Fascinerande fönster …

vad finns innanför eller utanför ett fönster. En mångfald av kulturer och intressanta historier kan jag hitta när jag studerar eller ser genom ett fönster. Ett fönster i sig kan trollbinda mig av hur vackert det kan vara och fönster i kyrkor och museum är oftast de mest fängslande. Det här fönstret som finns på ett museum men lika gärna kunnat vara ett fönster i en vacker kyrka. Jag har gett mitt fönster en mångfald med färg och genom djupet till fönstret. På temalistan som nummer 361 finns fönster med i 365 foton 2009.

Fönster -temafoto 361

Margareta G som har fått användning av foton från museum och kyrkor i veckan, samtidigt som jag  försöker hitta årets foton till 365 foton 2009.

Från ett museum …

 är två av de foton jag hitintills publicerat i 365 foton 2009. Änglar eller djävlar och kors eller diagonal. Nummer 11 0ch nummer 68 i temalistan för 365 foton 2009. Då bör jag också publicera nummer 190 – museum. En intressant och spännande utställning besökte jag på historiska museet , Maria – drömmen om kvinnan.  

Museum - temafoto 190

Bildkvaliteten är inte den bästa av fotografier men det är lillkameran och jag som inte alltid är riktigt kompatibla med varandra. Det blir en del kvalitetsmässigt sämre bilder men jag känner ändå att jag får fram min tanke med temat och ordet genom fotona jag publicerar.

Margareta G som nu ska sätta sig och se ”Mama Mia”, för andra gången – har sett den på bio tidigare men kan faktiskt se den en gång till, lättsmält och bra tyckte jag.

Redan på 5o-talet i Tornedalen uppfanns …

den numera högt uppskattade drycken kaffelatte.

kaffetaren

Drycken kan sägas uppleva en ny renässans och dagens kaffedrickare återfinns på de flesta välbesökta affärs- och nöjeskvarter i våra storstäder även på mindre orter med självaktning.

Vi har en retrodryck som återvänt till Tornedalen efter att ha blivit fullt accepterad i de mer fashionabla kvarteren kring Stureplan.

Som infödda tornedalingar blev vi tidigt bekanta med den numera mycket populära sällskapsdrycken kaffe. Vi barn introducerades i konsten att dricka kaffe och fick till en början späda ut den svarta blandningen med en skvätt mjölk och ibland även mycket mer. Om jag inte missminner mig helt fel så avnjöts drycken ur vanliga dricksglas, något avkyld så fungerade detta utomordentligt väl.

Den avnjöts ofta tillsammans med de äldre som dock föredrog att sörpla i sig drycken ur fat med en sockerbit i mun. Platsen var kring köksbordet med utsikt över ägorna och grannhusen, även de Per-Albin hus från 30-talet, är ett av flera intryck man bevarat. Jag kan än idag utifrån minnesbilder beskriva hur det såg ut i stugan och hur rumsindelningen var ordnad. Köket var utrustat med kökspanna och via rejäla rörledningssystem spreds värmen till alla element- uppe som nere. Förr använde man sågspån i väggar och bjälklag och under riktigt kalla vinterdagar så mäktade de inte hålla stånd mot kylan som sakta men säkert intog de inre boningarna. Men tur var väl det att det fanns extra värme från den vedspis som användes till matlagning – även kaffet kokades på den. Det var den tidens isoleringsteknik- och ”man tager vad man haver” sade en annan omtalad person dock i ett annat sammanhang.

Så var livet på landet och när någonting nytt i pryl- eller klädesvag skulle införskaffas så fick man slå och bläddra i priskuranten från Åhlén och Holm eller Gunnars Fabriker. Den senare hade sitt huvudsäte i Linköping och verkade fram till dess avveckling någon gång tidigt 70-tal från en plats nära järnvägsstationen i Linköping.  De hade kataloger och användes flitigt av likväl vuxna som barn. Innehållet var intressant med alla dessa färggranna bilder. När det sedan var tid för beställning så fyllde man i en ordersedel och postade brevet hos postOlga nere vid järnvägsstationen.

En kort berättelse och beskrivning om hur det kunde vara förr när man som barn bodde ute på landet – de här låter ju förfärligt gammalt i mångas öron men är ju egentligen inte så långt tillbaka i tiden. Man kan säga att det hände sig på 1900-talet.

