Jag har inte fått …

en award, men däremot så delade Znogge den award hon fått vidare till alla norr om hallandsåsen. Misstänker starkt att jag tillhör en av dem, för visst är det norr om jag bor, även om sommaren gav sina tvivel. Däremot är det ingen tvekan i dagsläget, stormen yr (i mina ögon) regnet har öst ner periodvis och både löv och barr flyger ner på tomten.

De där awardarna innebär oftast en motprestation och jag tyckte att den Znogge fått var ganska kul och enkel, inte så mycket hjärnkapacitet behöver gå åt (det beror ju på hur stor den är) . Nu menar inte jag att min är större än någon annans men däremot så varierar det dag från dag och trots att vi hade en liten surströmmingsfest i går här hemma så känner jag att min hjärna varit aktiv under hela dagen.

Här gällde det att fullfölja den påbörjade meningen och det är ju så mina rubriker i princip alltid ser ut så det borde inte vara något problem.

När ingen ser mig… ja, det skulle kanske vara intressant att veta, men mycket går jag inte in på och lämnar därför därhän. Däremot gör jag ofta som Znogge, men vill ju inte skriva samma så då får det bli något annat rumsrent och det är … att jag arbetar en del eftersom jag tycker att det är skönast att sitta ensam hemma när jag ska jobba, och då ser ingen mig. Roligare än så är jag inte.

Jag går aldrig hemifrån utan … min kamera brukar jag säga men faktiskt så har kameran stannat hemma under minst två tillfällen det här året – även lillen, så det blir en halvsanning men ändå nästan sant för det är nog så den här typen av sanningar fungerar.

Om jag vågade skulle jag … satsa mycket mer på min egen kreativitet och visa att jag också kan, inte bara kvinnor i grupp.

Min blogg heter som den gör för … att när jag slog ihop mina två tidigare ”Avsändare Margareta” och ”Bildgatan” bestämde jag mig för det kortaste namnet och utan å, ä eller ö. Bildgatan var något som jag kom på när det funderades över min fotoblogg (tidigare blogg -blev kanske lite invecklat nu här) och skulle namnge den. Bildgatan lät bra helt enkelt, en gata med bara bilder. Nu blev det inte riktigt så och Bildvägen (den mindre varianten) var nog det första jag tänkte men då kom det där a:et med två prickar över i vägen och så fick det då bli kort och gott – Bildgatan. Idag lever jag med namnet trots att en del text ibland kommer i vägen för alla bilder.

Om tio år kommer jag att … leva ett liknande liv som jag gör idag förutom att jag är tio är äldre och kanske börjat fundera mer på hur jag ska leva livet som pensionär vilket då närmar sig ännu mer med stormsteg, om nu inte regeringen hittat på en ny ålder och jag får fortsätta ännu ett tag som arbetstagare.  Barnbarn är ingenting som jag alls funderar på eller drömmer om, kommer de så kommer de men tror inte att min egen lycka förändras oavsett.

Hur gör jag då med awarden? Eftersom jag egentligen inte fått någon (vet att jag som vanligt (i det här fallet) gör det enkelt för mig) så behöver jag inte fundera vidare men gör det ändå och det skulle vara kul att läsa dessa fem meningar fullbordade hos någon annan.

Ps. Bilden illustrerar vad vi sysslar med idag, förutom lite gardinupphängning. Inte för att vi fryser och har det kallt utan mer för att höja mysfaktorn en söndag som denna.

Fem glädjande tillfällen …

över vad jag blir glad åt har jag fått som utmaning att besvara av Beate samtidigt med awarden som har samma syfte.
-
Vad blir jag då glad över? Det är mycket som glädjer mig och frågan är om jag ska vara egotrippad eller tänka på det som ger mig den bästa glädjen. En kombination av mig som människa och alla fantastiska människor runt mig som jag frivilligt väljer att ha i min närhet, oavsett om det är mina fysiskt nära eller alla som jag läser och ser i den numera naturliga internetvärlden jag också lever i.

Jag blir glad …
när jag upplever att människor runt mig mår bra och att jag kan ha en del i det.
när jag träffar glada människor som har humor och ger mig fnitter och även riktigt höga skratt
när jag möter människor som inte fördömer, utan ser alla som egna individer med olika behov och respekterar det
när jag lär mig något nytt och även kan lära andra något.
när jag lägger mig ner på soffan och tänker (och känner) – gud, vad jag har det bra.
_
Det var fem ganska små och triviala – jag blir glad – men jag är inte mer komplicerad och inte mitt liv heller och det är kanske en av orsakerna till att jag oftast är glad inombords.
-

Avsändare Margareta som tycker att det var svårt med begränsningen och du som har läst hos mig tidigare förstår vad jag menar. Jag brukar ju inte sluta i första taget men den här månaden har inte skrivandet legat på högsta prioritet. Just den biten av mitt liv ligger lite i dvala just nu och det som verkligen inte gör mig glad är att fotandet ligger under nollpunkten. Jag är less på en krånglande kamera som sett sina bästa dagar och att hitta fungerande objektiv till den idag …
-

Jag ska även skicka denna vidare till fem andra enligt utmaningen och tyvärr tänker jag inte göra det utan jag nöjer mig att skriva – du som har lust - skriv på och berätta vad som gör dig glad.
-
Jag är även superglad över min nya mus som gör att frustrationen vid datorn inte är lika hög för den nya gör som jag vill och följer minsta rörelse precis som jag bestämmer att den ska göra.
-
Ps En färgrann vacker blomma blir väl alla glada över.

