André, trots namnet den första …

och helt otroligt att jag efter timmar av smärta och absolut inte den trevligaste personen på intensiven den dagen – torsdagen den 12e november 1981 – kunde känna den lycka och ödmjukhet inför den underbara varelse som jag hade framför mig klockan 17:44.

Efter att i drygt åtta månader (jag blev igångsatt cirka tre veckor för tidigt) blivit utsatt för sparkar och slag inifrån, samtidigt som min egen kroppshydda ökat med drygt 26 kilo så borde jag kanske inte ha varit så lycklig som jag var när jag första gången mötte honom.

Han som tillsammans med sin bror är den där stora kärleken och de som bara kan ge den där känslan av att jag skulle kunna … ja, nästan allt skulle kunna offras för dem, så länge vi håller oss inom lagliga ramar och det har vi lyckats med bra.

Att ha en son som fyller 30 år idag gör ju att jag själv också förstår att min egen ålder har passerat de 30 – men när gjorde den det?  I alla fall började vi morgonen med att skåla i champagne, äta lite tårta och en kopp svart. En annorlunda frukost, men ibland måste vi frångå vardagens vanliga, fast nu är det inte vardag utan lördag – alltså helg.

Men han tar nog det här med åldern lika piano som han gjort med det övriga i livet.

Kategori | Lördagsmixen –veckans finaste | hos Bildgatan
Fler andra av ”veckans” hittar du om du följer länken till -Shannara’s lördagsmix 

Vi kommer att fortsätta firandet en annan dag – för idag har han vikt dagen till att fira med de som rent fysiskt står honom närmare – i ålder. Maten han nu står och tillagar skulle inte jag ha något att ta del av, men både jag, sambo, hans far och dennes sambo samt alla andra nära släktingar får vänta. Lillebror är självklart medbjuden under kvällen och det lär visst vara tequila i både mat och dryck – en mexikansk afton.

Ps. Att han var den första att födas på intensiven i Boden på ett naturligt sätt gör ju att jag är extra stolt över mig själv och min egen fysik. Att jag som egentligen tillråddes att inte föda barn klarade av det och även gjorde det en gång till och skulle göra om det hur många gånger som helst när jag nu vet hur mycket kärlek som kommer genom det. Nu kanske det inte är att rekommendera med tanke på min faktiska ålder och … det är kanske lagom med två som bär ens egna gener och dna – man har ju lite att överföra. =)

Som sambo brukar säga – Hur skulle det se ut med mig krypande lekande på golvet?

Kanske borde jag också få ett litet grattis – för att en del av mina gener faktiskt skapat den här underbara?

Nu är väl inte mitt fotot dagsaktuellt – men jag har fotat det själv en gång i Göteborg hos farfar och Birgit – och så har det väl fortsatt genom åren.

Sinnesupplevelser …

är något som jag får genom att bara vakna på morgonen och inse att nu är det en ny dag och förhoppningsvis har den något glädjande och trevligt med sig.

I morse var uppvaknandet inte alls bra, som det normalt är. Det var hemskt att höra den skarpa och höga ljudsignalen från telefonen ganska tidigt på morgonen och få de där obehagliga aningarna om att nu skulle den här dagen ge mig ett besked som jag hade hoppats att slippa. Nu blev det inte så utan mamma ringde för att berätta att min moster Sara avlidit under natten, bara 66 år ung. Livet är inte rättvist och jag tycker nog att vi har drabbats alldeles för ofta och hårt i vår familj av att människor dör alldeles för tidigt. Tycker att det borde räckt redan för länge sedan, men det verkar inte vara så.

Fast, jag tycker överhuvudtaget inte att människor ska dö, oavsett i vilken ålder de är. Så länge vi har livsglädjen och viljan att leva borde vi få finnas kvar här på jorden och uppleva. Uppleva allt som händer både inom och utanför oss, att få de där sinnesupplevelserna som fredagsfotot efterfrågar idag. En utopi, men en gång kanske om inte vi alla försvinner långt före.

För någon vecka sedan besöktes kyrkogården i Karungi, där sambon har sina föräldrar begravda. Vi gick runt på den lilla kyrkogården och av naturliga skäl så känner sambon till ett stort antal av de människor som finns begravda där, eller deras ättlingar. I en mindre kommun så känner alla alla eller åtminstone vet vem de är, bara gräv lite så kanske det också finns ett släktskap någonstans. En stilla promenad gav många sinnesupplevelser av ro och egna lite djupare tankar samtidigt som många minnen av personer kommer upp. Där hittade jag också det fina motivet till dagens fototema.