 Apropå det här med välsmakande kaffe så hände det sig på 60-talet i en liten skidanläggning på orten.  Stora skaror av människor hade anlänt till backen och bland dem var det några medelålders damer som stegade in i stugvärmen och kaffedoften när den ena av damerna får syn på kaffekitteln som står där på vedspisen och avger en härlig doft, då kan hon inte hålla igen sin förtjusning och utbrister följande ”det blir så härligt gott kaffe när man kokar det på vedspis”. Jag får lov att hålla med damen, för visst är det något speciellt det här med kaffe på vedspis.

 Det finns alltid ett mervärde i kaffet – av Rolf

Den här trevliga texten har min svåger Rolf skrivit, Jag blev så förtjust i den och fick Rolfs tillåtelse att publicera den här på min blogg. Tänk vad det är mycket som egentligen har sitt ursprung i Tornedalen, ett uppfinningsrikt släkte som lärt innefolket ett och annat genom historien. Hur var det nu med ruccolosalladen?

Margareta G som verkligen hoppas att min gästskribent och svåger Rolf skriver mer finurliga och trevliga texter som jag får äran att publicera här hos mig.

Nu skriver jag en nia …

2009

istället för åttan, som jag precis lärt mig. Nyss var det alla siffror som byttes ut när vi gick in i tjugohundratalet och nu är det bara sista siffran vi byter ut till nästa år, då det blir två men tillräckligt svårt för mig att komma ihåg. Siffran nia som slutsiffra i årtalet innebär för mig någonting speciellt och i år ska det visst vara mer speciellt än alla andra år. Det är osett ännu och vi får se vad året har i beredskap till mig.

Det är tyst på vägarna här ute. Jag tror att många tagit sovmorgon, så även jag trots att jag inte gick och lade mig senare än vanligt. Det är nog förnuftigt att flertalet inte väljer bilen idag, däremot tror jag att vi i grannhuset hade några som valde bilen igår som inte borde gjort det. Ett stort ungdomsgäng som verkligen levde rövare här ute, några föräldrar som i dag borde fundera över hur lämpligt det är att lämna lägenheten en nyårsafton till dessa ungdomar. Det slängdes bland annat bengaliska eldar framför och bland bilar, mot fotgängare och allt som rörde sig, helt utan fungerande hjärnor. Vi fick verkligen hålla koll på våra bilar som stod parkerade i närheten. Jag vet att jag låter som en riktigt gammal moraltant och det kände jag mig också som inatt. Kan läsa på nätet att en misstänkt rattfyllerist togs i närheten vid den tiden, en lindrigare singelolycka.

Storebror ringde och väckte mig, -Sover du, den här tiden? Det var bara att erkänna och han ville ha skjuts hem, lite kallare och gårdagens skor var inte lämpade för en längre promenad. Lilleman har sovit hos en kompis och han kan sova, oavsett tillfälle. Här hemma har det varit mycket lugnt och hela huset verkar sova fortfarande.

Sambon åkte iväg tidigt till Kalix och jag hade tänkt följa med men beslutade att stanna hemma, kanske både tur och otur med facit i hand. Hem kommer han och ser lite pilimarisk ut och säger att året har börjat bra. Jag tittar på honom och tittar samtidigt på en portfölj som jag inte känner igen och skrattar lite försiktigt, för kommer han från Kalix med en sådan portfölj så härleder tankarna direkt till äldre gubbar och bandy, fast kanske mer på annandagen än nyårsdagen.  

Nu hade inte portföljen något med hans uttalande att göra utan året har börjat med en ofrivillig men självförvållad utgift på 2 400 kronor. Jag har en del goda vänner som gillar det här med fart och att köra fort, köra fort som fan … de får inga böter, de klarar sig. Min laglydiga sambo som ”alltid” håller hastigheten, tydligen inte nu, blir stoppad på gränsen mellan 70 och 90. Nitton kilometer för fort och plånboken blev direkt betydligt tunnare. Erkänner du, frågar polisen. Finns det något alternativ? Sedan var det dags för nästa fråga när det är aktuellt att blåsa och kolla nykterheten, hur är det med det här? Självklart inga problem och som den sociala person min sambo är hinner han prata och dryfta en hel del annat med polisen som visar sig vara från de trakter där en del av mina kära fartälskande vänner kommer ifrån, även en del av mig, Pajala.