I bokhyllan …

hittar jag svaren på frågorna om mig själv. Kul, var det att leta efter svaren till frågorna som jag hittade hos Imse. Hon hade snott dem på nätet och uppmanade oss att göra detsamma. Jag har gjort det, trots att jag riskerar att bli åtalad som medbrottsling.  Jag i min tur uppmanar att göra likadant för det har varit kul att botanisera bland både mycket gamla och betydligt färskare inköp.
-
Jag hittade många titlar och författare som jag inte visste fanns i vårt bibliotek. Böcker av författare som jag bara läst en bok av och gillat. Sambon har ett helt lager olästa intressanta författare i ”sina” hyllor. Det var nyttigt det här samtidigt som det gav mig en del framtida arbete. Att katalogisera och sortera efter författare, mycket jobb blir det. När vi flyttade ihop och även våra böcker fick göra det, sorterade jag in dem efter färg, storlek och så vidare. Lite ovanligt kvinnligt för att vara jag. Matböckerna har en egen bokhylla så där behöver jag inte göra mycket, inte heller bland mina ”tänkvärda” böcker och alla böcker som på något sätt kan härröras till kontoret – de har placerats i de bokhyllor som jag har där. Sedan kommer oredan – hur kan jag bara någonsin kommit på tanken att ordna böcker efter storlek och färg? Vad säger det om böckerna och hur lätt är de att hitta? Ingenting och nästan som en nål i en höstack.

De här böckerna finns ovan mitt huvud och är  prydligt uppställda efter ”tema” precis som det ska vara. =)
-
Nog nu om min bra eller dåliga organisation. Jag har alltså svarat på nedanstående sjutton frågor med hjälp av titlarna på böcker som finns i mitt hem.  Än en gång – gör det du också.

Är du man eller kvinna?
- Solens dotter

Beskriv dig själv
- Ödets avbild

Hur mår du?
- Saltat och pepprat

Beskriv stället du bor på
- Ett hem på jorden

Vart skulle du vilja resa?
- Med smak av Italien

Beskriv din bästa vän
- Djup

Vilken är din favoritfärg?
- En svensk naturdagbok

Hurdant väder är det just nu?
- Fit for life

Vilken är din favoritårstid?
- Vinter i paradiset

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
- Ett UFO gör entré

Vad betyder livet för dig?
- Att växa genom möten

Hurdant är ditt parförhållande?
- Svenska skratt

Vad är du rädd för?
- Pengars onda makt

Dagens aforism
- Lyssna till tystnaden

Vilket råd skulle du vilja ge?
- Var ska man lägga näsan om inte i blöt?

Hur skulle du vilja dö?
- Under månens skära

Ditt motto
- Känn rädslan och våga ändå
-
Avsändare Margareta som även kunde konstatera att Imse hade fler av mina egna titlar i sina bokhyllor och jag tycker det skulle vara intressant att kika in och se vilka svar du hittar i dina bokhyllor.

Bättre sent än aldrig …

Framtiden?

brukar det heta och ibland stämmer det, medan det andra gånger är alldeles för sent för att tiden helt enkelt har gått ut. Jag hoppas att det den här gången inte var något bäst före datum eftersom jag bara inte hunnit. Nu ljuger jag igen, för visst har jag haft tid men jag har  varit så förb….t lat, trött och bara så oföretagsam under en period av mycket sömn efter jobbet, slötittande framför TV:n samt några goda böcker som jag faktiskt läst utan att somna direkt. Datorn har stått på för det är det första jag gör när jag kommer innanför ytterdörren, slår på datorn. Om jag sedan inte sitter vid den eller gör något framför den så står den påslagen, för säkerhets skull ifall att …

I förra veckan fick jag en award av Birgitta där jag med sju punkter skulle skriva något om mig själv, något som andra skulle kunna ha intresse av. Det har blivit mycket självkoncentration under hösten, det var inte länge sedan jag skrev ner sju punkter om mig själv men så är det ibland och övning ger färdighet, hm … Inte enkelt och några av punkterna som Birgitta själv skrivit kan jag kopiera rakt och det gör jag -här och nu, eller snart för ni som varit in här tidigare vet ju hur jag är. Några av hennes punkter önskar jag att jag skulle kunna kopiera men tyvärr ligger inte mina anlag och min kompetens på den nivån, snyft. Därför väljer jag det som finns  innanför kontorets fyra väggar, med utrymme för dörr och fönster så att jag kan vädra det utanför också.