Kategori | Fredagsfoto – Sinnesupplevelse | hos Bildgatan

Om du fortsätter till fredagsfoto och länkarna får du sinnesupplevelser av skilda slag.

En aning sorgset inlägg och sådana här dagar kommer självklart stunder av mycket tankar samtidigt som jag måste fortsätta framåt. Mitt inlägg om surströmmingen, det årliga, blir det inget av men vi ska åtminstone äta den på två ikväll, sonen har åkt hem och vi är helt allena denna helg.

Var rädd om dig och vårda det du har -både dig själv och alla människor i din närhet.

För 30 år sedan …

och åren där runt i kring, så vistades vi en del på västkusten. Nu flyttar min äldsta tillbaka dit ännu en gång, har bott där något år i början på 2000-talet. Läste att han saknar Slottsskogen, vilket fick mig att direkt plocka fram och skanna in första gången han besökte den sommarmiljön.

Han myser och kommer med skräckblandade känslor ihåg de läskiga grisarna. Jag kommer inte ihåg några grisar (men jag vet ju att det finns djur där) och funderar hur han kan minnas det. Däremot kommer jag så väl ihåg mitt hår, en totalt misslyckad färgning som resulterade att jag fick gå omkring som halvblondin under en period, inget jag var glad över men man lär sig av sina misstag, trodde jag då. Kanske därför min hållning ser ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna. Eller mer att någon lagt alla sina problem på just mina axlar – hur nu någon kunde tynga mig med det, på min första sommarsemester som nybliven mamma i en otrolig hetta den sommaren.

Nu funderar jag om han talar sanning när han säger att han längtar till Slottsskogen. Kan det inte vara så att …

det är polarna och alla brudarna …

Men kanske så lockar även -

Livet vid vattnet, oavsett om det är ute till havs med farfars båt, eller kanske med egen gummibåt eller bara den där trygga på Liseberg. Klipporna har alltid varit en favorit, det var där han hittade sitt första drömyrke – som krabbforskare vid något marinbiologiskt laboratorium, där skulle han få sin inkomst som vuxen.

Jag hamnade i den här sentimentaliteten när jag läste en kommentar hos sonen och blev ”tvungen” att även lägga upp en bild hos honom för att sedan själv, av bara farten, fortsätta med lite inscanning av några bilder från hans tidiga somrar på västkusten. Sedan kan jag ha nytta av den här påbörjade inscanningen när han om några månader firar jubileum av sin födelse.

Jag hoppas att han kommer att fortsätta trivas lika bra där som han gjorde på den tiden och aldrig ville följa med hem, det hände att han stannade lite längre eller så åkte han ner själv och farfar fick tidiga morgnar med mycket diskussioner och frågor. Fast … jag blir inte ledsen om han någon gång flyttar ”hem” igen.

Vad kan vi lära oss av barn?

Vi vill ju att barn ska lära av oss och formas efter hur vi vill att de ska vara, tycka och tänka. Att vi lär ut det mest elementära (för samhället) är ganska självklart eftersom de kommer ut till något som de inte har en aning om hur det fungerar. Men sedan? Behov och val i livet – är det något som vi ska lära dem?


Jag har hakat upp mig på tekniken den senaste tiden och kanske framförallt på vår övertro av densamma. Hur den ska kunna ersätta allt det mänskliga. Vår kommunikation genom beröring, synen, talet, smaken, doften och för att inte tala om minnet är något som vi borde vara mer aktsamma om att ta bort från våra barn.  Hur ska vi genom skriften kunna berätta och skriva om sådant som de knappt har en aning om vad det är?

Vad ska de minnas i en framtid? Ska de minnas synen av en dator med hela världen i sig, men ändå inte. När de pratar om beröring, är det alla symboler och förkortningar som ger kramar, pussar, gråt och skratt men även hatet? Behöver de bara trycka på en knapp så fixar sig allt?

Utvecklingen sker med ett så snabbt förlopp att jag knappt funderat över vad det är som händer. Sedan blir jag förb*d när det är någon som vill trampa på människor jag värnar och älskar, de som inte har tagit till sig all teknik och inte har skapat behovet av den.