Vad var tur och vad var otur i att jag inte följde med? Otur kanske för att jag eventuellt hade uppmärksammat att vi glidit över 70 gränsen och tur för att jag vet hur han har svurit över sig själv när han åkte iväg från polisen, det hade han också talat om för dem, hur det skulle låta i bilen.

För att återvända till det här med att vi nu skriver 2009 och hur svår övergången mellan årtalen kan vara så hände det mig för ett antal år sedan. Jag skulle göra en affisch över en aktivitet i en ort här i länet.  När arbetet var klart och innan jag skulle skriva ut 200 stycken affischer bad jag ett antal korrekturläsa och godkänna, alla tyckte den var bra och inga fel hittades. Jag skrev ut och skickade i väg dem. När det gått någon dag skulle jag skriva ut ett extra exemplar och vad får jag se, det ni redan gissat, det står fel årtal. Jag blir smått ”hysterisk” och ringer till uppdragsgivaren. Visst hade hon sett det men hade bara klottrat över siffran och skrivit rätt årtal. Som den estet jag kan vara blev jag nog ännu mer hysterisk och nu var jag verkligen det. Snabbt gjorde jag om affischen med rätt siffra och skickade iväg 200 nya. Vad som hände med dem vet jag inte, men jag hoppas än idag att hon bytte ut dem och inte lät ”min” affisch se ut som något klotterplank. Så kan det gå när inte hjärnan och årtalen är överrens.

Första fotot 2009 blev en klick av misstag när jag höll på att rigga upp kameran i natt, men så tokigt blev det ändå inte. Fotot får symbolisera 2009 - genom ljuset som pekar framåt, de små diamanterna och pärlorna i tillvaron samt hjärtat i centrum  - allt hålls ihop likt ett spindelnät och inget hänger kvar utan trådarna, den gemensamma kopplingen till varandra för att kunna hålla ihop och ge guldstunderna mening och en helhet i livet.

Inte så tokig symbol för 2009, trots att det egentligen aldrig skulle blivit ett foto så såg jag nu hela 2009 i bilden, som jag hoppas att det blir.

Margareta G som inser att det är mig själv det beror på, i alla fall till största delen, om 2009 ska bli till ännu ett bra år att lägga i min historia.

Från minus 20 …,

matmuta

vid sjutiden i morse när jag promenerade till jobbet, till nollgradigt och nästan snöblandat regn på eftermiddagen. Vädrets makter äro outgrundliga, visst är det så vi brukar säga? Det kan jag verkligen skriva under på, inte är det lätt att klä sig för rätt väderlek. Det var skönt på morgonen när jag relativt pigg promenerade till en ny jobbvecka, visst kom hjärnan igång ännu bättre när temperaturen var låg och det biter i kinderna. Däremot är det inte lika lockande på hemvägen när jag vet att jag kommer att svettas och kläderna känns blöta redan innan jag hunnit ut ur centrum.

Mina två arbetsveckor har satt igång nu och det är lika trevligt och välkomnande varje gång jag kommer till jobbet. Visst har jag betydligt mindre pengar att röra mig med när jag arbetar halvtid, men just nu väger trivseln både med mig själv och mitt övriga liv betydligt tyngre än några mer kronor i plånboken. Jag har absolut fullt upp hela tiden även de veckor jag är ”ledig” samtidigt som jag försöker planera mer och utveckla mina intressen.  

Idag ringde min ”lilleman” och talade om att han kommer hem till jul, snacka om en lycklig mor som nu har börjat längta efter julen och samvaron med barnen. Han ska bo hos oss när han kommer och det känns verkligen gott i mammas hjärta.  På hemvägen från jobbet började jag i hjärnan att redan planera för våra trevliga gemensamma frukostar och mysiga kvällar tillsammans. Mycket prat och mycket skratt ser jag framför mig, gud vad jag längtar. Trots att det inte var länge sedan han var hemma, för att vara med flickvännen i någon vecka innan hon for till Australien, känns det som evigheter sedan vi sågs. Jag tror att det är mörkret som gör att jag längtar så mycket, jag sitter mer hemma och då finns det mer tid till de där känslorna.  Jag har hoppats att han skulle komma men ändå blir det lite oväntat men mycket väntat och hoppet har funnits. 