  1. Aldrig utan min kamera, någon av dem i alla fall
  2. Aldrig utan min bärbara – det är snart bara i sängen den inte fått följa med (fast det har den när jag varit på resa – men lova att inte skvallra för sambon)
  3. Hemmakontoret innehåller en hel del tekniska hjälpmedel, man kan fundera vem som är ”mannen” i huset.
  4. Trots allt ovan -har aldrig laddat ner musik, film eller överhuvudtaget tänkt tanken på att skaffa en iPod eller vad de nu heter idagsläget – intresse saknas totalt.
  5. Layout, grafik och hemsidor under utveckling – men har alltid brunnit för det
  6. Texter – i smått och stort – böcker, papper och allt ”köper” jag bara det kan vara bra att ha.
  7. Humor – både under fötterna och ovan huvudet, jag tål det mesta och kan le åt mycket

Ett av mina problem är att jag måste få en helhet, något som sammanhåller vilket gör att det inte går så fort när jag ska skriva sju små punkter om mitt eget ego.  Kanske att jag skriver mer egocentrerade saker om mig själv någon gång, så att du inte bara tror, att allt jag är intresserad är det som kan ske innanför kontorets väggar. Ett av Birgittas ord -gourmét - är något som jag inte visat på, trots mina tankar om att ha recept och mat här på bloggen, men det kanske kommer tillfälle till det . Alla saker har sin egen tid och jag håller sakta men säkert på att bli mer effektiv här på Bildgatan men jag blir aldrig som i mitt yrkesverksamma liv. Här leker och roas jag, på mina arbeten utför jag uppdrag och det är stor skillnad och jag trivs med alla mina roller.

Mina tidigare självcentrerade tankar finner du här -Vem jag är -med sju punkter …

Avsändare Margareta som nu ska ge sig i kast med nästa kulighet, men vet ännu inte vad det blir. Sedan var det där med att ge awarden till någon -jag ser ju att alla får sådana med award_birgittas fotobloggjämna mellanrum och jag har gjort mitt vid några tillfällen tidigare, både här och på mina tidigare bloggar.  Någon som inte fått någon på länge, av mig, det är Pirajan Maja som kan få ett uppdrag till, alltid finns det något nytt att tillföra för hon har många intressen och lite nytt kan kanske jag också få veta. Jenny Mo är  en tjej som skriver intressant och numera framförallt har fantastiska bilder, sedan som tredje överlämning av awarden ger jag till de som jag tidigare överlämnat till men kanske aldrig kom till skott. =)

Vem jag är -med sju punkter …

Avsändare Margareta -Bildgatanhar jag vid ett tidigare tillfälle försökt mig på att beskriva och ska göra det än en gång. Jag är samma person som sist förutom att jag hunnit lära mig några fler saker i livet, kanske har även jag blivit mer mogen, i alla fall har jag hunnit gått in i den där magiska åldern som verkar vara så viktig. Jag har även tappat en av mina kvarstående mjölktänder så lite vuxen håller kanske även jag på att bli, trots att jag förstått att visdomständerna aldrig kommer att dyka upp i mitt liv.

Det går självklart inte att på sju punkter ge en rättvis bild av sig själv, men något kan jag berätta. Genom bloggen är åtskilligt redan skrivet och den kaotiska blandningen i mina texter avslöjar jag ju en hel del om mig själv. Jag har ett flertal intressen, jag har många små idéer, jag reagerar ibland mycket över det jag läser och hör, därför har min blogg också blivit som den är, med stora hopp mellan ämnen. Ena dagen ett trevligt litet desserttips eller en rolig historia och nästa dag spyr jag galla över något politiskt beslut i samhället. En sak har alla mina inlägg gemensamt, foton och bilder i parti och minut, aldrig en text utan en bild. I alla fall så antar jag Ormbunkes utmaning, sju punkter om mig själv.

Hur lägger jag upp det, siffran sju står för mycket och hur skulle jag kunna använda det? De sju dödssynderna med en del synonymer och motsatsord får bli en del av mig, då kör vi och ser hur det går.

Högmod – Jag skulle inte tro att någon, som skulle beskriva mig skulle använda det ordet om mig, kanske istället det snällare ordet en aning fåfäng. Det är inte ofta jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att gå ut osminkad, inte vintertid i alla fall. Jag är ”noga” med vad jag sätter på mig utan att vara speciellt modeintresserad, men jag vet vad jag gillar. Ofta har människor i min omgivning sagt om kläder och mig, att det där är ju du. Jag har aldrig hört de säga det lika ofta om andra, tycker inte själv att jag har någon speciell klädstil. Kanske andra tycker att jag klär mig ganska konsekvent, men då har de inte sett mig hemma.

Girighet – Jag skulle hellre svälta för att kunna ge bort mina sista korvören till de människor jag älskar, om de är i behov av det. Eftersom jag idag har valt att arbeta halvtid och kunna satsa på annat som är viktigt för mig så lämnade jag allt penningbegär bakom mig vid samma tillfälle. Självklart har jag ideér om att kunna förverkliga och realisera mina drömmar, vilket i sin tur borde generera i lite större ekonomi. Däremot har jag ett litet habegär när det gäller vissa tekniska prylar och bra att ha saker till kontoret, till mina intressen inom fotografering och programvaror.

