt besvärligt för mig -men det är så himla förnedrande för henne -att inte få sköta det hon egentligen klarar av. Att lära ”gamla hundar att sitta” är inte omöjligt, men så onödigt många gånger.  Att köpa en dator för att betala räkningar en gång per månad? Bredband har hon, för det har bostadsföretaget snyggt smugit in i hyran och alla måste betala. Det är inget hon klagar eller funderar över, var bara min reflektion. Vi ska ju vara solidariska, åtminstone när det gäller tekniken när det gäller människan är det inte speciellt viktigt.

Att mamma (och många fler med henne) ska tvingas in i något som inte borde vara nödvändigt så länge det faktiskt finns ”riktiga” pengar och det finns det onekligen, eftersom debatten över vem som ska pryda dem är är både stark och åsikterna ibland högljudda.  Jag ser också en del annonser där det står – vi tar inte kort, en ibland för hög kostnad för de riktigt små företagarna.

Min mamma är också en betydligt bättre och mer lönsam kund för banken än vad jag någonsin kommer att vara, även om hon inte sköter sina pengar med varken kort eller internetbetalningar. Banken har lånat hennes pengar under många år och hon har alltid skött sina affärer på ett ypperligt sätt. Problemet är kanske att allt hon köpt har hon betalat kontant, oavsett vad det gällt  -aldrig en avbetalning eller ett lån.  Har hon inte haft egna medel så har det fått vara och det har alltid varit hennes livsfilosi och då har ju i och för sig inte bankerna tjänat något på höga låneräntor för att sedan ge som utdelning till diverse kreti och pleti inom bankvärlden. Stackars dem, de fattiga och utarmade som behöver mer, men där tror jag de har både räknat och kalkylerat helt galet.

I slutändan blir det fel och varför har vi det samhälle vi har idag?  Jag är säker på att jag har rätt när det gäller kontanter och brott, det kommer inte att minska genom att vi tvingar ut alla till bankomater och sköta affärerna via nätet. Idag har vi valfriheten att ha små summor på oss. Snart måste vi ha alla våra pengar på oss (för de som har några) och för att få tag i koden till våra kort kommer brotten att bli betydligt grövre.

Det här med service (avsaknaden av den) skulle jag kunna skriva många romaner om, men nöjer mig med det här, för tillfället, och nu har lite av den ilska som finns inom mig fått komma ut här genom teknikens fantastiska under.

Själv skulle jag inte klara mig utan varken kort eller dosa, tycker att det är så bekvämt och bra men … det finns ett stort men. Sådana som jag borde inte vara normgivande i samhället utan vi borde fortfarande ha valfriheten, åtminstone så länge det finns sådana som trycker sedlar och präglar mynt.

Jag behöver hjälp …

här på min blogg snarast. Har ett litet problem som jag inte orkar ta itu med och leta efter själv, vet inte vilket sökord jag ska använda. Jag vill ha en plugin eller widget som det heter här på wordpress, för att hålla mig uppdaterad när någon av av mina länkar har gjort ett nytt inlägg. Idag har jag bara den vanliga länklistan och den säger inte så mycket. Skulle vara mycket enklare att se när någon uppdaterat, jag missar så mycket.

Jag har sett dem hos de som har blogspot och hos de andra publiceringsverktygen. Kom nu inte med förslaget att jag ska byta, för det tänker jag inte göra. Jag vet att den finns men … var? Det finns så många och jag vill också ha en med bra betyg (många stjärnor), inte lite krav jag har men det är ju bra om det funkar på ett smidigt sätt. Även ni som har annat än wordpress får gärna komma med förslag på vad jag ska leta efter – vad heter era plugin?

Margareta som nu sätter sig ner och väntar på svar från alla er som är betydligt klokare och smartare än vad jag någonsin kommer att bli – tack på förhand.

Livet är inte riktigt …

som förr. Numera skriver jag kom ihåg lista för att checka av att jag får med allt. Ni som läst här tidigare kanske kommer ihåg när jag glömde sladden till datorn. En resa i tidiga gryning, 18 mil tur och retur för att kunna använda datorn -en helg! Jag är sällan speciellt uppkopplad  i stugan, men det är det där i fall att och att kunna ladda ner eventuella foton som är viktigt, känslan av att kanske inte kunna, om nöden uppstår.