Går jag bara till mig själv, så är det ett skrämmande exempel på vad jag tidigare sagt att jag aldrig ska göra eller bli. Även om det inte går fort och allt inte anammas -men mycket. På samma gång sållas en hel del, men det beror kanske på att jag inte förstår. Efter ett tag kommer det ett stort aha och så är även jag inne i det.

Datorn kom in i mitt liv i början av 8o-talet men inte som en PC utan som den där terminalen man hade framför sig på sitt arbetsrum. Redan då gillade jag det, såg hur mycket snyggare allt kunde bli än med skrivmaskinen eller som oftast med den manuella pennan (kommer ni ihåg den) och det vita pappret.

Att ha något sådant hemma fanns inte ens som någon kreativ drömtanke. Det första i datorväg som kom in i mitt hem var när äldsta sonen vill ha en Amiga – för er som inte fanns på 80-talet.  Alla andra hade en och jag var inte en sämre mor än att en sådan införskaffades till hemmet. Sedan var det lugnt något år, till jag påbörjade en utbildning där vi fick tillgång till en bärbar dator och jag blev kär.  Tror att det var kärlek vid första ögonkastet och sedan dess sitter jag här flera timmar om dagen. Är det inte i jobbet så är det för att jag älskar allt jag kan göra med den i mitt privatliv.

En stor skillnad är att kärleken växlar ganska snabbt och oftast är det den som lämnar mig och jag står där ensam, till en ny förälskelse dyker upp på mitt kontor.  För … det är alltid bara en flyktig förälskelse och alltid samma procedur. Jag märker efter ett tag hur den sakta börjar ledsna på mig och börjar bli lite mer svårstartad. Allt tar längre tid för att få igång den, tills att den helt utan minsta respektfullhet bangar ur och lämnar mig med dunder och brak och där står jag med all min kärlek och bara gapar och förstår ingenting. Vad har jag gjort för fel och varför lät den mig inte ta med lite av det jag sparat och fyllt den med?

Det blir inget sorgearbete, utan snabbt ska en ny införskaffas och fyllas med allt som den gamla inte ville ha. Även om jag också tänker efter lite ett tag – vad ska jag ändra på den här gången för att den ska stanna lite längre? Kanske är det bra att allt går så fort, jag behöver inte sitta och tjura i flera dagar. En annan sak som också kan ha sina fördelar just i den stunden, när man är som mest sårbar och ledsen, inga lukter som gör en påmind om hur fantastiskt bra vi ändå har haft det tillsammans, ingen gemensam musik eller platser där vi har njutit som bäst. Inga minnen av skratten och tårarna som förenat oss och beröringarna som känts fantastiska. Inget av det behöver jag minnas, för de finns inte.

Det kanske är bäst så. Vi behöver inte få de där emotionella känslorna lika ofta, om vi mer och mer går in teknikens värld och lär oss njuta av den.

Hjälp, hur många gånger har jag skrivit det som nu följer -Det var inte det här som skulle skrivas om när jag började med inlägget, men som vanligt …  Därför får jag skriva det som var tanken från början, i nästa inlägg och hoppas att det då kommer till ett slut och ”någon” håller sig mer konkret till vad som var tanken över reflektionerna i teknikens värld. Inte var det då meningen att avslöja stora delar av mitt kärleksliv.

När kärleken tar överhanden över förståndet kan mycket komma fram ur kontoret och så är jag fast i något som inte borde skrivits, när jag egentligen har mycket åsikter och tankar om något helt annat vad gäller teknikens framfart.

Ps. Tänk mig skriva en bok (förutom kompetensen) och redan har bestämt mig för en kärleksroman. Så sitter jag där och skriver, har helt klart för mig nästan hela boken. Helt plötsligt börjar jag tänka på något annat medan jag knapprar på tangenterna. Kan det bli en barnbok som är barnförbjuden eller så kanske … det blir något helt fantastiskt, något som är helt nyskapande och ingen varken sett eller läst maken till (eller makan).

Observera att tjejen på bilden har inget med inlägget att göra förutom att hon är släkt med skribenten och aldrig hann känna av teknikens framfart förutom färg-TV.  Hon hann aldrig vara med om att dockor blev något man lekte och klädde på via datorn, utan att någonsin få ta upp dem i famnen och trösta dem -när de blev ledsna över att storasyster skalperat eller gjort något annat elakt.

Färgstarka personligheter …

handlar inte om färgsymfonier enligt någon färgskala, utan de där personerna som lämnar så starka avtryck att du alltid kommer att minnas dem.  När jag läste temat för fototrissen så tänkte jag först i kulörer och visste att jag inte skulle ha möjlighet att fota något sådant i helgen. Då kunde jag lika gärna tänka i andra banor när jag ändå skulle fundera över vad jag har i mitt arkiv.