Vällust – Är för mig att må bra, att äta god mat, att ha trevligt sällskap, att få skratta är oerhört viktigt, min humor är verkligen varierande från riktigt högt till riktigt lågt och jag skäms inte ens över det. På den här punkten är jag inte annorlunda än någon annan förutom att jag alltid har kameran med mig var jag än är. Den mer privata vällusten är min egen nu och i all framtid.

Avund – Avundsjuka kan jag som alla andra känna, speciellt när det gäller musik. Jag kan inte sjunga enligt min lärare i årskurs två, halva klassen fick ha musik och resten teckning trots att jag inte kunde rita heller, det sitter djupt inpräntat. Musikaliskt är jag ett stort ”missfoster”, vilket har lett till att jag inte är speciellt intresserad och jag kan inte sjunga någon av de sju noterna. Det friska med min avundsjuka är att den inte är långvarig och jag är inte missunnsam.

Frosseri – Jag frossar i papper och gamla texter, kort och diverse ”pyntgrejer” till presenter och egna kort . Du läste rätt, jag har X antal lådor fyllda och snyggt förvarat. För att försvara deras existensberättigande har jag märkt upp lådorna snyggt och prydligt med texter som exempelvis: –idématerial, artiklar, Instruktioner, marknadsföringsmaterial, pappersprover, handböcker, kort av skilda slag o.s.v. Det låter ju lite mer seriöst och försvarsbart. För att inte tala om alla mina pärmar . Det är ingen oordning i dem för jag vet ungefär vad som finns i dem, men visst får jag leta om jag någon gång ska söka rätt på något. Papper är en annan historia, det börjar redan blir för långt. Det finns en del annat jag kan frossa i och speciellt i matväg, inte heller det tar jag nu.

Vrede – Jag har en god vän som än idag brukar tala om när jag en gång för många år sedan blev arg på henne, jag hade anledning den gången. Det är med andra ord inte ofta jag visar riktig vrede, tycker oftast att det mesta går att lösa på helt andra sätt. Jag är en studerande person som ser och hör saker och ting, mer än många förstår, men jag väljer hellre att vara tyst om det inte känns angeläget för mig. Visst säger jag vad jag tycker, när det är viktigt för mig och är inte rädd för att konfronteras men är det inte absolut nödvändigt så avstår jag helt enkelt. Mina åsikter är inte ond vrede, utan jag är förbannad på hur det fungerar på många håll i samhället idag och speciellt när det accepteras.

Lättja – Visst är jag lat beroende på hur jag ser det. Jag kan känna mig lat när jag inte stressar mer. Är det något fel på mig? Idag ska vi ju säga att vi har det så stressigt, att vi inte hinner med. Ju stressigare och ju mer vi har att göra desto intressantare är vi. Idag har jag ett arbete där jag har möjlighet att sitta ner på arbetstid och läsa och gå igenom nya avtal och regler utan att känna att jag inte jobbar, det tillhör ju mitt jobb. Det kommer att ta länge än innan jag förstår det och inte känner mig lat. Jag är väldigt oföretagsam när det gäller min egen motion och lat kan jag känna mig när jag på kvällarna sitter framför TV:n eller datorn när jag istället kunnat göra en massa annat som gör att jag skulle känna mig betydligt duktigare. Exempelvis att städa, diska, tvätta och inreda i all evighet. Då skulle jag inte vara lika lat, eller? En fundering jag har är, hur mycket måste jag göra allt det där innan jag anses som lat för att jag inte gör någonting annat vettigt än hushållsarbete?

Jag tror inte att du som läst det här blivit något klokare om vem jag är men det riktigt privata stannar hemma och sedan är det svårt att skriva så här på ”kommando”, lite kommer alltid ut allteftersom jag skriver. Inget oväntat men …  Jag kanske är ganska tråkig men det trivs jag i sådana fall med. Skrivandet blir som små pusselbitar en liten bit här passar ihop med den biten där och tillslut kanske vi får något som kan kallas helhet. Däremot kommer jag att fortsätta att lägga ut bilder, skriva med alla olika variationer av innehåll i mina texter och även fotona kommer förhopppningsvis att förändras och förhoppningsvis till det bättre i framtiden.

MeMe-Blog-AwardAvsändare Margareta har tidigare lämnat över den här utmaningen till några personer och nu känner jag att jag är ”lite” intresserad på några ”nya” personer som jag inte riktigt läst tillräckligt hos eller som jag bara är så förbaskat nyfiken på vad de kommer att svara om de överhuvudtaget kommer att svara. De är till Beate, Birgitta -torsdagsfoto, Hedwig – veckans port, Susanne -veckans fönster, Naturefootstep -bildverkstaden samt till Kvasthilda som brukar köra förbi mig med så ”hela huset skakar”. =)

Ps. Som storebror ibland brukar säga, -Mamma, varför är du så nyfiken det är väl inte något viktigt att veta.