Vi hade inte riktigt bestämt oss för om vi skulle åka idag eller på fredag, det lutade mer åt fredagen. Så började jag helt plötsligt tänka på bastu och då var det klart – vi åker idag. Bråttom att komma iväg ska vi i alla fall inte ha, men … jag får känslan av att när vi väl börjar vara klara så blir det bastueld i baken på oss och vi drar. Sambo har i alla fall åkt iväg för att fixa bastudrycken (ack så viktig) samtidigt som han skulle kolla på någon ny tvättmaskin, inte till oss utan till en ny hyresgäst. Därför tog jag mig en stund framför datorn medan jag på samma gång funderar över mitt kom ihåg och bra att ha med sig.

Men tänk om … jag glömmer att skriva upp det som jag ska komma ihåg att inte glömma? Det kan ju även hända den bästa, eller?

Vilka i-landsproblem jag har och är säkert inte ensam om dem. Fiskegrejer, kaffepanna (och korven) samt ett glatt humör med mycket kärlek, sedan blir det en glad påkhelg.

Vädret är lovande och enligt prognoserna visar det på en hel stor sol fredag, lördag och söndag. Så här ser den ut enligt -yr.no. Kanske inte större än normalt men utan de där gråa som ibland brukar skymma, en sådan här -  det känns skönt och vi brukar ha tur med påskvädret, har jag för mig eller är det vad jag vill komma ihåg som jag minns? Nåja, i Luleå ser det just nu ut så här  -  och därför så är jag glad att jag drar mot, om inte en annan breddgrad så i alla fall till en plats där solen ska skina. Nu vet jag ju hur det är med väderprognoser och hur mycket jag kan lita på meteorologer, men jag måste få tro och då väljer jag att tro på norrmännen -i det här fallet.  Nu hoppas jag också och tror att alla får ett underbart väder och en glad och härlig påsk.

Önskar jag -Margareta- till er alla från hela mig.

Ps. Apropå yrket meteorolog kontra sierska – är det någon skillnad? Nu packar jag strax ner alla sladdar och laddare och drar till en plats vid den stilla Luleälven.

Det var gung och …

rock’n roll för hela slanten (och lite mer) i gårkväll. Jag är imponerad och glad över att jag köpte biljetterna. Imponerad av hur en människa orkar och kan hålla igång på det sättet som Jerry Wiliams gjorde och gör under en lång turné, som en liten pojke med massor av spring och energi i kroppen -vilket ös. Han fyller trots allt 69 år till veckan och då kan jag jämföra med sambon som också fyller år under samma vecka. Sedan går tankarna vidare till mig själv som är ännu ”några” år yngre och inser att jag har förfallit. Det går ju onekligen, om man bara vill och gör något åt sin sakta men säkra nedgång -allt går inte att skylla på åldern. Han ger en absolut dåligt samvete, men så cool han är.

Fatboy som spelade i början och i slutet var också lysande och mycket ljuseffekter var det under hela showen.

Jag ska inte glömma hans ensemble som gjorde sitt till att jag gillade showen så mycket som jag faktiskt gjorde.

Med så mycket drag som han ger kan jag inte riktigt förstå att det var en ”mindre” pensionärsträff. Medelåldern var inte låg om jag så skriver. Någon under trettio kanske fanns på plats, men de var absolut lätträknade, så lätträknade att jag tror till och med jag hade klarat av att räkna in de fåren. Nu kanske inte den yngre generationen skulle klarat av den intensiteten, de hade inte pallat för tempot.

Det enda som var mindre bra var våra platser, trots att jag betalat för de bästa. Kanske hade man kunnat fundera lite … bl..a hade en sådan liten detalj som ”omlottrader” gjort att vi sett lite bättre. Den här lokalen (Coop arena) är verkligen inte optimal för sådan här typ av underhållning. Högre scen, ett annat alternativ?

Nåja, jag njöt av underhållningen, men kanske att jag tänker mig för innan jag betalar 600 kronor för en biljett som inte garanterar mig det jag vill ha. Jag vet att jag kanske är gammal och gaggig, men det är trots den åldern som var där.

Ps Jag har ju fått veta att han bor i Täby, av en annan Täbybo -gissa vem? Är det kanske så att en del Täbybor formas av varandra och blir så där härliga? Då funderar jag vidare och … tänk om det kunde smitta av sig på alla täbybor -gissa vem? =) Kan det vara kontrasternas kommun?

