istället för åttan, som jag precis lärt mig. Nyss var det alla siffror som byttes ut när vi gick in i tjugohundratalet och nu är det bara sista siffran vi byter ut till nästa år, då det blir två men tillräckligt svårt för mig att komma ihåg. Siffran nia som slutsiffra i årtalet innebär för mig någonting speciellt och i år ska det visst vara mer speciellt än alla andra år. Det är osett ännu och vi får se vad året har i beredskap till mig.
Det är tyst på vägarna här ute. Jag tror att många tagit sovmorgon, så även jag trots att jag inte gick och lade mig senare än vanligt. Det är nog förnuftigt att flertalet inte väljer bilen idag, däremot tror jag att vi i grannhuset hade några som valde bilen igår som inte borde gjort det. Ett stort ungdomsgäng som verkligen levde rövare här ute, några föräldrar som i dag borde fundera över hur lämpligt det är att lämna lägenheten en nyårsafton till dessa ungdomar. Det slängdes bland annat bengaliska eldar framför och bland bilar, mot fotgängare och allt som rörde sig, helt utan fungerande hjärnor. Vi fick verkligen hålla koll på våra bilar som stod parkerade i närheten. Jag vet att jag låter som en riktigt gammal moraltant och det kände jag mig också som inatt. Kan läsa på nätet att en misstänkt rattfyllerist togs i närheten vid den tiden, en lindrigare singelolycka.
Storebror ringde och väckte mig, -Sover du, den här tiden? Det var bara att erkänna och han ville ha skjuts hem, lite kallare och gårdagens skor var inte lämpade för en längre promenad. Lilleman har sovit hos en kompis och han kan sova, oavsett tillfälle. Här hemma har det varit mycket lugnt och hela huset verkar sova fortfarande.
Sambon åkte iväg tidigt till Kalix och jag hade tänkt följa med men beslutade att stanna hemma, kanske både tur och otur med facit i hand. Hem kommer han och ser lite pilimarisk ut och säger att året har börjat bra. Jag tittar på honom och tittar samtidigt på en portfölj som jag inte känner igen och skrattar lite försiktigt, för kommer han från Kalix med en sådan portfölj så härleder tankarna direkt till äldre gubbar och bandy, fast kanske mer på annandagen än nyårsdagen.
Nu hade inte portföljen något med hans uttalande att göra utan året har börjat med en ofrivillig men självförvållad utgift på 2 400 kronor. Jag har en del goda vänner som gillar det här med fart och att köra fort, köra fort som fan … de får inga böter, de klarar sig. Min laglydiga sambo som ”alltid” håller hastigheten, tydligen inte nu, blir stoppad på gränsen mellan 70 och 90. Nitton kilometer för fort och plånboken blev direkt betydligt tunnare. Erkänner du, frågar polisen. Finns det något alternativ? Sedan var det dags för nästa fråga när det är aktuellt att blåsa och kolla nykterheten, hur är det med det här? Självklart inga problem och som den sociala person min sambo är hinner han prata och dryfta en hel del annat med polisen som visar sig vara från de trakter där en del av mina kära fartälskande vänner kommer ifrån, även en del av mig, Pajala.
Vad var tur och vad var otur i att jag inte följde med? Otur kanske för att jag eventuellt hade uppmärksammat att vi glidit över 70 gränsen och tur för att jag vet hur han har svurit över sig själv när han åkte iväg från polisen, det hade han också talat om för dem, hur det skulle låta i bilen.
För att återvända till det här med att vi nu skriver 2009 och hur svår övergången mellan årtalen kan vara så hände det mig för ett antal år sedan. Jag skulle göra en affisch över en aktivitet i en ort här i länet. När arbetet var klart och innan jag skulle skriva ut 200 stycken affischer bad jag ett antal korrekturläsa och godkänna, alla tyckte den var bra och inga fel hittades. Jag skrev ut och skickade i väg dem. När det gått någon dag skulle jag skriva ut ett extra exemplar och vad får jag se, det ni redan gissat, det står fel årtal. Jag blir smått ”hysterisk” och ringer till uppdragsgivaren. Visst hade hon sett det men hade bara klottrat över siffran och skrivit rätt årtal. Som den estet jag kan vara blev jag nog ännu mer hysterisk och nu var jag verkligen det. Snabbt gjorde jag om affischen med rätt siffra och skickade iväg 200 nya. Vad som hände med dem vet jag inte, men jag hoppas än idag att hon bytte ut dem och inte lät ”min” affisch se ut som något klotterplank. Så kan det gå när inte hjärnan och årtalen är överrens.
Första fotot 2009 blev en klick av misstag när jag höll på att rigga upp kameran i natt, men så tokigt blev det ändå inte. Fotot får symbolisera 2009 - genom ljuset som pekar framåt, de små diamanterna och pärlorna i tillvaron samt hjärtat i centrum - allt hålls ihop likt ett spindelnät och inget hänger kvar utan trådarna, den gemensamma kopplingen till varandra för att kunna hålla ihop och ge guldstunderna mening och en helhet i livet.
Inte så tokig symbol för 2009, trots att det egentligen aldrig skulle blivit ett foto så såg jag nu hela 2009 i bilden, som jag hoppas att det blir.
Margareta G som inser att det är mig själv det beror på, i alla fall till största delen, om 2009 ska bli till ännu ett bra år att lägga i min historia.