Mamma …

Nyblivet moderskap - för andra gången

något som vi alla kvinnor ska vara någon gång i livet oavsett om vi föder dem själv, adopterar eller genom provrörsbefruktning, men mamma ska vi vara. Tänk om jag inte vill ha barn, om jag inte vill bli mamma? Är det något fel på mig då, är jag kanske en kallhamrad och känslokall människa för att jag inte har den där önskan om att få vara mamma.

En mamma den där ömma, omhändertagande och känslosamma människan som älskar barn och inte bara sina egna utan även alla andras gulliga små barn.  Mamman som ”gulligullar” direkt hon ser något i en barnvagn, när arbetskamraterna kommer och visar upp sina små då ska mamman slänga allt arbete framför sig och visa att hon minsann älskar de små liven och att just det barnet är så fantastiskt, för hon är ju mamma.

Är jag inte mamma och inte släpper ”allt” när arbetskamraten kommer på besök med sitt barn, samtidigt säger att jag inte vill ha barn, att jag aldrig har haft den där drömmen om moderskapet, vad händer då? Jo, då kommer de där förståsigpåarna att lite medömkande säga, du ska se att du ändrar dig det kommer med åren du hinner, fast de undrar. Undrar vad det är för fel på mig, jag kanske inte kan få barn och försöker skyla över det med att jag inte vill.

När jag sedan kommer upp i fyrtioårsåldern och fortfarande inte vill bli mamma? Jag kanske inte kan för jag har aldrig försökt att bli med barn jag har istället gjort allt för att skydda mig från graviditet och mammarollen, så de där olyckskorparna har kanske rätt men det bryr jag mig inte om för jag vill faktiskt inte bli mamma. Nu har de flesta insett att jag är riktigt egotrippad, hur kan någon frivilligt välja bort moderskapet i sitt liv? Det verkar inte riktigt klokt och mest troligt spekuleras det i att jag inte tycker om barn överhuvudtaget kanske inte ens människor, att jag är en riktig barnhatare.

Att välja bort moderskapet och berätta att det är frivilligt utan att veta om jag kan bli gravid är ofta ett väl övervägt och moget beslut. Fortfarande 2009 lever vi kvar i någon tro eller önskan om att moderskapet är ett av de största i livet för alla av kvinnligt kön. Utan barn … Ja, vad händer om jag inte blir mamma, ingenting egentligen. Jag önskar ibland att fler valde att inte ta på sig moderskapet att skydda sig bättre.

Kvinnor som är starka, duktiga och utan större sociala problem är det som många gånger väljer bort modersrollen.  Däremot tycker de ofta om barn, våra barn, tvärtemot vad andra tror. De har bara valt bort mammarollen utan att välja bort människan. De har roligt med barnen och ser oftast uppfostran från utsidan och in, därför borde de också kunna ge bra råd och tips till oss mammor. De är inte färgade av sin egen roll som mamma, de ser på barn som människor, som dig och mig. Jag som valt att bli mamma, till och med två gånger, ser uppfostran inifrån och ut och kan ibland behöva en liten vink om verkligheten utanför.  Våra barn behöver den där människan utanför som inte ”bara” är mamma och de gillar när hon kommer, hon är en frisk fläkt i tillvaron som inte har egna barn och absolut inte försöker vara mamma på olika sätt.

Att vara mamma har inte blivit lättare trots att vi alltid har råd med mat på bordet, vi har en ekonomi och en fysisk arbetsbörda som är betydligt enklare än våra mödrar och framförallt våra mormödrar hade. Däremot har det psykiska blivit tyngre, det finns mycket mer ”faror” som vi som mammor ska kunna skydda och fostra våra barn ifrån. Som mamma känner vi oss misslyckade när det händer någonting negativt med våra barn. När positiva händelser sker, klappar vi då oss för bröstet och tycker att vi är lyckade som mammor?

Mina barn är vuxna, men modersrollen har jag kvar och mamma är jag hela livet. Hur har jag varit som mamma? Nja, det är nog svaret eftersom det varit både upp och ner för mina barn och för mig som mamma. Ena dagen har vi flugit på de vackra vita molnen med solen som lyst starkt över oss, nästa dag har det varit riktigt tunga regnmoln med åskan i närheten och ibland har till och med blixten slagit ner ordentligt.

Mamma har jag trots allt varit hela tiden och idag är jag glad att jag inte är den där ”perfekta” mamman, att jag inte haft någon millimeterrättvisa, att jag faktiskt gjort skillnad på mina barn. Att jag inte uppfostrat dem enligt några pojk- eller flickregler, utan tanke på jämställdhet.  De finns i mammas liv och är de stora glädjeämnena för mig som mamma, liksom jag är för min mamma och som hon var för sin mamma och så vidare. Vi har haft tur i vår familj med våra mammor …

Avsändare Margareta som älskar sitt eget moderskap och att vara mamma men däremot är ganska egotrippad och känslomässigt ”död” när det gäller de där små som jag inte känner och inte har någon relation till. Jag har nog större ”moderskänslor” för en främmande valp eller kattunge, så kall är jag.

Mammarollen för de små barnen kommer jag inte att få uppleva fler gånger, däremot hoppas jag att jag kan bidra med mina erfarenheter och dela med mig av mina ”kunskaper” till eventuella barnbarn om mina barn en dag bestämmer sig för att ta på sig fadersrollen.