Vad ska jag skriva …

om idag? Har ingen aning eftersom jag suttit fastlänkad vid datorn hela dagen och inte ens varit ut genom ytterdörren. Jag har knappast tänkt, utan bara varit helt fokuserad på det som jag haft framför ögonen.

Som du ser så har jag än en gång bytt tema här, och det var inte något jag överhuvudtaget funderat över när jag vaknade imorse. Jag har varit ganska nöjd med den jag hade, men …

För att ta det från början:
Jag skulle hjälpa en vän med att exportera hennes blogg på blogger och bara spara ner den. Det gick inte, jag kom överhuvudtaget inte in och är tvungen att erkänna att jag inte ens hittade var jag skulle ta mig in bakom kulisserna. Nu vet jag inte om det var mig det var fel på eller om det hänt något riktigt konstigt, misstänker det senare – det gör åtminstone mig lite mindre idiotförklarad.

Eftersom hon inte skrivit så mycket bestämde jag mig för att kopiera texterna, lägga in dem i word och redigera dem klart för att lägga in dem i en wordpressblogg. Hela proceduren gick snabbt och smärtfritt tills jag upptäckte att temamallen inte blev speciellt snygg som blogg, har bara varit publicerad som företagssida, utan inlägg.

Började leta efter en ny mall med betydligt bättre och framförallt enklare redigeringsmöjligheter. Hittade denna som inte lockade i originalskick men såg att det fanns en hel del potential. Jag laddade ner den och började ändra, gjorde en ny header och ju mer jag lekte med sidan så … Ja, nu har jag själv samma mall men med en helt annan design och färg. Jag fortsatte och laddade även ner den till mitt foto- och bildalbum. Det är ungefär det jag har hunnit idag och trots att jag suttit här hela dagen är jag långt ifrån klar. Nu vet jag inte heller vad min vän tycker om mina ändringar, som är tillfälliga så det blir kanske att göra om snart igen.

Det jag ser är att mina klickbara foton har tappat sin finess, men det får vara just nu -vet inte om det går att hitta någon lösning på det. Å andra sidan kan jag nu leka nästan hur mycket jag vill med färger, header och alla andra tillbehör. Jag blir ju less ganska fort och behöver förnyelse lite då och då -så vem vet hur länge detta håller i sig?

Bildgatan som just nu har öronen inställda på radion i sudden mellan Luleå och Skellefteå, 3-3 efter slutsignalen.

Luleå kokar …

och den här grabben har garanterat ont i magen.

Pratade alldeles nyss med honom, strax före nedsläpp. Självklart satt han på matchen och jag vet hur han mår – och vinner de inte så vet jag inte. Eftersom vi bor ”granne” med Coop arena så kan jag försäkra att det är fullsatt till bristningsgränsen, så här mycket bilar har jag då inte sett de senaste åren runt och kring arenan.

Bildgatan som får nöja sig med att se och lyssna på matchen hemifrån, tror inte att de visar den matchen på TV4 sport, så då blir det att lyssna och istället följa matchen mellan Linköping och Skellefteå, där jag hejar på Linköping.  I förmiddags när vi åkte i väg till vår första utomhusfrukost mötte vi bröderna Abbott som löptränade runt vårt bostadsområde. Nu hör jag att en av dem är avstängd, för något löjligt som inte borde ha gett den avstängningen -enligt hockeyexperterna i min närhet.

Nu skriver jag bara heja, heja, heja Luleå nu tar vi de där stockholmarna. Skräckscenariot vore Skellefteå, Djurgården och AIK i kvarten tillsammans med Färjestad. Tre av de lag som jag verkligen ”hatar” mot ett ensamt favoritlag Färjestad (kaffekokarna).  Får lägga upp min triss i TV-soffan.

Livet återvänder …

sakta men säkert. Så känns det åtminstone varje morgon jag vaknar och det inte är mörkt. Eller är det jag som slår upp de melerade lite sent? Nej, jag tror inte det och i morse lyste solen så starkt redan vid 7-tiden. Vad lätt allting kändes, nu är det bara temperaturen som ska höjas några grader. Tänk att jag aldrig är riktigt nöjd, men det är jag samtidigt som allting går att göra lite bättre och då måste också vädret kunna vara mer perfekt.

Ska jag sträva efter det där perfekta eller istället inse att jag lever här och nu och så här är det?