Igår var jag till mamma som fyllde år och samtidigt passade jag på att fota min yngsta ”lite grann”, sedan konverterade jag ett foto till svartvitt, eller mer monokromt och kände när jag såg fotot, vilken utstrålning det blev i bilden, trots hans ”motstånd”. Senare under kvällen så läste jag lite blogg hos en av mina vänner och det var då jag bestämde mig för mitt val av ordet färgstark.

Jag har ett antal vänner IRL som kanske sticker ut lite mer, i sitt sätt att vara – de är helt sig själva. Som tur är har jag ”några” foton på några stycken av dem, det vara bara att plocka fram tre och välja bilder – för att sedan konvertera om dem till monokroma eftersom det inte är färgskalan som är det viktiga i mitt alternativ.

Alla de här tre har jag lärt känna i mitt yrkesliv och har fortfarande dem som vänner och förhoppningsvis kommer det att vara så, även om vi inte pratar eller träffas dagligdags. Tre aboslut olika färgstarka personer och den första personen är verkligen en färgstark person i dubbel bemärkelse. Som jag skrev till henne igår, – Du rockar, och då var det inte bara personligheten jag menade. Sedan läste jag vad en annan vän skrivit till henne - Du behöver varken ny frilla eller designade kläder, du är alltid den coolaste bruden!. Det är hon med några ord.

Maja du …

Tjej nummer två kan du inte vara i närheten av utan att få skratta och då pratar jag inte om något litet leende. Henne lärde jag känna genom tennisen, inte med mig som som aktiv utan vi möttes på olika sidor av nätet. Inte nätet mellan två spelare utan nätet mellan åskådare och aktiv. Förutom hennes underbara humor och ”galna upptåg” har hon en sisu som är helt otrolig. Äventyrslysten som få, med ett försök att bestiga Kebnekaise för ett antal år sedan, då hon tyvärr var tvungen att avbryta på grund av risken för frostskador. Som en av de första att vara uttagen och delta i US open i tennis för ännu mer år sedan. Sisu är kanske bara förnamnet på hennes vilja och förmåga att aldrig ge upp. Att jag sedan aldrig heller glömmer hyssen hon lärde mina pojkar när de var små, är en helt annan historia.

Rocka på med Sari P – Ursprunglig text och musik Markoolio, numera omskriven.

Tjej nummer tre har talets gåva mer än många andra och kan uttrycka och sätta ord på det mesta. Det spelar ingen roll vad ämnet är, hon fixar det. Att måna om andra och sätta fingret på det som vi andra kanske inte ser, eller har tänkt på, det upptäcker hon. Det var inte lika enkelt att skriva, men jag lovar att hon är inte mindre färgstark för det.

Även inspiratörer behöver …

Kategori | Fototriss | Färgstarkt | hos Bildgatan

Följer du länken hittar du mer färgstarkt hos Fototriss.

-Bildgatan -

PS. Dessa tre personer är några av de som kan förgylla livet på varierande sätt och olika nära, av alla de underbara människor jag har bland mina vänner, förutom min färgstarka familj och alla härliga bloggisar. Länkarna är tidigare skrivet om dessa personer hos mig, och ett i samarbete med en av de tre.

Nu när jag skulle lägga in länken såg jag också att det var tävling igen  med en fotobok från Dext som vinst – det kan ju jag behöva.

Ganska coolt …

och inte speciellt flickaktigt. Blir ”överlycklig” över att hitta foton som är jag, mer än de där andra som visar tjejen i rosett med någon söt spetsklänning. Har jag kanske fel över vad jag kan finna bland de gamla bilderna. Frisyren var oftast kortklippt, tror mamma tyckte det var en bra och enkel frisyr och då blev det så. Hon har aldrig varit någon som uppmuntrat oss till fåfänga, men trots det (enligt henne) har jag alltid varit sådan. Hennes ord mot mina och ibland tror jag att hennes är tyngre.

Jag gillar vår klädsel och känner att det verkligen är jag fortfarande. Kepsen eller vad jag ska kalla huvubonaden är ju helfräck. Kan sätta mitt huvud på att allt från topp till, kanske inte tå men nästan är sytt av mor. Handväskan kommer jag ihåg, gillade den inte, en gåva av faster i Västerås. Tror även att det är i de trakterna vi befinner oss på bilderna.