Det här inlägget skrevs ner på grund av att Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen har MAMMA som skrivtema i veckan. Förra veckans tema, som jag missade, hade också kunnat rymmas under temat mamma och framförallt mig som mamma. Gud, hur har ordet påverkat mig som mamma? Redan med modersmjölken, sedan min egen mor blev mamma för första gången har det påverkat mig, ingen människa är helt neutral när det gäller ordet oavsett om det väcker positiva eller negativa känslor.

Ps. Här sitter en mamma och längtar, längtar efter att lilleman ska komma hem på besök.  Ett halvår sedan vi träffades och jag längtar så det värker i modershjärtat, jag känner till och med hur det kommer lite tårar i tårkanalerna när jag skriver ned texten. 18 dagar kvar, den 20:e juli kommer han hem … hem till mamma.

Kanske en mamma med livserfarenhet och stor kunskapsbank …

Vi är ofta rädda …

Vila i parken

för fel personer och fel saker. De som sitter i parken eller kanske på kyrktrappan och super, de s.k. a-lagarna. Varför är vi rädda för dem, de gör oss sällan något ont, det är bara en plats för dem att träffas och göra det de är bäst på. Visst blir de lite störande och inte är det någon vacker syn i kommunen, men de är oftast ganska oförargliga. Det jag i det sammanhanget blir rädd för är de unga människor som börjat samlas kring dem, det har inte förekommit tidigare. Jag är inte rädd för dem fysiskt men psykiskt reagerar jag. Det är inte några äldre tonåringar utan det är främst unga flickor som inte avslutat grund- eller gymnasieskolan.

Jag funderar var föräldrarna finns? Inte kan det vara så att de inte märker något? Alkohol luktar och det är svårt att dölja. De måste ju genom skolan få vetskapen om att de har stor frånvaro för så mycket ledighet kan de inte ha och det kan inte vara så att skolan inte meddelar hemmet?

De är inte de här ungdomarna som idag har druckit champagne och firat med en del alkohol, utan det är ungdomar som ”dagligen” sitter där med de redan utslagna. Jag vet inte varför det kan förekomma och varför det händer. Det är inte barn till utslagna föräldrar utan många gånger kommer de från hem med båda föräldrarna mitt i karriären, de som satsar på kvalité istället för kvantitet.  Jag är så dum att jag fortfarande tror att kvantitet är viktigt när det gäller våra barn. Det går faktiskt att ha kvantitet utan att ge dålig kvalité.

Det är bra att polisen, sociala och föräldrar tar ett extra ansvar när det gäller alkoholen en sådan här dag och alla andra ”riskhelger”. Däremot tror jag ändå inte att det stora problemet med ungdomar och alkoholen ligger i de här riskdagarna. Det stora problemet med alkoholen och ungdomarna är de som finns där när firandet tar slut, de som inte bryr sig om att fira att det är student, midsommar, nyår, valborgsmässoafton osv. De som ”firar” alla andra dagar och inte bryr sig om sina jämnårigas gemenskapsaktiviteter. Att gå ute på stan en helt vanlig kväll utan sällskap, jag tror att jag skulle avstå.

Det är tryggt att vuxna och framförallt polisen finns ute när det är mycket alkohol som flödar på ett och samma ställe.  Egentligen spelar det ingen roll om det är ungdomar eller vuxna som dricker under en aktivitet som sker en gång per år, det händer alltid tragiska och brottsliga saker.  

I morgon är det V75 i Boden och då brukar det alltid hända något tragiskt. V75 i Boden är en folkfest, som går av stapeln en gång per år, där flödar verkligen alkoholen och många människor besöker travet för första gången under V75.  Jag har upptäckt under alla mina år och mina besök på travbanor att på travet ska det drickas. Det kanske är enklare att spela bort pengar när du fått alkohol i blodet, du tappar ditt ekonomiska omdöme. Det var bara en liten parentes när det gäller årliga evenemang och alkoholflödet som alltid är med i bilden, oavsett om det är en ungdomlig aktivitet eller en mer ”vuxen” aktivitet.

Margareta G som har besökt ett flertal travbanor i Sverige och sett en hel del och i morgon ska sambon till Boden, men utan alkohol för han tänker dra in storkovan.

Fokusen på alkohol har varit stor i tidningarna i veckan och Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen var inte helt fel ute när hon valde det texttemat i veckan, hade kanske studenten i åtanke.

Ps. De två unga tjejerna på bilden har absolut inget med det jag skriver att göra.

Fördom …

 Ibland växer mossan riktigt långt in, genom öron ...

en förutfattad åsikt som är helt ogrundad. Är den det, helt ogrundad?  Någonstans bör ju mina fördomar komma ifrån och det behöver bara vara en person som stärker den för att jag ska känna att jag har rätt i min uppfattning.  De ”grundläggande” fördomarna är oftast inrotade i mig sedan barnsben och jag har uppfostrats med att det är så. Trots att det kanske varit på ett skämtsamt sätt så stärker de och fördjupar mina fördomar. Jag kan skratta och skämta om det här, samtidigt som jag inte på något sätt underlättar för att ta bort de här fördomarna från mitt undermedvetna. I stället så får jag höra: jag som trodde att ”norrlänningar” var tystlåtna och allvarliga. Tänk om hela Sveriges befolkning från Gävle och uppåt skulle vara tystlåtna och allvarliga?