Tror egentligen att den där strävan efter idealet handlar om något helt annat och då är det enkelt att skylla på något som vi inte kan styra över för tillfället och vädret är bäst, för det kan vi aldrig kontrollera.

Däremot kan jag försöka lotsa mig själv rätt så att jag kan känna mig nöjd över det jag åstadkommer, även om det inte blir exakt som min förväntan var. Därför påbörjas nu återigen ett nytt liv på måndag, måste ha hela helgen på mig att såsa ett tag till. Att inte komma till skott med allt som föresattes för en tid sedan är enormt stressande. Varken vädret eller någonting annat är boven i dramat, utan det beror helt på mig själv och att jag släppt lite av min energi och entusiasm.

Det bli mycket jag, mig, mitt och min här och det är faktiskt så det är. Hela inlägget (hela bloggen?) handlar faktiskt om mina känslor, delar av mitt liv och framförallt mina åsikter även om min omtanke om andra alltid är stor så är det jag som tycker.

Tidigare under veckan fick jag ta del av andras omtanke och kärlek till mig, att jag finns. På samma gång fick jag ordna lite för mina kära och samlas med dem under några timmar med mat, skratt och lite spel. Hade inte jag funnits så hade inte mina barn heller varit en del av den här världen och hade inte jag funnits så hade inte min sambo fått lära känna mina barn och min mor och jag hade inte fått lära känna hans nära. Allt är som ett kretslopp och många gånger är det slumpen som avgör vilka människor vi träffar och lär oss att tycka om. Även om kärleken går över så är jag tacksam för att jag är jag och att mitt liv blev som det blivit. Därför ska jag inte ångra saker som jag gjort, arbeten jag har haft, människor jag lärt känna, allt har gett mig något gott även om det inte alltid har känts så.

Tulpanbuketter har lyst upp mitt hem (nu börjar de vara dags att lägga dem i sitt eget kretslopp), en spaupplevelse har jag förärats samt början till en ny systemkamera och även lite annat smått och gott har glatt mig under veckan . Känner mig nästan som en tonåring när min önskan om presenter börjar handla om pengar, men så är livet som bidragstagare på halvtid. Däremot har jag inte haft några problem med min a-kassa, allt har flutit på som vanligt, pengarna på kontot samma dag som jag normalt har fått lön. Har knappast märkt någon skillnad förutom att bidraget är betydligt mindre än tidigare. Nåja, det går det också och jag lever fortfarande, har mat för dagen, kan betala hyran och så vidare.

Bildgatan som vaknade, slog på datorn och där stod en kommentar som jag blev så glad över. Igår hade Beate varit på besök hos en pappersgrossist och jag som ”älskar” papper (min kärlek spänner sig över mycket) gillade verkligen hennes bild och nu skriver hon:

Skickar upp alla pappersprover vi fick idag till dig under helgen. Inget märkvärdigt men några coola nya sorter, mycket fräcka färger faktiskt och ”konstiga” präglingar. Papyrus senaste verkar det som.

Pappersfrossa, skulle jag kunna kalla det. Tusen tack i förskott och nu blir även posten en spännande längtan till veckan.

Ps. Bilden är några av mina tulpaners kronblad som jag satte ihop.

Från det ena till det andra så har jag en hel del nya foton och bilder i mitt bildalbum – Designa Nu.

Jag höll på att glömma …

Ankis utlottning av hönor, och vad är väl mer passande än att jag vinner en som behöver en likasinnad i min närhet. Tycker mig märka ”små” tendenser till likhet. För de ska visst vara lika virriga och kacklar ganska mycket utan att komma fram till något vettigt.

Anki firar att hon har haft 20 000 besökare på sin blogg det senaste året och därför vill hon glädja oss (någon av oss) med dessa två.

Jag hann och inte beror det på min egen snabbhet och tankegång utan på att någon viskade i mitt öra och frågade om jag inte skulle vara med. Självklart hade jag tänkt det, men jag gjorde inget på en gång och då … ja just det  - hönan.

Jag vann ju tidigare av henne en fin mugg med min egen inskription ”Pigoli” som jag tror att en och och någon annan höjt på ögonbrynen och funderat ett och annat över det namnet. Jag tycker om det och den muggen är välanvänd,, står nästan alltid vid min dator.

Bildgatan som nu bara väntar på min själsfrände och kompis hönan. Stackars sambo -vilket kackel.