”Dragkampen” om lilleman har redan börjat, storebror menar att han får betydligt trevligare och roligare att bo hos honom. Det tror inte jag, för vad går upp mot att bo hos mamma och bli ompysslad med mat och annan service? Festerna blir kanske inte lika många, men jag anser att eftersom han jobbar så mycket under veckorna är det viktigare att ladda batterierna och varva ner än att ha aktiviteter hela tiden. Visst har jag rätt, jag kan inte ha fel i det här fallet. Vi har även andra fördelar med vårt boende – nära till hockey och närmare till stan.

Nej, nu ska jag sluta fundera, för det kommer att bli toppen oavsett … fast kanske, jag tror jag visar honom lite löjrom och gravad lax, kräftor  … muta, jag? Nej, men det kan ju vara trevligt med en matbild så här inför jul =).

Margareta G som tänker lägga sig och vila i soffan ett tag efter en hård arbetsdag =), och hoppas att det blir en aning bättre promenadväder i morgon bitti.

Vad sysselsatte vi oss med tidigare, …

att-skriva

vi som bloggar?

Tänk efter och fundera, för inte har du mindre tid till annat. Du jobbar på som vanligt, du umgås med familjen i samma utsträckning, du aktiverar dig genom intressen lika mycket som du gjort tidigare.

Inte mycket är annorlunda, jag satt mycket vid datorn på min lediga tid men TV tog mer koncentrerad tid av mig. Jag har alltid gillat att skriva, hellre än bra. När jag skriver på bloggen är inte alltid svenskan den bästa samtidigt som det smyger in felstavningar och andra felskrivningar. Ibland går jag in och rättar men oftast låter jag det vara. Varför, jag som kan reta mig på fel i annonser och annat som jag läser med direkta felskrivningar och ordval? Det har nog blivit en lathet, tyvärr, jag sitter vid den bärbara när jag skriver och har inte alltid den skönaste ställning. Jag ser inte helheten medan jag tänker, utan orden bara rinner av mig, riktig ”tänksvenska” utformar sig vid tangentbordet.

I mitt tidigare inlägg skrev jag om programmet Insider och i samma program tog de även upp det här med att blogga och att få avsked för att du bloggar. Nu var det säkert inte grundanledningen i det här fallet men det var enklaste och snabbaste sättet. Det finns inskränkta människor även här eller kanske framförallt här. Bloggandet ses inte som rumsrent i finrummen och det ger eko i bloggvärlden, trots att den blåaste av de blå bloggar och han bloggar mycket, Carl Bildt. Till och med på facebook är den man minst anar med. Jag har aldrig varit in där, men blev påhejad av en arbetskollega att gå in och kolla, jag ska göra det vid tillfälle.

Jag förstår egentligen inte problemet – någon författare har jag inte utgivit mig för att vara och de har nog inte de flesta bloggare gjort, trots att de tycker om att skriva. Vad är en författare? Är det någon som går enligt vissa normer, skriver på ett visst sätt, har en utbildning? Är inte alla en författare oavsett vad som skrivs eller är det bara ett viss klientel som får kalla sig så?

För att återgå till mitt intresse och mitt förhållande till min blogg. Jag är ingen bloggare som skriver massor av inlägg flera gånger om dagen, ibland går det dagar mellan. Det beror på ett flertal komponenter men den absolut viktigaste, om sanningen ska fram, jag är alldeles för omständlig och intensiv med det jag är sysselsatt med för tillfället. När jag arbetar på min anställning så arbetar jag, när jag gör sköter bokföringen så gör jag det, när jag … osv. Jag har även en benägenhet att detaljplanera hur allt ska vara och se ut, när det inte gör det som på bloggen, det går inte att göra sin egen design, ger jag inte upp men viker mig för de högre makterna.

Nu är bloggen och allt annat som härrör till skrivandet lite ”nedåtpekat” men inom alla gener finns det sämre sedda ”grenar”. Inom idrotten exempelvis ses innebandy som något sämre. Jag hörde t.ex. Patrik Ekwall i en krönika där han indirekt nervärderade innebandyn. Golfen som länge setts som en ”fin” sport, där kan jag göra er uppmärksam om att yngsta sonen hade ett mycket lågt handikapp trots att han inte spelade på någon elitnivå utan bara på hobbybasis, han hade kanske kunnat göra en snabb karriär. Var ligger skillnaden? Är det kostnaderna i utrustningen och årsavgiften?