Skulle kunna sätta på mig den utstyrseln även idag. Låt gå för att storleken gör att jag måste gå upp lite i siffror, eller ner för det är ju så vi gör när vi går från barnstorlekar till de vuxna måtten. Från tresiffrigt till två, psykologiskt? Att som vuxen ha gått från 160 i storlek till exempelvis 38 kan kännas ganska bra när man som en halvsekelskvinna (nåja lite drygt) funderar om vikten borde minskas.

Här har vi övergått från poserande till att ge oss ut på lite mer vådliga äventyr, mata hästar i hagen med grässtrån. För säkerhetsskull håller pappa i syster yster, man vet ju aldrig. Kusinen Lars verkar inte vara lika modig som jag och det var han nog aldrig oavsett vad det än gällde.

Funderar över pappas val av klädsel vid en utflykt i hagen, men så var det kanske när man var på semester och det gjordes små utstickare. Man skulle vara fin och proper, oavsett. Utflyktsmålen var enklare och inte lika prestigefyllda som de är idag. Förresten så var inte det ordet uppfunnet på den tiden, utflykt hette det kort och gott. Mål har kommit till betydligt senare i mitt liv, vi hade väl inga mål på den tiden utan livet gick som det blev och många klarade sig bra trots det.

De enda vi hade i tankarna när vi hörde mål var i samma betydelse som det som saknades från Luleå hockey igår, så nu blir det ytterligare en match och kanske två. Enligt sonen och sambo har aldrig någon förlorat efter att det stått 3-0 i matcher i en kvart, jag har ett annat minne men kan ha fel. Ska Luleå bli de första att gå till historien med den statistiken? Förhoppningsvis inte.

Jag tänker även på Beate som i dagarna får stå ut med både AIK:are och Djurgårdare hela dagarna, stackarn, jag lider verkligen med henne. Jag har skrivit det förr och gör det än en gång – det finns två saker som inte förändrats genom åren hos mig och det är att jag älskar att hata AIK och Djurgården, nu är en av dessa redo för semi. Så därför, snälla Luleå se nu till att inte det andra laget också blir klar.

Ps Det handlar inte om Stockholm eller dess närhet, eftersom jag aldrig haft något mot Hammarby eller något av de andra lagen (om de finns). Det är något med namnen, tror jag, de smakar inte bra i munnen, blir lätt illamående. Hammarby låter mycket snällare. =)

Övriga lag som jag gillar i hockey – Linköping, Frölunda, Färjestad (kaffekokarna som sambo och fler med honom kallar dem), Modo, Brynäs … ja, det var väl näsan alla. I fotboll har jag bara ett lag i den högsta serien och där finns inget annat – Änglarna – blåvitt, kärt barn har många namn. Men förresten det finns kanske några fler … nu slutar jag.

Dags för en tripp …

av nostalgi och kanske lite före. Absolut före allt vad Internet, dator och nästan TV. Inte i alla hem de fanns på den här tiden och det är sant, även om det finns någon generation som kanske tror att jag ljuger när jag skriver att det funnits en tid före.

Nej, men nu när jag äntligen fått tag i en till dator som min skanner klarar av, då tänkte jag bli lite bakåt ett tag, lite då och lite nu. Därför börjar jag med att fundera över den här supersöta tjejen – Vad hände? Hon som lekte med dockor och pysslade så mycket?

Nu är inte det riktigt sant för hon var aldrig den den där flickan som älskade att leka med dockor, sy och leka mamma, pappa, barn. Visst gjorde hon det, men att bygga kojor, leka detektiv (det är faktiskt sant), leka ligor, klättra i träd, idrotta och allt det där som det andra könet skulle stå för, det tyckte hon också var roligare än att vara den där söta lilla flickan med en docka närmast till hands.

Det kan jag inte ens själv tro på när jag ser alla gamla foton. Där finns den där flickan som bär de där klänningarna, rosetterna och bara ser så där allmänt söt och flickaktig ut, även om frisyren ibland kan misstolkas.

Nu var det nog med egotrippen för den här gången och istället så kan jag konstatera att den 14:e mars kan bli dagen som Luleå blir klar för semifinal i slutspelet. Det står 3-0 i matcher och just nu leder Luleå med 1-0.  Matchen är köpt via datorn, så här följs den av sambo och yngsta sonen med mig som lyssnare. Jag följer med, men med öronen.

