och tystnaden, så tyst det nu kan bli i stan, känns tydligare idag. Jag vet inte om det beror på luciamorgonen eller att vädret inte har lockat ut människor på promenader, ingen trafik utanför. Här hemma har vi inte mer än vaknat upp, druckit vårt morgonkaffe och nu sitter jag här igen efter några dagars ”datorfritt” hemma.

Under veckan som passerat har jag reagerat över en massa i TV, tidningar och upplevelser jag både sett och hört. Det där ska jag skriva ner har jag tänkt, men det har inte blivit och många av mina åsikter och känslor har dämpats en aning. De har inte försvunnit, men i min hjärna är det så mycket som rinner ut, så fort jag inte tar tag i det på en gång.  Det ligger kvar och visst är jag lika förbannad eller glad över mina tankar men som skrivet, de starka känslorna har dämpats en aning.

Vad har jag reagerat över i veckan som gett mig så mycket känslor? Först var det kvällsöppet med Ekdahls reportage om den 16-åriga romska flickan som ska utvisas till Kroatien med en far som misshandlar hennes och hennes övriga familj, en ständigt pågående misshandel som han även blivit dömd för. Alla hennes drömmar och förhoppningar inför framtiden har försvunnit snabbt och kvar finns bara hennes upplevelser av alla dessa byråkrater med sina fördomar och känslor av att de gömmer sig och försvarar sina handlingar bakom regler, lagar och avtal.  Starkast reagerade jag över personen från migrationsverket och hennes uttalanden. Jag blev verkligen mörkrädd, det var som att slå på en robot med inbyggd bandspelare utan minsta mänskliga tendenser. Inte en reaktion i hennes ansikte, det kan jag kalla rena stenansiktet, fast en sten kan vara mer uttrycksfull.  

Nästa reaktion kom när en arbetskamrat berättade om en ung tjej, kompis till en av hennes döttrar, som ligger svårt sjuk i cancer fick det omtalade brevet från Försäkringskassan om indragen sjukpenning, att inte avsätta mer arbetstid till att göra ett urval vid dessa utskick går över mitt förstånd. I alla fall fick den flickan indragen sjukpenning till 75 % trots att hon var inlagd på lasarettet. Jag försöker fatta, men jag gör det faktiskt inte och som vi resonerade så finns det tillfällen när jag skulle arbetsvägra med risk för uppsägning. Aldrig att jag skulle kunna tillåta mig själv att utföra arbetsuppgifter som är så mot min egen natur både moraliskt och känslomässigt, i min värld skulle det vara mot alla lagar och regler som jag har i hjärnan.  Visst har jag utfört arbetsuppgifter någon gång som jag inte kunde stå för, men idag skulle jag aldrig göra om dem, trots att det handlar om andra värden i livet.

Reaktioner och känslor över alla varsel och neddragningar kommer dagligen och det verkar vi få leva med ett tag till om vi inte stampar hårt och hittar snabba lösningar som kan bidra till att nerförsbacken inte är så glatt, lite mer sand helst grus i maskineriet behövs för att få stopp på hjulen som rullar nerför.

Har jag inte haft några positiva reaktioner och känslor i veckan? Visst att få komma till arbetet och träffa alla positiva och ödmjuka människor jag har runt mig – det är den stora glädjen, att de finns.  Jag fick det än mer bekräftat av ett uttalande från en människa på arbetet när han svarade på frågan om vad som borde göras för att får bort alla s.k. alla ”a-lagare” från trappor och diverse allmänna platser. Han sa att hört förslag om att salta, sockra trapporna för att de inte ska sätta sig där men att han ansåg att alla människor har rätt att slippa förnedring och att alla människor ska ges chans till respekt. Det gjorde mig stum, att det finns sådana människor med det tankesättet idag i Sverige. Jag hade aldrig svarat så, det hade garanterat kommit en del hårda ord och ”grova förslag” ur min mun, men nu fick jag mig verkligen en tankeställare och jag funderar än.

Jag har även varit och lyssnat på Mia Törnblom och hennes föreläsning - Mera självkänsla. Det blev en betydligt positivare upplevelse än vad jag förväntat mig. Hon har en utstrålning som gör att jag vill lyssna på henne och det finns även en liten ”ståuppare” i henne. Självklara saker hon pratar om, men jag behöver en spark i baken lite då och då för att ”komma ihåg” allt det där som hon föreläser om. Hon bjuder verkligen på sig själv och sitt eget liv, vilket gör att jag känner att jag trots allt inte är så konstig och tokig. Jag är bara jag och den människan ska jag fortsätta vara trots att en del inte tycker om mig samtidigt som det finns andra som tycker om mig precis som jag är, nästan i alla fall.  

En annan personlig positiv händelse under veckan är att hallens upprustning har påbörjats och sambon jobbar och sliter med det som går att göra, leveranstiderna kan vi inte göra någonting åt.

Mitt eget ego har haft en positiv och bra vecka, men runt mig har det varit mycket negativt som bara ramlar över oss hela tiden med en accelererande fart tycker jag mig märka, inte var det väl så förr? Börjar jag bli gammal när jag funderar i förr och nu, kanske men det är positiv för då har jag något att jämföra med.

Margareta G som nu ska duka upp vår frunch och se vad resten av dagen erbjuder till mig och min sambo.

Ps Så här ser det ut idag från min balkong, kolla in häcken och plogningens snöhög bakom. Ganska mycket snö har vi, häcken är ca 120 cm hög på sommaren, och just nu kommer det riktig stora och täta flingor från himlen, lite Kellogsstorlek. I går regnade det nästan och nu detta, det är härligt vi vet aldrig vad som väntar oss och det ska vi vara glada för.

Det som göms i snö … och lika som häcken verkar det vara att hitta rätt bland allt.