Hela vår vardag är full av fördomar från det allvarligaste, som jag skrivit lite om i mina tidigare inlägg, till all humor som vi omger oss med. Ska vi skämta om det eller det, är frågor som ofta ställs i olika media. I min ungdom var norgehistorier något som vi skrattade mycket åt, nu är det på standupscenen vi skrattar och har roligt åt alla fördomar, det finns ingen gräns idag. Speciellt när det handlar om en själv eller att komikern gör sig själv som ett löjligt exemplar av mänskligheten.

Du kan ju tänka dig en människa som jag, mina gener är till hälften tornedaling och andra hälften kalixbo. Ser ni scenariot framför er? Jag kan inte hinna få mycket uträttat i mitt liv. Det eftersträvar jag inte heller, har inte så många framtidsversioner det mesta är ju pest och kolera.  När jag kan svara nej till något är jag nöjd, för jag vill inte ha några förändringar och jag är mot allting, speciellt allt som är innovativt.

Blunda och se mig framför dig där jag går i ultrarapid i min egen lilla värld, bryr mig inte så mycket om vad som händer utanför . Pratar du med mig måste du ha gott om tid för jag är extremt tystlåten och saknar mycket av det verbala språket. När jag väl pratar går det mycket långsamt och jag har svårt för att uttrycka mig och få fram orden. Jag trampar ofta i klaveret för jag säger inte orden som förväntas av mig, utan jag säger vad jag tycker när jag väl får fram det. Jag funderar en del mellan varje ord, det ser i alla fall ut så. Självklart svarar jag nej på frågan om jag är beredd att flytta för att få ett arbete, det är inte så viktigt eftersom jag kan leva på bidrag. För att inte tala om mina kläder, inte något internationellt modehus, utan kepsen sitter på plats likaväl som fleecetröjan och gällivarehänget.

Vi har 50 % av vardera förälderns gener i våra kroppar så det spelar ingen roll hur mycket jag blandar procentuellt när det gäller mitt sätt att vara, jag måste vara en av de mest svårflirtade och absolut mest overksamma personer i vårt land. Ingenting kan hinna hända. Från tanke till handling hinner hela dagen gå och då är det ju redan försent.

När jag  tänker vidare på mina barns blandning så blir jag helt snurrig och kan inte förstå hur de är funtade. Många delar blir det, en fjärdel tornedaling, en fjärdel kalixbo, en fjärdel göteborgare och den sista fjärdelen lulebo. De tre första hoprört måste bli något utöver det vanliga, men lulebo? Är jag så insnöad som lulebo att jag inte tar till mig attributen för en riktig lulebo. Vad säger människorna om lulebor? Jag mottar tacksamt alla svar, för jag vet faktiskt inte.  Är vi så förbaskat tråkiga att det inte finns något att skämta om?  

Mina två barn är snabba och rappa med svaren, speciellt min yngsta han trodde vi skulle bli komiker när han var liten. Flickvännen brukade säga att det inte spelade någon roll vad hon sa, för sista ordet fick hon aldrig eftersom att han alltid har ett svar på tungan, utan att vara elak. Jag lutar åt att de göteborgska generna har tagit överhanden, ingen tornedaling eller kalixbo hos honom. De sistnämnda generna bör finnas genom andra egenskaper. 

Vi var bjudna på middag en gång hos en väninna till mig och skulle träffa hennes ”man” som är en riktig pitebo, ska inte gå in djupare på det men här finns det mycket att skriva om fördomar. I alla fall hade mannen dagen efter sagt att det var så konstigt och han kunde knappt tro att min sambo var tornedaling, för han var så otroligt trevlig både social och verbal med vettiga åsikter?

De regionala fördomarna genom dialekt och kommun har starkaste säten hos oss i det egna länet, många utanför länet vet knappt vad vi pratar om. De nationella fördomarna handlar om län och minoriteter för att sedan på internationell nivå bli länder. Vi i vårt eget län köper alla de här fördomarna både regionalt, nationellt och internationellt. Mycket fördomar att hålla reda på.

Jag har skrivit en del om våra fördomar tidigare, det går inte att undvika, men då har det oftast handlat om helt andra fördomar.  De tornedalska fördomarna har jag i ett tidigare inlägg här, -Ack, tornedaling du sköna …

Nu ville jag ta den mindre allvarliga sidan av fördomar, enligt mitt sätt att se det, jag kan inte alltid vara arg och ledsen över våra fördomar.