Visst kan allt bli fel och sjukt, när intresset tar överhand. Det gör det med allt oavsett om du bloggar, spelar golf, spelar poker, går på teater eller motionerar. Kan du klara allt det tror inte jag att du har några problem. Varför ska vi alltid ska lägga in allt i bra eller dåligt utan att fundera på syftet, intresset och tiden vi faktiskt lägger ner på våra olika intressen.

Margareta G som forsätter att blogga, men kanske med färre inlägg – eller fler.

Ett riktigt kollage av frost

Mötte oss igår när vi förberedde stugan för vintern i Forsnäs utanför Harads. Det var så vackert och jag lyste av förtjusning, sambon log lite åt mina adjektiv som bara forsade ur munnen. Det är inte ofta frosten kommer med sådan förtjusning. På grund av regnet och fukten från älven var det en så vit och kraftig frost, trots att temperaturen inte var speciellt låg, men natten måste varit kall.

Frosten är alltid ett väntat besök den här tiden på året, men så här kraftfullt vet jag inte inte att jag upplevt den på länge. Det gäller också att vara på rätt ställe några timmar under ett dygn. Jag måste än mer ta tillvara på de här guldstunderna i livet, vara mer rädd om vår natur och tänka på vad vi har här i Sverige.

Jag var tvungen att göra ett eget frostkollage av den fantastiska syn jag såg, jag var lyrisk. Det gäller att ta vara på de stunderna för de är inte ofta och inte många timmar på dagen som det ligger kvar så här. Titta och njut av en liten del av naturens olika skepnader, detta är en del av den.

 

Margareta G som blundar och fortfarande ser vyerna framför mig.

Ps. Även en god vän som ringde när jag fotade och adjektiven fortsatte att rinna ur mig, skrattade gott.

En festival i min smak …

pågår under dagarna två i Kalix.  Löjromsfestival, kan det bli bättre i alla fall knappast godare. För en gångs skull tycker jag att Kalix har hittat rätt i att marknadsföra bygden. Sambon fick för några veckor sedan en inbjudan genom företagarna i Kalix, som är arrangörer, och jag var otroligt sugen på att närvara, men det föll tyvärr i glömska och imorse när jag läser tidningen ser jag att den pågår för fullt med små aktiviteter och små är ju de delikata löjromskornen. Hur kan något så smått vara så gott, det är som sagt inte i storleken det sitter.

Jag läser vidare i tidningen och kan läsa att tre mästerkockar i Sverige deltar och har fått vara med om hela processen från fångst till färdig rom. Det är viktigt att ha kännedom om arbetet från fisk i havet till du sitter med löjrommen som en del i en maträtt på tallriken.

De har nog inte sett en löja tidigare om de inte förstod hur lite rom det finns i varje fisk, honfisk ska jag kanske tillägga. En av kockarna säger att han inte visste att man bara får ut en nagel, självklart beroende på hur stor nagel man har, men ganska nära.

I år lär det bli betydligt högre priser än tidigare år och jag har haft chansen att köpta den för 700 kr/kg men tog inte chansen och nu är det höjt till 800 kr. Kanske ska jag passa på nu när jag kan läsa att kilpriset börjar närma sig 1 000 kronor och att det kan bli ännu högre. Trots att jag tycker att det är värt vartenda öre så är det inget jag bara köper för jag har svårt att spara den till speciella tillfällen.

Ett speciellt tillfälle kommer i veckan, yngste sonen kommer på besök hemma i Luleå och stannar i två veckor, så kanske ett halvt kilo i alla fall.

Hur kan det där lilla vara så himmelskt gott och vad är det som gör Kalixrommen så mycket bättre? Jag har i ett tidigare inlägg funderat över det här med delikatessernas delikatess, jag har ett flertal favoriter och de beror som jag skrev då också på tillfället och formen.

Mina tillbakablickar fick jag gratis idag genom ett bra evenemang i Kalix. Jag hoppas att de som besöker löjromsfestivalen och kvällens supé njuter och inte tänker på stackars mig som sitter hemma och suktar, de vet inte ens vem jag är så det är riskfritt.  Ulf Elving som gjort sig känd, inte bara genom sina radioprogram utan även som en riktig gourmet är kvällens konferencier.

Margareta G som nu sitter och funderar vem jag ska köpa rommen av i år.

Ps Fotot är inte från Kalix, men trots allt två fiskebåtar i Norrbotten som jag fotade för något år sedan.