Bildgatan sitter som sagt och skannar in lite diabilder och annat smått och gott, alltså -Varning för att det framöver blir lite mycket nostalgi. Tänker lägga upp sidor med bilder i mitt bildalbum, Designa Nu, för nostalgi, sentimentalitet. Kort och gott -förr i tiden och en del riktigt antikt.

Ps. Nu när stockholmarna är glada att snön försvunnit så börjar de tillverka och importera snö, är de aldrig nöjda?

Hur svårt kan det va …

att läsa spelregler och förklara dem via telefonen? Det trodde inte Christoffer skulle vara någon match när han ringde från tåget på väg ner till Oslo. Där satt de, han och kompisen, och hade så där allmänt tråkigt som det går att ha på allmänna kommunikationsmedel om man inte hittar på något kul tidsfördriv. De behövde något att roa sig med under resans gång och kortleken var nerpackad. Packad var däremot inte minnet över vad det finns för kortspel för två och vilka regler som gällde, den lilla obetydliga detaljen hade de lämnat kvar hemma i Luleå. Mamma fixar det, kom han säkert snabbt att tänka, och visst brukar mamma fixa en del men … Det visade sig att den här gången blev det inte någon lätt uppgift ens för henne. Självklart har jag böcker med kortspel och regler, men försök att läsa spelregler och få någon annan att förstå, någon utan penna och papper, i telefon. Jag sitter inte gärna flera timmar i mobilen och pratar och spelregler i skrift kan vara en vetenskap i sig.

Klart att han då ringer till hjärnan i familjen, det var mitt påstående i går, men den kommentaren fick jag snabbt stoppa tillbaka så långt bak det bara gick och försöka att glömma att jag någonsin sagt. Självklart så fungerade det inte om man aldrig spelat spelet och ska försöka lära sig något nytt, förstår till och med jag och det gjorde även han efter X antal samtal. Slog åtminstone nytt rekord i antal samtal med honom under ett och samma dygn. De fick nog sitta och spela poker samt olika sorters whist hela kvällen (och natten), roligare än så blev det inte.

Jag kunde inte låta bli att le när jag hittade det här fotot på honom och har en känsla av att han än idag ser ut så här när han gör något -med kraft, koncentration och inlevelse går han in i allt.

Bildgatan som nu skickat några länkar till honom så att spelregler kan tränas under den dryga veckan i Oslo, kanske skulle datorn packats med så hade han kunnat ladda ner dem inför hemresan, misstänker att kompisarna där nere inte har någon skrivare. Efter ett inbrott, när han bodde i Oslo, så blev han av med Iphonen och har nu inte någon telefon med uppkoppling mot yttervärlden, förutom det som var ursprungstanken med telefonen.

Ps. Han flyttar inte tillbaka, utan det var en livsviktig konsert som kallade honom ner till vårt grannland. De med svenskarna som skalar bananer, eller som Christoffer skrivit -inte vårat Oslo och teleråttorna dricker nog mest kaffe.

Jag saknar …

den här tjejen. Vart har hon tagit vägen? Hon som älskade vintern -att snöra på sig pjäxorna och ta sig en tur med skidorna tillsammans med syster yster.

Bildgatan funderar öckså över var hon har gjort av den läckra mössan. Istället anar jag att den lilla flickan valt ett annat alternativ -ätit en stor pizza ”hot special”, druckit något glas vin framför TV:n och sett andra motionera istället. Jag ber henne att sluta gnälla över vågens förändring och istället göra något åt det.

Karriären som cirkusartist …

kanske vore något att ta upp nu när möjligheter finns att hitta något nytt.

Nu är det inte jag på bilden (kunde ha varit), men kanske att jag trots allt var med på den här föreställningen? Har alltid varit svår att fånga på foto, mina strapetskonster kanske gick för snabbt för att kameran på den tiden skulle hinna med -eller så var det bara jag som hade en kamera? Syster yster Kicki och hennes kompis Anki ger väl ändå tillsammans en bra förevisning om hur duktiga vi var på den tiden, vi kan ju inte ha blivit sämre med den erfarenhet och kunskap vi har idag?

Och betalande publik hade vi på den tiden.
-
Avsändare Margareta som funderar mycket över var och i  vilken riktning min nya karriär ska gå eller kanske mera akrobatiseras i.
-

Ps Idag om vi lyckas göra några akrobatiska konster ska de tystas ner och inte pratas om för då har vi garanterat inte varit oss själva?

*