/Margareta G som nu skrivit mitt inlägg om fördomar genom inspiration av texttemat på ”Bloggvärldsbloggen” och ”Sofia ”mymlan” Mirjamsdotter

Hela veckan har jag haft på mig, men jag är inte så snabb och innan jag hunnit fundera om jag ska skriva har det blivit fredag och innan jag förstått att det verkar vara ett nytt tema varje vecka så var det torsdag. Men jag har i alla fall lyckats få ner några rader, undra vilka gener som påverkat det, kan inte vara mina två starkaste, någon annan liten gen har smugit sig in, kanske den finska sisun som också finns hos mig till en åttondel kanske.

Mycket gammal mossa har hunnit slå rot kring våra fördomar och mossa hinner det också växa, ibland tar den sig riktit djupt in, en hel del innan min genblandning kommer till skott.

Han är ju i den åldern …

dagen_idag

ett vanligt uttryck, speciellt om män när de överstiger en viss gräns i ålder, men nu funderar jag – vilken j…a ålder?  När sambon drabbats av en mindre stroke borde det här med åldern blivit viktigare och mer framträdande. Så är det inte, utan nu blir jag än mer förbannad över att vi är så åldersfixerade.  Det är inte hans ålder som är källan till stroken, det är betydligt viktigare faktorer som styr. Visst har åldern en viss betydelse, men den är inte roten. Självklart är det så att med åldern ökar riskerna, det säger sig självt. För varje dag du lever ökar chanserna att dina förväntningar och drömmar ska kunna uppfyllas samtidigt som farorna ökar.

Tidigare har jag sagt, innan allt hände, att jag är orolig eftersom han är i den åldern och därefter har jag rabblat upp en massa riskfaktorer. När vi pratar på det sättet, skulle man kunna tro att när du är några och femtio då är det dags att börja förbereda sig för … kanske inte graven men för alla de där allvarliga sjukdomarna vi alla kan drabbas av. När vi börjar reflektera på det där, ska vi kanske först börja med att fundera varför vi funderar? Inte är det väl åldern som är orsaken till grubblandet? Nej, det är något annat som är fel och som oftast går att göra någonting åt, innan det händer. Vi är medvetna om det, men det är ganska enkelt att skylla på åldern för dit kommer vi ju alla, nästan.

Det är detsamma med våra drömmar eller framtida förändringar i arbetslivet. Ska jag acceptera att min ålder är ett hinder för mig. Är det jag som sätter hindret? Till viss del är det upp till mig själv men en stor del av våra spärrar hittar vi i den ”positiva” utveckling som skett i vårt samhälle.

Hur ser ett flertal platsannonser ut idag? Företagen söker någon som är 25-30 år med stor erfarenhet och gedigen utbildning, kunskap och kompetens samt med ett stort nätverk i branschen.  Ingen i den åldern kan ha hela den kompetensen och när foto ska bifogas funderar jag verkligen vad det är de egentligen söker. Jag kanske har all den där kompetensen förutom att jag har fel ålder och inget foto i världen kan få dem att tro att jag är 25, där kommer mina egna spärrar fram på grund av min ålder.

Bättre vore att företagen börjar vara ärliga och tala om att de vill ha ungt blod, föryngring är inte fel om det överlag är äldre personer i företaget ,och en person som är sugen och hungrig på att lära sig och samtidigt skaffa erfarenhet och utveckling i jobbet. Det kan skapa positiva effekter för företaget.

I dag är femtio en magisk gräns, om några år är det kanske 40 och så fortsätter det, för vi ska jobba mer, hinna mer så fort som möjligt och livets hjul rullar fortare och fortare. Kanske är det ett av huvudproblemen och inte åldern. Snart är det där uttrycket, han är ju i den åldern sänkt ytterligare några år.

Margareta G som funderar över att när saker blir gamla kallas de antika, kult eller någonting annat och bringar ett värde som vi ”vanliga” dödliga inte har en chans att införskaffa, rena fantasisummor.

Vi människor som tillverkat alla de här prylarna, hur mycket stiger vårt värde med ålder? I Sverige bringar inte ålderdomen något värde eller respekt, utan nu pratar vi bara om kostnader och hur vi ska kunna dra ner på dem. I stället är äldre en belastning som kan sättas som etikett under kategorin konsumtionssamhällets slit och släng, om de styrande som håller i den riktigt tunga plånboken fick bestämma.

Jag har skrivit en del om ålder tidigare, mycket är kanske repriser men med andra ord och lite andra tankar. Anledningen till att jag skrev ner det här i kväll är det som händer runt mig just nu, samtidigt som Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter har ett texttema på sin blogg Bloggvärldsportalen den här veckan som handlar om att skriva om ordet ålder. Kanske är det min ålder som har gett mig lite ”skriv- och bloggtorka under en period eller så finns det faktiskt naturliga orsaker utan att jag kan skylla på min ålder. I alla fall så nappade jag på det här, likväl som jag har nappat på ett flertal fototeman på min fotoblogg ”Bildgatan”. Det är som i skolan, nu ska vi skriva om vårt sommarlov och det gillade jag, men vem ville erkänna det då?

Ps Bilden idag har ingenting med mitt inlägg att göra förutom att det är ett ungt foto, taget idag, och företäller en vacker gammal gran som glänste så vackert av regndropparna som fallit mest hela dagen.