Känner ni som jag …

att ibland bara leka och ta fram fantasin och kreera något som egentligen inte är något men ändå något?

Bara ta fram lite form och färg utan att fundera för mycket, bara experimentera och se vad slutresultatet blir. Jag skapar i datorn med foton och olika former, det är spännande och roligt att se vad som händer med ursprungsfotot eller någon annan grundbild och den första tanken. Det är sällan det slutar som jag tänkt från början utan allting formas allt eftersom jag testar mig fram och ser det jag ser.

Igår och idag har varit sådana här kvällar då jag ”bara” lekt. Matkoman från igår och kvällens paltkoma är nog en bidragande orsak till min lättja och jag orkar inte så mycket mer än att fantisera, ligga på soffan med datorn som enda sällskap.

Det är inga stora mästerverk som kommer att lämnas till eftervärlden men det mig avkoppling och utlopp för mitt behov. Dagens verk är en färgsymfoni av olika färger och nyanser från samma ursprungsfoto, en rabatt av penséer, de ser ni väl.

Margareta G som behöver färg när vädret har bestämt sig för att bara vara grått, regnigt, blåsigt och bara deprimerande.

På ständig spaning efter ett objekt …

att fånga och föreviga, det är jag genom kameralinsen. Nu när jag legat sjuk och haft tid att ta mig en och annan funderare inser jag att bildarkivet mitt är enormt, i antal foton. Trots det kommer jag ihåg när de är fotade och var, även om det bara är en stubbe. Nu har jag inte hunnit gå igenom alla lådor med CD skivor och några frågetecken lär säkert dyka upp. Jag håller på att föra över allt till en extra backup på en extern hårddisk. Jobbet tar tid och jag tar något skiva per dag.

Efter att idag, för andra gången varit in hos en annan bloggares fotoalbum som jag hittade till i veckan, beslutade jag att börja lägga ut fler foton med mina egna små teman.  Trots att jag läser hennes dagliga blogg kontinuerligt har jag inte sett att hon har en till blogg, fotobloggen. Jag rekommenderar dig att gå in och titta på hennes foton. Länken ovan.

I dagsläget blir det inte två bloggar utan det blir väl en än mer salig blandning av ämnen och foton än det har varit under året som snart gått sedan mitt första inlägg, onsdagen den 21a oktober 2007.  Jag skrev så här i min presentation – Genom min blogg kommer du nog inte att hitta någon klart röd tråd, kanske lite ljust rosa, nu blev det inte en ljust rosa utan mer i spektrums alla färger. Det får jag återkomma till när det är dags för ett år som bloggare.

Det här med fotande kanske ibland blir för mycket, för andra. Min yngsta son sa så här i somras när jag stod och fotade Ostindienfararen Göteborg och de övriga mindre båtarna som kretsade runt dess kölvatten, -mamma.  jag skulle inte klara av att fara utomlands med dig om du fotar så här, hur kan Åke stå ut?  Mannen, har aldrig klagat och han har gladeligen varit med mig runt på små fotoutflykter, främst i länet men även på våra övriga resor i Sverige och utomlands. Fast visst ser jag att han ibland tycker att våra promenader tar en aning för lång tid och alldeles för mycket mikropauser för att fota någon liten detalj efter vägen. Någon gång har han bett mig lämna kameran hemma och då menar han inte bara den större kameran, utan även den där som går att ha i fickan. Fast det har varit vid de tillfällen vi ska motionera på riktigt.

Trots att vi har sex digitalkameror (inkl. sambons mobilkamera) äger inte jag en mobil med kamera. Det är inte viktigt för jag vill inte börja fota med sådan. Självklart blir nästa mobil med inbyggd kamera, det finns säkert inte utan. De små digitalkamerorna är lika enkla att använda, om inte enklare, de tar inte större plats än mobilen samtidigt som de ger betydligt bättre kvalité på bilderna.

Ett foto mitt i prick på mig, är garanterat och utan protester fotot ovan. Jag vet precis vad jag tittade efter att fota vid ett besök på La Gomera i somras. Jag ska inte avslöja för då kan du börja fundera ännu mer hur det står till.  Sambon fotar inte mycket och vid de tillfällen han gör det, är det vid fler än ett tillfälle jag stått med kameran framför ögonen.

Margareta G som nu känner att det finns hopp om livet, trots att det fortfarande är tungt i bröstet och jag har lagt mig till med en manligare röst.